Många tankar behöver nu tänkas kring många politikområden, i ett Sverige där var åttonde väljare röstade på ett främlingsfientligt parti. Det gäller integrationspolitiken. Men det gäller också i högsta grad kulturpolitiken. Kulturen är ett viktigt instrument, även när den finns till för sin egen skull.

Efter främlingsfientlighetens framryckning krävs nytänkande eller ihålliga insatser offensiv på flera politikområden. Ekonomi – så vi får resurser till utveckling och fler får jobb. Integration – så alla kan och för bidra och delta. Välfärd – så ingen lämnas utanför och alla kan jobba trygghet. Mycket är bra i Sverige, men vi blev inte färdiga på åtta regeringsår, särskilt som den värsta finanskrisen sedan 30-talet drabbade oss. Därför ska vi i Folkpartiet driva en kraftig liberal oppositionspolitik, vilket inte hindrar samarbete när våra sakpolitiska förslag sammanfaller.

Ett område där det finns utrymme för opposition och samarbete men framför allt för en offensiv, är kulturpolitiken. Sällan har vi behövt kulturen så mycket som när de krafter som vill resa murar, stänga gränser och göra skillnad mellan människor, rycker fram. Det gällde före valet, och det gäller ännu mer nu.

Kulturen är en sällsynt potentiell kraft för demokrati och integration. Det gäller alldeles oavsett om och när kulturen finns till för sin egen skull, eller blir ett instrument för andra goda ändamål. Jag tycker aldrig att den gränsen är särskilt knivskarp – eller nödvändigtvis särdeles angelägen att upprätthålla. Självklart är kulturen i första hand något vi njuter av eller utövar för dess egna kvaliteter. Lika självklart kan och måste vi se dess betydelse för att främja bildning; skapa sammanhang; få människor att mötas, ge dem verktyg och kanaler att uttrycka sig, och få förståelse för varandras verkligheter och perspektiv.

Nu behövs kulturen, bibliotek och kulturskolor, kulturarvsinstitutioner och folkrörelser, teatrar, konsthallar och det fria kulturlivet, för att stärka bildning och kunskap, möta rädslor och minska obefogad oro. Kulturen kan skildra och bearbeta det som sker när nya människor, nya uttryck och intryck, kommer till vårt land och blir en del av det – nu och genom historien. Den kan visa på allas våra olikheter – och vår stora grundläggande mänskliga likhet.

Kulturen är inte nödvändigtvis inneboende god. Instrumentet kan användas i olika syften, som vi har sett så många exempel på. Sverigedemokraterna står för en kultursyn som må vara oförankrad i kulturlivet och den övervägande empirin. Den måste bemötas – med motargument och motbilder. Den går inte att tiga ihjäl.

Kulturlivet kokar av idéer, ilska och energi. Kulturpolitiken behöver nu fånga och förstärka, ge plattformar – och hålla armlängds avstånd. I den sista frågan ligger en skillnad mellan en liberal och en socialistisk kulturpolitik, som jag har kunnat se under mina snart tolv år i Stockholms kulturpolitik. Vi vill inte fatta detaljbeslut om kulturstöd, vi vill inte ha politiska biblioteksråd. Vi har inte samma lösningar och konkreta förslag – och det är bra. Det kulturpolitiken behöver är inte en enad front, utan debatt och diskussion.

Nu går Folkpartiet i liberal opposition, också i kulturpolitiken i Stockholm, mot vänstern och mot nationalister och rasister. Tillsammans med andra ska vi visa att Sverige är något annat än det rasister och ”nationella” vill påskina. Och vårt Sverige finns i en mångfald av varianter!