Alla ord får inte den vikt de förtjänar. Marginaleffekter är något som borde diskuteras, och ifrågasättas, mer. Det handlar om drivkrafterna att utbilda och anstränga sig, om vi ska främja eller motverka framgång. Därför är Miljöpartiets förslag om höjda inkomstskatter för ”höginkomsttagare” så farligt. Och därför blir såväl Alex Schulmans som tidigare Claes de Faires resonemang om att de gärna betalar mer skatt missvisande.

Få motsätter sig nog tesen att arbete ska löna sig – den som får ett jobb ska få mer pengar i plånboken, och framför allt mer av egna pengar. Det ger självbestämmande och frihet. Det blir också en viktig drivkraft för arbete, den s k arbetslinjen som egentligen alla svenska partier muntligen bekänner sig till. I verkligheten är det sällan så enkelt att arbete, utbildning och ansträngning lönar sig – framför allt var det inte så före Alliansregeringen. Och det beror på marginaleffekter.

Den som arbetar betalar förstås inkomstskatt. Dessutom minskar eller försvinner eventuella behovsprövade bidrag. Inkomstbaserade avgifter kan öka. Risken är att inkomstökningen inte blir så stor att det lönar sig att ta ett jobb, eller gå upp i arbetstid, för en låginkomsttagare. Därför har Alliansens jobbskatteavdrag varit så viktiga.

Marginaleffekterna slår även mot dem med högre inkomster och längre utbildning. Först kommer den statliga skatten för den som tjänar mer än ca 40 000 kronor i månaden – en brytpunkten som har höjts av Alliansregeringen, även om den senaste höjningen (som alltså hade gjort att färre hade behövt betala den statliga skatten om 20 procent, ovanpå kommunalskatterna på ofta 30-35 procent) stoppades av S, SD, MP och V. Sedan kommer värnskatten, ytterligare fem procent för den som tjänar mer än ca 50 000 kronor i månaden (Skatteverket). Den som bor i en högskattekommun kan alltså få betala upp till 60 procent av en inkomstökning i skatt. Det är marginaleffekten.

Utöver de inkomstskatter vi själva betalar finns förstås också arbetsgivaravgiften, som de flesta inte tänker på även om den anges på lönebeskedet. Det handlar om drygt 31 procent varav nästan en tredjedel, eller nästan tio procent på din bruttolön, är en ”allmän löneavgift” (Skatteverket). För den som tjänar 25 000 kronor i månaden och teoretiskt betalar 30 procent i inkomstskatt, har arbetsgivaren alltså betalat nästan 33 000 kronor för att löntagaren ska få ut 17 500 kronor (med en mycket förenklad beräkning).

Precis som för låginkomsttagare spelar marginaleffekterna förstås roll för den som funderar på att arbeta mer, utbilda sig vidare, söka ett mer ansvarsfullt jobb som kräver mer, starta ett eget företag, forska och omsätta sina innovationer i praktik, expandera, ta risker och anställa fler… Särskilt som högre inkomster ungefär vid brytpunkten för statsskatt inte längre medför någon motsvarande inkomsttrygghet: Taken i socialförsäkringarna gör att den med högre inkomster som vill försäkra sig mot inkomstbortfall vid t ex sjukdom får stå för denna risk själv.

Det är rimligt att en person med högre inkomst betalar mer i skatt. Såväl Claes de Faire i höstens uppmärksammade Resumé-krönika som Alex Schulman i Aftonbladet i går betalar som höginkomsttagare redan i dag betydligt mer skatt än personer med lägre inkomster, såväl i kronor (proportionellt kommunal- och landstingsskatt) som i procent av inkomsten (progressiv stats- och eventuell värnskatt). Har man egen firma finns förstås dock möjligheten att ta ut mindre pengar i lön, vilket ger avsevärt större effekt än jobbskatteavdrag och höjd brytpunkt (som bloggen Rödgrön röra uppmärksammar, liksom i höstas Göran Fröjdh)… Viljan att få behålla mer av de pengar man har jobbat ihop finns uppenbarligen hos de flesta. Därför blir de Faires och Schulmans resonemang på flera sätt missvisande.

Fler och högre marginaleffekter är det sista vi behöver. Därför är också Miljöpartiets förment oskyldiga och välmenande förslag om att höja skatterna ”bara” för dem som tjänar över 40 000 kronor så olyckligt. Ovanpå statsskatten som inträder ungefär då, skulle alltså ytterligare en ökad skattebelastning läggas. Det kommer att minska drivkrafterna för utbildning, ansträngning, innovation och entrepenörskap ytterligare i ett känsligt inkomstsegment.

Att satsa mer pengar på skolan, som Miljöpartiet vill göra, är förstås populärt och kan säkert behövas på sina håll. Men viktigast är förstås att vi ser hur vi använder de stora resurser vi redan satsar – Sverige ligger, som OECD/Pisa-granskningen häromdagen visade, redan i den absoluta världstoppen när det gäller resurser till skolan. Problemet är att för lite pengar går till undervisning och lärarlöner.

Utbildning är en investering för både samhället och för individen. För att samhället ska få avkastning måste även individen känna att det lönar sig.

Sivert Aronsson anser att skattehöjningsförslaget är ”skogstokigt av MP”. Läs mer av vad jag tidigare skrivit om skatter. SvD: MP vill ta in ny skatt till skolan.