Etikett: Alice Bah Kuhnke

Bibliotek och museer ska stå upp mot tyckarmobben

Ett samtal om normer i scenkonsten har ställts in på Stadsbiblioteket, och debattens vågor går höga i medierna. En högljudd grupp med en stark egen uppfattning tycks ha lyckats med att hindra den öppna debatten i en aktuell och viktig fråga. Det är mycket oroande.

Goda avsikter har legat bakom de andra aktörerna i detta drama: arrangören Nationella Dramaturgiatet, de paneldeltagare som tackat ja till att medverka, och Stadsbiblioteket som ville ge rum åt ett intressant, aktuellt – och säkert evenemang. Ändå blev det fel. Ändå blir bilden och effekten att staden och kulturlivet har vikt sig för den högljudda minoriteten, för de som vill monopolisera ämnet, anser sig ha tolkningsföreträde, och rätt att avgöra vilka som ska få debattera och samtala.

Läs mer: Åsa Linderborg, kulturchef Aftonbladet: Normkritiken satt i tvångströja. Katti Hoflin, stadsbibliotekarie: Vi gjorde allt för att samtalet skulle hållas. Kulturminister Alice Bah Kuhnke: ”Ängsligheten gör mig mörkrädd”.

TYSTA INTE SAMTALET. De som hävdar tolkningsföreträde förstör den demokratiska öppna debatten.
TYSTA INTE SAMTALET. De som hävdar tolkningsföreträde förstör den demokratiska öppna debatten. (Sankta Anna, 700-talet, nu i nationalmuseet i Warszawa, bild via Wikimedia).

De som förstör debatten är de grupper som vill kontrollera vad som sägs på en sammankomst, som anser att de själva företräder den enda Sanningen och som tycks anse att grupptillhörighet är viktigare än argument. De står i tydlig konflikt med det uttalade uppdrag vi ger våra institutioner, att stå upp för yttrandefriheten och en pluralistisk debatt.

Turerna fram och tillbaka är smått förvirrande, och för mig som en av de ansvariga kulturpolitikerna i Stockholms stad finns anledning att be om klargöranden. Naturligtvis ska Stadsbiblioteket kunna ta ansvar för säkerheten och det meningsfulla i att genomföra ett arrangemang. Om man möter aktivister som är ute efter att stoppa och förstöra – kanske genom att ta över ett arrangemang och fylla lokalen med sina meningsfränder – blir det knepigt. Vi är inte vana vid denna nivå av ”debatt”, vi som vill kunna föra sansade samtal även om svåra ämnen.

Turerna fram och tillbaka ledde till slut till att arrangemanget ställdes in, enligt en tolkning verkar det nästan ha varit av praktiska kalenderskäl: vissa deltagare sägs ha blivit uppbokade på annat. Nu utlovas nya samtal i ämnet. Det behövs.

Parallellt förs sedan en tid debatten om politiseringen av våra museer. Naturligtvis är museer, deras samlingar och hur man väljer att presentera dem, politik. Självklart ska vi ifrågasätta gångna tiders normer om manlighet och vithet. Givetvis ska moderna perspektiv och nya vinklar på samlingar och ämnen introduceras för dagens publik. Men politisk detaljstyrning och tillrättalägganden där man riskerar att inte längre presentera något som överensstämmer med kunskapsläge och fakta, är allvarligt.

Som ansvarig kulturpolitiker vill jag att våra gemensamma institutioner ska kunna fyllas även av de svåra frågorna, utställningarna, böckerna och samtalen. Att vi ska kunna stå upp för friheten. Och stå emot tyckarmobben. En offentlig institution ska inte kapitulera inför yttrandefrihetens fiender. Lättkränktheten å ena sidan, ängsligheten å den andra blir en farlig mix. Och det är ett politiskt ansvar att se till att det inte behöver bli så.

Museerna, Stadsbiblioteket och våra övriga institutioner måste känna vårt politiskt starka stöd i ryggen – att stå fria, och raka när det blåser.

Kulturpolitiska funderingar, och farhågor

Kulturen i Sverige har haft goda år i ett internationellt perspektiv – och en hel del dynamiska förändringar inte minst i Stockholm. Med nya styren i Rosenbad och Stadshuset förändras också kulturpolitiken. Min främsta farhåga är att kulturpolitiken kommer för nära inpå kulturlivet.

KULTUREN MITT I STADEN. Kulturhuset Stadsteatern. Foto: Goombah, från Wikimedia Commons.
KULTUREN MITT I STADEN. Kulturhuset Stadsteatern. Foto: Goombah, från Wikimedia Commons.

Kulturen och ekonomin upplevs ofta som vitt skilda områden. Förutom att det i många stycken är en felaktig motsättning – båda sektorerna går in i varandra, och skulle ofta må bra av tätare samarbete.

En sak till förenar de senaste åren de två områdena ur ett svenskt och europeiskt perspektiv: medan nästan hela övriga Europa drabbats hårt av krisen, har den svenska ekonomin och arbetsmarknaden klarat sig bra och kommit tillbaka snabbt. Och det gäller även kulturen.

Medan kulturbudgetar krympt i övriga Europa under och efter krisåren (se t ex SvD:s beskrivning från 2011) har de offentliga resurserna till kultur bibehållits eller ökat i Sverige. Det senare gäller inte minst i Stockholm där resurserna till kulturen ökade med nära 200 miljoner kronor under Folkpartiets år 2006-2014. På nationell nivå har Alliansens regeringsår kanske främst präglats av stabilitet, och den största förändringen har gällt administrativa reformer genom den s.k. portföljmodellen.

I Stockholm har reformivern varit större, och vi har inte varit rädda att föra en liberal kulturpolitik och ta debatten, under ledning av Madeleine Sjöstedt.

Det vi åstadkommit är vi stolta över: Fler bibliotek närmare människor och med längre öppettider; den strålande succén Stadsteatern, nu Kulturhuset Stadsteatern; likaledes succéartade Liljevalchs konsthall, som nu står inför en utbyggnad; Stadsmuseet, som ska byggas om och få en helt ny basutställning, med Medeltidsmuseet, som genomgick en motsvarande satsning för några år sedan; en e-tjänst för Kulturskolan som gjort att de mångåriga köerna och oklarheten om när och var man kan få en undervisningsplats har försvunnit; och inte minst ett kraftigt utökat kulturstöd – med ökat fokus på kvalitet och både nyskapande och bredd – samtidigt som vi har verkat för att öka möjligheterna till finansiering från fler källor, och därmed minska beroendet av offentligt stöd. Läs gärna Madeleine Sjöstedts inlägg: Tack för lånet.

Nu aviseras kulturpolitiska förändringar både från den nya rödgröna regeringen, och den nya rödgrönrosa Stadshusmajoriteten. Jag tänker inte kritisera allt bara för att. Fri entré på museer är t ex en fråga som vi liberaler också har gått till val på. Där vill jag dock hissa en varningsflagg angående resurser.

Det gäller att museerna får medel inte bara för att täcka förlorade entréintäkter, utan också för att kunna ha en bra verksamhet, med ett bra mottagande för fler och kanske mer ovana besökare, och även sådana mundäna bekymmer som städning och underhåll. Det gäller i Stockholm inte minst Liljevalchs konsthall, som tack vare sina framgångar också kunnat finansiera fortsatta satsningar till stor del genom egna intäkter, om fri entré skulle bli aktuellt där. Frågan är givetvis också hur andra, ofta små, fristående museer som Strindbergsmuseet påverkas av konkurrensen eller kompenseras för att själva kunna erbjuda fri entré. Utan erforderliga medel blir ”gratis” museer en väldigt dyr – och i längden tråkig – affär för både besökare och skattebetalare.

En översyn av Stockholms klotterpolicy är heller inget som jag principiellt motsätter mig. Den har genom åren ibland fått en väl hård tillämpning, till exempel när Riksteatern inte fått affischera för sina graffitievenemang. Jag vänder mig emot mediernas rubriceringar (som syns i länkarna längst ned): nolltoleransen gäller det illegala, inte en konstform i sig; det är en klotterpolicy, ingen nolltolerans mot graffiti. Nolltoleransen mot skadegörelse kan vi dock inte kompromissa med; klotter och vandalisering kan aldrig accepteras. Det gäller oavsett vad den som målar oinbjuden på andras ytor och fastigheter själv tycker om platsen och värdet av sitt verk. Det som målas illegalt är illegalt. Där finns ett problem i själva kopplingen i graffitikulturen, som till viss del och för vissa utövare verkar bygga på det illegala, ”underjordiska”, alternativa – att gå utanför lagarna och samhällets normer. (Läs gärna: Provocerande klotteroffensiv.)

Störst oro känner jag dock inför principen om armlängds avstånd.

För mig som liberal och för oss i Folkpartiet har det varit oerhört viktigt att politiken har tagit ett steg tillbaka: vi ska sätta upp mål, kriterier och inriktningar. Stadens egna verksamheter har vi förstås mer att göra med men där vilar ändå ansvaret för att utföra de kulturpolitiska uppdragen på ledningen för respektive enhet och de professionella medarbeterna. Det fria kulturlivet ska vi hålla fingrarna ännu längre borta från.

Vi har under de senaste åren märkt hur åtminstone delar av den dåvarande oppositionen gärna velat ha mer politisk styrning, på större detaljnivå. Vi har från tidigare vänstermajoriteter i Stockholm sett hur man gärna diskuterat kulturstöd mer närgånget, även till enskilda kulturaktörer. Biblioteken har man gärna velat föra ifrån kulturnämnden till stadsdelsnämnderna och till och med föreslagit delvis politiska biblioteksråd knutet till de enskilda biblioteksenheterna.

Kommer den nya majoriteten att vilja hålla armlängds avstånd? Kommer de som eventuellt vill att orka? Viljan att ha åsikter och det som jag vågar kalla klåfingrighet har ibland uttryckts både från politiker och kanske ännu mer som en efterfrågan på politiken på olika debattörer. Vi kommer att ta strid för fria kulturaktörers möjlighet att vara just fria, och mot varje försök att styra teaterrepertoarer eller biblioteksutbud.

Jag ska med intresse följa vår nya kulturminister Alice Bah Kuhnke, och vem som nu blir kulturborgarråd i Stockholm. Jag ser fram mot en dynamisk kulturpolitisk debatt, mot samarbete i de fall där det kan bli aktuellt och enighet finns – t ex kring fri entré och hur den kan utformas på bästa sätt. Ingen kan misstro de flesta kulturpolitikers stora engagemang i frågorna. Det gäller bara att det inte blir för stort – och närgånget.

DN: Statliga museer gratis igen. SvD: Nolltolerans mot graffiti avskaffas, Fri museientré återinförs. SVT: Stockholm avskaffar nolltolerans mot graffiti.