Tagg: Anders Borg

Håll er inom ramarna

Om den rödgröna regeringen vill riva upp det finanspolitiska ramverket bör man göra det öppet och genomtänkt. Inte i skymundan för att lösa interna knutar. Vår nya finansminister sätter inte bara sin egen politiska utan hela Sveriges ekonomiska trovärdighet på spel.

TROVÄRDIG? Magdalena Andersson sätter sin politiska och Sveriges ekonomiska trovärdighet på spel.
TROVÄRDIG? Magdalena Andersson sätter sin politiska och Sveriges ekonomiska trovärdighet på spel.

Knappare ekonomiska tider utlovades inför valet, och från Alliansen var listan med kostsamma reformer kort. Så inte från de rödgröna. Socialdemokraternas Magdalena Andersson försökte tävla med Anders Borg i ansvarstagande för ekonomi och statsfinanser, men som finansminister har hon nu både det egna – och två andra partiers dyra löften att ta hänsyn till. Då behöver det skapas utrymme för – ofinansierade – satsningar. Även de markanta skattehöjningarna på inkomster och arbete räcker nämligen inte, de dyra löftena ryms inte inom de finanspolitiska ramarna, och därför är det politiskt snarare än ekonomiskt utrymme som Magdalena Andersson vill skaffa sig.

Det politiska utrymmet för ofinansierade utgifter och negligerat överskottsmål försöker de rödgröna skapa genom att skylla på sina företrädare i Alliansen. Men det är inte ”tomt i ladorna” – tvärtom är statsfinanserna i gott skick, efter en av de värsta finanskriserna i mänskligt minne. Det bekräftas nu av finanspolitiska rådet – och egentligen också av Magdalena Andersson själv.

På hemmaplan målar finansministern upp en mörk bild av tillståndet i svensk ekonomi och statens finanser. När hon åker utomlands, till IMF och de europeiska kollegorna i Ekofin, låter det annorlunda. Och ser man till hennes egna prognoser över t ex BNP-utveckling och arbetslöshet, så skiljer de sig bara marginellt från Anders Borgs motsvarande siffror i augusti.

Det som skiljer från Alliansen och Anders Borg är de slopade ambitionerna att nå överskottsmålet. För den plötsliga beredvilligheten att de facto överge budgetreglerna får den nya rödgröna regeringen berättigad kritik från experterna i det tunga finanspolitiska rådet – redan innan budgeten i sin helhet har presenterats. Att kritiken skulle få någon förebygga de effekt är sannolikt en svag förhoppning. Trots att vi nu har en god ekonomisk utveckling, med inte bara fler jobb utan också månad för månad minskande arbetslöshet, kommer statsbudgeten fortsätta att gå med stora underskott. Om man inte kan nå balans i någorlunda goda tider, hur ska det då gå om – när – det blåser snålare igen? Hur ska man hantera utmaningarna när de äldre, och framför allt de äldre äldre med större behov av vård och omsorg, verkligen börjar bli fler? Vad är den rödgröna strategin mot den demografiska utmaningen?

Särskilt bekymmersam är svajigheten om statsfinanserna när den kombineras med lägre ambitioner för jobben.

Eller – ambitionerna är det inget fel på. Men när man höjer kostnaderna för riktiga jobb, inte minst för unga och äldre på arbetsmarknaden, och satsar på åtgärder och ”traineejobb” i offentlig sektor som ingen vet hur de ska fungera och som riskerar att inte klara sig igenom riksdagen – då finns det stor anledning till oro. Ett allvarligt järtecken är att ett av den nya regeringens första beslut var att slopa Alliansens nya sätt att följa arbetsmarknaden via sysselsättningen. (Per Gudmundson, SvD: Arbetslinjens sista suck, Hanif Bali: Vad är Magdalena Andersson rädd för?, Frihetssmedjan: S förbereder sig att gömma arbetslöshet i åtgärder igen.)

Istället för riktiga jobb ska man åter bara räkna arbetslöshet, och som flera påpekar har vi trista erfarenheter av hur det är ett mått som kan användas fantasifullt, och mäta mycket annat än arbete.

Ibland är det bra att tänka kreativt utanför ramarna – men inte gärna för statsfinanserna. Samtidigt är Sveriges situation en annan och statsfinanserna starkare än på det krisartade 90-talet, då budgetreglerna infördes. Statsskulden är låg och sjunker automatiskt som andel av BNP om ekonomin fungerar med rimlig tillväxt. Självklart ska vi kunna diskutera och ändra det finanspolitiska ramverket. Överskottsmålet bör kanske ersättas med ett balansmål. Jag instämmer också med dem som förordar ett mer ändamålsenligt sätt att se på investeringar i infrastruktur, utan att direkt belasta statsbudgeten.

De ekonomiska och statsfinansiella ramarna måste dock debatteras öppet. Förändringar måste vara genomtänkta och välmotiverade. Budgetreglerna  har lagt en grund för Sveriges stabila läge. De kan inte rivas ned förhastat och i skymundan – bara för att lösa de rödgrönas interna bekymmer.

Magdalena Andersson spelar ett högt spel när hon vill skapa sig politiskt utrymme för att få ihop de rödgrönas olika överbud i budgeten. Det hon sätter på spel är sin egen, regeringens och tyvärr Sveriges trovärdighet. Det kan bli dyrt, för trovärdighet är viktigt inte bara i politiken – utan också i ekonomin.

Om kritiken från finanspolitiska rådet: SvD: ”Regeringen bryter mot reglerna”, Expressen: Magdalena Andersson får kritik av expertråd, DN: ”Magdalena Andersson begår regelbrott”, Johan Schück: Det kan bli en förtroendekris för Magdalena Andersson, SvD:s Maria Ludvigsson: När det blir uppförsbacke vänder S. Och åter om Alliansen och arbetsmarknaden, Magnus Henrekson i SvD: Alliansen misslyckades att berätta att Sverige lyckats bäst med jobbenDN om massiv kritik mot höjda skatter. Bloggar: Sivert Aronsson. Martin Skjöldebrand

Homo politicus

Det började i tonåren och sedan har det bara blivit värre. Länge kände jag mig rätt udda – och accepterades, kanske rentav omhuldades, av omgivningen som lite speciell. I min lilla hemstad började jag till slut umgås och ägna mig åt mitt intresse tillsammans med vuxna på orten, men portarna öppnades vida när jag flyttade till det stora Göteborg – och fann jämnåriga med samma passion.

POLITIKERVARDAG. I kampanjtagen. Foto: Jesper Svensson.
POLITIKERVARDAG. Kampanjer och möten med människor är en av fritidspolitikerns många sysslor. Foto: Jesper Svensson.

Jag talar naturligtvis om politiken, och liberalismen – inget värre. Numera är jag både ordförande i en av Sveriges största Folkparti-föreningar och förtroendevald kommunpolitiker. Även om det i vissas ögon kan verka vara en underlig fritidssyssla så brukar jag oftast möta intresse, och väldigt sällan förakt eller fientlighet. Det handlar om enstaka ilskna ord vid kampanjer på stan, eller i sociala medier. Andra blir betydligt värre utsatta, för att ha fattat enskilda beslut, för ett allmänt politikerförakt – eller för politiska meningsmotståndare av mer extrem sort som inte tycker argument räcker utan tar till invektiv, hot eller skadegörelse.

Jag tänker på politikens och politikers villkor när jag hör om hot mot unga som engagerar sig i riksdagspartiernas ungdomsförbund (SR P3 Nyheter), när jag tar del av debatten om statsråd som inte sjukskriver sig (DN), och när jag hör och ser hur många av de valaffischer som ideella valarbetare har ägnat obetalda timmar åt att sätta upp vandaliseras eller försvinner (något som drabbade Centern i Göteborg [GP], Folkpartiet på Södermalm och Stockholm, och andra partier på många andra håll).
Uppdaterat:

Statsrådens sjukdagar först: naturligtvis ska ingen få lön eller arvode utan att arbeta. Men som många påpekar är ministrar i tjänst dygnet runt, året om. Att vara så sjuk att man inte kan delta i ett möte eller ta en debatt (kanske också för att inte vilja smitta andra – eller för att rösten sviker) innebär inte att man inte samtidigt hemifrån kan ägna sig åt inläsning, mejl- och telefonkontakter etc. Att inte sjukanmäla sig är uppenbarligen också den rekommendation som statsråden har fått av den juridiska expertisen i regeringskansliet, på samma sätt som under S-regeringarna före 2006. Att inte kunna fullfölja sitt uppdrag – t ex när man genomgår en operation som dåvarande statsminister Göran Persson (som inte verkar ha sjukskrivit sig) eller finansminister Anders Borg (som då sjukskrev sig) eller en längre tids behandling – ligger längre bort för de dygnet runt-ansvariga statsråden, än för oss andra.

Hot och trakasserier ska tas på allvar. Att unga, politiskt engagerade hotas är oacceptabelt. Våldet från den extrema vänstern, som Uppdrag  Granskning skildrar i kväll, är förkastligt. Men ibland undrar jag om det breda politikerföraktet framför allt är en myt som odlas i medierna.

Jag får fog för denna känsla i de mätningar som görs, och som DN:s ledarsida redovisar i sin reflektion över statsrådens sjukskrivningar (Helt vanlig övermänniska). Efter ett ras fram till 1990-talet är förtroendet för politiker åter uppe på 1960-talets nivåer, trots affärer, skandaler och drev. Medborgarna tycks kloka; de tar dreven med de nypor salt de förtjänar, och inser att de inte säger något om politiker som grupp – eller ens ger hela bilden om de personer och de händelser som beskrivs. Samtidigt är den hårda bevakningen också ett salt för politiken och politikerna; ett ofrånkomligt och rentav nödvändigt villkor. Oegentligheter ska uppdagas och hyckleri åskådliggöras, för att medborgare och väljare ska kunna få hela bilden.

Värre än medierna är de som hatar och hotar. Vissa är missnöjda med specifika politiska beslut som går dem emot. Några få är rättshaverister, eller har psykiska problem – de kan ibland vara farligast. Men en rätt stor del är extrema politiska meningsmotståndare, till vänster eller höger.

Det är inte ”vanligt folk” som river ner, sparkar sönder eller stjäl Folkpartiets eller andras EU-valaffischer i Stockholm och på andra platser. Eller som misshandlar och hotar meningmotståndare. Det är människor som sannolikt själva har en stark övertygelse – och inte kan acceptera att andra människor har andra uppfattningar. Det, som bl a skildras i Uppdrag Granskning, är i förlängningen ett väsentligt hot mot demokratin – till skillnad från statsrådsarvoden och medieskriverier.

Det jag vill säga till alla som läser tidningar, till den breda allmänheten och till dem som river ned och förstör: Det är inga proffspolitiker ni har att göra med. Det är ideellt arbetande människor som lägger ner en stor del av sin fritid på sitt politiska engagemang, på nämndhandlingar och sammanträden, i medborgarmöten och affischeringar. De gör det av övertygelse, intresse, och för att det är roligt att påverka och försöka göra skillnad. Och det bästa verktyget mot kvarvarande politikerförakt tror jag är att vi ideellt engagerade politiker stolta står upp för vårt engagemang. Det kommer att väcka omgivningens intresse, var så säker. Och jag ser gärna att vi blir fler – fler förtroendevalda som förvaltar våra gemensamma angelägenheter, som ger fler svenskar chansen att träffa och rentav känna en politiker.

Homo politicus: Enligt Platon var människan framför allt en politisk varelse. Obs! Uppdatering maa Uppdrag Granskning 7 maj om Vänsteraktivister bakom många våldsdåd.

Pappamånad bra familjepolitik

Jämställdheten verkar bli en valfråga – där Folkpartiet och Kristdemokraterna hamnar på olika sidor i fråga om föräldraförsäkringen. Det bör inte förvåna någon. För liberaler är fler öronmärkta föräldradagar bra politik för både jämställdheten och familjerna.

FÖRÄLDASKAP. Den ojämställda föräldraledigheten leder till ojämställdhet på en rad andra områden (bild Wikimedia, BCantrall).
FÖRÄLDASKAP. Jämställdhet är bra familjepolitik (bild Wikimedia/BCantrall).

Lika naturligt som att många liberaler förespråkar en mer individuell föräldraförsäkring, lika naturligt är det att de flesta kristdemokrater motsätter sig detta. Moderaterna må eventuellt vara på väg att svänga under ledning av finansminister Anders Borg och sin nya jämställdhetspolitiska talesperson Hillevi Engström, men dagens nyhet om att Göran Hägglund (KD) tänker ta strid mot Folkpartiet om en tredje s k pappamånad (SR Ekot) föranleder få höjda ögonbryn, men ger anledning att upprepa och utveckla argumenten.

Pappamånaderna har från början handlat om jämställdhet: om mäns möjligheter att få vara föräldrar och inte alltid förväntas sätta jobbet främst, och om kvinnors chanser att göra karriär och förverkliga sig själva även utanför hemmets väggar. Vi vet att dessa möjligheter hänger intimt samman med föräldraskapet och familjebildningen; innan det första barnet är kvinnor och män jämställda på arbetsmarknaden och i hemarbetet. Efter att barnen har kommit förändras rollerna radikalt, kvinnorna halkar efter i karriär och inkomst, och tar varaktigt en avsevärt större del av hushållsarbetet.

Vi har sett de tydliga resultaten av den första pappamånaden i mitten av 90-talet, på initiativ av jämställdhetsministern i den borgerliga regeringen Bengt Westerberg (FP) och med nuvarande jämställdhetsministern Maria Arnholm (FP) i en nyckelroll. Resultat som återigen syntes efter införandet av en andra pappamånad tio år senare, med ett mer jämställt uttag av föräldradagarna. Men resultat som sedan stannat av. Ökningen av pappors föräldradagar går oändligt långsamt, den smarta (kanske för smarta) liberala jämställdhetsbonusen har inte haft avsedd effekt, och efter mycket diskussioner och olika förslag kom vi liberaler fram till att en tredje månad bör öronmärkas för respektive förälder.

Jag har tidigare diskuterat varför fler ”pappamånader” är något som liberaler både kan och bör förespråka. Johanna Möllerström ger också goda argument för individualisering av föräldraförsäkringen (SvD). Det handlar alltså om jämställdhet – men Göran Hägglund har rätt i att föräldraförsäkringen handlar om familjer. Men där kristdemokrater ser fler öronmärkta föräldradagar som ett omotiverat ingrepp i barnfamiljers valfrihet, ser vi liberaler att mer jämställda förutsättningar för kvinnor och män också är bra för familjerna och barnen. Barnfamiljer utformar själva sina liv, men individer och familjer kan inför omvärldens,  t ex arbetsgivares, förväntningar ha svårt att tackla de kvarvarande starka könsrollerna. Med utrymme för flexibilitet för t ex ensamstående föräldrar, finns ingen egentlig anledning att just föräldraförsäkringen av princip skulle utgå från ett kollektiv och inte individerna. Istället bör vi pragmatiskt söka den bästa lösningen för jämställdhet.

En liberal familjepolitik handlar om starka individer, självständiga och jämbördiga. Den offentligt finansierade föräldraförsäkringen ska bidra till att män och kvinnor kan bli föräldrar, till att familjebildning ska gå att förena med arbete och egen försörjning. Den ska inte bidra till att konservera förlegade könsroller som inskränker friheten för både kvinnor och män. Därför går Folkpartiet till val på jämställdhetspolitiken och en tredje pappamånad.

Grattis, Moderaterna!

Moderaterna har fått en jämställdhetstalesperson som inte bara kallar sig feminist utan öppnar för fler ”pappamånader”. Det är värt att gratulera, dem och Sverige. Folkpartiets jämställdhetspolitik kan nu få ökat genomslag.

FÖRÄLDASKAP. Den ojämställda föräldraledigheten leder till ojämställdhet på en rad andra områden (bild Wikimedia, BCantrall).
FÖRÄLDASKAP. Den ojämställda föräldraledigheten leder till ojämställdhet på en rad andra områden (bild Wikimedia, BCantrall).

I dag vill jag gratulera Hillevi Engström till hennes nya uppdrag som Moderaternas talesperson i jämställdhetsfrågor. Men jag vill framför allt gratulera Moderaterna, och Sverige, till öppningen för ökad individualisering i föräldraförsäkringen. Feminism handlar, som Engström påpekar, om att se och vilja göra något strukturellt åt orättvisorna och skillnaderna mellan kvinnor och män. Och det finns få strukturer i samhället som påverkar relationer, könsroller och de materiella villkoren mer än föräldraskapet. Vi vet att föräldraledigheten påverkar inkomster och karriärmöjligheter men även arbetsfördelning i hemmet och sjukskrivningar. Hittills har det  varit universalministern Anders Borg som fört jämställdhetens fana högst inom det största regeringspartiet, och som också tydligt har tagit ställning för en tredje ”pappamånad” (eller, som det handlar om, en tredje månad inom den generösa föräldraförsäkringen som reserveras åt den ena eller ene föräldern). Att han får bredare stöd, och det av den nyutsedda jämställdhetstalespersonen, i hennes första uttalande i den egenskapen, är förstås en viktig signal. Förhoppningen väcks att Moderaterna ansluter sig till Folkpartiets uppfattning.

LI(regeringen.se).
LIBERAL FEMINIST. Jämställdhetsminister Maria Arnholm (regeringen.se).

Folkpartiet är förstås fortfarande det tydligaste valet för borgerliga eller icke-socialistiska väljare och Allianssympatisörer som prioriterar en aktiv jämställdhetspolitik. Det är en liberal profilfråga som har ökade förutsättningar att vinna stöd i valet.

Vi har de tydligaste företrädarna, i jämställdhetsminister Maria Arnholm och förstås även Birgitta Ohlsson med flera. Och Folkpartiet har redan tydligt tagit ställning för en tredje pappa/mammamånad.

Det är ett liberalt ställningstagande för ökad jämställdhet.

En ökad debatt och ett ökat stöd för viktiga jämställdhetsreformer inom det  största regeringspartiet är således bra för både Moderaterna, Folkpartiet och Alliansregeringen. Men framför allt är det bra för Sverige. Det är viktigt att vi diskuterar könsroller och föräldraskap, och vad vi kan och bör göra politiskt åt de strukturer som binder både kvinnor och män.

SvD: Hillevi Engström redo för strid inom Moderaterna om tredje pappamånad, Göran Eriksson: Nu är M också ett parti som både vill och inte vill.

Ansvar för Sverige, skatterna och statsfinanserna

Det regeringsalternativ som har högst förtroende i ekonomiska frågor har goda chanser att vinna valet. Samtidigt som Alliansen understryker vikten av att finansiera alla satsningar, har oppositionen ett tydligt problem: Just på ekonomins område saknas ett trovärdigt regeringsalternativ. Men det finns gott om önskelistor.

RETORIKER. Gordon Brown vann inga val, men  hade ett och annat att säga.
RETORIKER. Men Brown förlorade valet. Bild Presidencia de la Nacion Argentina, via Wikimedia.

”Take a second look at us. And then take a long, hard look at them.” Den uppmaningen var inte nog för att rädda Storbritanniens förre premiärminister  Gordon Brown och hans Labour-regering våren 2010. Brown och Labour hade sina särskilda problem, efter tretton år vid makten med många dyra satsningar, och efter att synbart ha tagits på sängen av den ekonomiska krisen. Men på svenska är det ett budskap som bär för Alliansen 2014.

På ena sidan finns en sammanhållen regering med en tydlig ekonomisk politik som har gjort det mer lönsamt att arbeta. Allianspartierna har haft och har fortfarande en del olika prioriteringar, framför allt skulle många vilja se förbättrade möjligheter för företag och företagare – de som främst ska skapa jobben, som en ökande arbetskraft efterfrågar. Men i grunden är samstämmigheten och den gemensamma riktningen övertydlig, särskilt i jämförelse med alternativet.

För på den andra sidan står tre rödgröna partier med minst sagt spretande förslag. När det passar kan de med stöd av ett fjärde, med brunaktig färgton, enas om att bryta ut och stoppa enskilda delar av regeringens ekonomiska politik – men ett gemensamt alternativ är fjärran. Socialdemokraterna invänder högljutt emot alla sänkningar av inkomstskatten, för att raskt acceptera dem så snart de trätt i kraft, vilket ofrånkomligen ger ett stort hål i deras budgetalternativ. Bland deras största inkomstförstärkningar är höjd restaurangmoms – något som Miljöpartiet motsätter sig. Vänsterpartiet vill förstås höja de flesta skatter som tänkas kan. Och då har vi inte börjat tala om mindre, delvis lokala men ack så ”digitala” frågor där ett eller annat parti verkar suget på att ställa kabinettsfråga; det räcker nog att nämna Förbifart Stockholm.

ANSVARSFULLT. Trovärdigheten i ekonomiska politiken är avgörande för att ta ansvar för Sverige.
SKUGGA ÖVER STATSFINANSERNA? Trovärdigheten i den ekonomiska politiken är avgörande för att ta ansvar för Sverige. Bild Wikimedia/boberger.

Som om detta inte vore nog finns Socialdemokraternas traditionella parhäst LO, som inte riktigt verkar veta vilket ben man ska stå på. Samtidigt som man utfäster sig att stödja S kraftfullt inför valet, lanserar man en egen ekonomisk politik som mer liknar Vänsterpartiets – och frågar man LO-medlemmarna är det länge sedan som S var det självklara partivalet. Det omfattande skattehöjningsprogram som LO-ekonomerna lanserade häromdagen är knappast något som Magdalena Andersson är redo att omfamna, om hon ska ha någon chans i duellerna mot Anders Borg. Som DN:s huvudledare konstaterar i dag vore budskapet i så fall, efter alla krumbukter, massiva skattehöjningar för medelinkomsttagarna. Och det är inget som kommer att rosa väljaropinionen inför valet i september.

Oppositionens dilemma är förstås att man har lovat det mesta till de flesta – högre bidrag och ersättningar, mer pengar till välfärden (även om denna, som SKL visade häromveckan, aldrig har haft större resurser), ökade investeringar i järnvägen (där S-regeringarna förstås har mycket att svara för, medan Alliansen ökar satsningarna framför allt på underhållet), osv. Det dilemmat blir uppenbart när man närmar sig punkten då något slags sammanhållen politik behöver presenteras.

När varje problem man ser i samhället löses med mer pengar så blir det dyrt – för skattebetalarna.

Jobben, skolan och vården blir de stora sakpolitiska valfrågorna – men den som inte med trovärdighet kan presentera en ekonomisk politik har förstås inte mycket substans i sina löften. Att plus och minus måste gå ihop är också en lärdom av Gordon Browns expansiva år som brittisk finansminister. Och kontrasten mot oppositionens spretiga, dyrbara alternativ är en regering som nu signalerar bättre tider, och då också tydliggör att framöver måste alla satsningar finansieras, utan ökad upplåning. Det är en regering som fortsatt och med hög trovärdighet tar ansvar för statsfinanserna – och Sverige.

SKATTEBAS. Champagne och annat vin blir dyrare när alkoholskatten höjs.
SKATTEBAS. Champagne och annat vin blir dyrare när alkoholskatten höjs. Bild Wikimedia/Wnissen.

I ansvarstagandet ingår en realistisk skattepolitik, för att ha tillräckligt med pengar bl a för skolan. Det handlar förvisso om skattehöjningar – men betydligt mer begränsade och i grunden mer positiva än oppositionens fördyringar av ungas jobb och kraftiga minskningar av vanliga svenskars inkomster och köpkraft. Högre skatt på tobak, alkohol och fordon (SR) är i sammanhanget inget att skämmas för.

Som folkpartist vill jag dock också demonstrera Alliansens mångsidighet och slå fast att även skattesänkningar fortsatt bör stå på agendan. Naturligtvis när ekonomin så medger. Vi håller fast att det är viktigt att minska marginalskatterna för dem som arbetar hårt, utbildar sig länge och anstränger sig extra. Till skillnad från Anders Borg och Moderaterna anser jag inte att dessa lättnader  behöver villkoras av ytterligare ett jobbskatteavdrag. Vi har sänkt skatterna rejält för personer med lägre och medelhöga inkomster med fem jobbskatteavdrag, varav det senaste trädde i kraft vid årsskiftet. Slopad värnskatt och höjd brytpunkt för statlig skatt måste fortfarande stå på agendan – även om de inte är de mest publikfriande skattesänkningarna vore de rätt och riktiga för såväl samhällsekonomin som statsfinanserna. Och i grunden bör en liberal förstås, som jag har skrivit, alltid sträva efter att sänka skatten – om det går.

Svenskarna kan se hårt och länge på de alternativ som bjuds inför valet och vara säkra på en sak: Vi i Alliansen kommer aldrig att äventyra statsfinanserna. Vi kommer att ta ansvar för samhällsekonomin. Vi kommer att ta ansvar för Sverige.

Uppdaterat 16 februari: Stats- och finansministrarna klargör linjen om fullt finansierade reformer på DN Debatt, samtidigt som en ny opinionsmätning från Sifo i SvD inskärper behovet av att påpeka skillnaderna mellan ”alternativen”. SVT uppmärksammar också att ”Reinfeldt lägger om politiken”.

Bankvinster som provocerar

De svenska storbankernas vinster i sig borde inte behöva vara upprörande. Det större ekonomiska och samhälleliga sammanhang där bankerna kan hämta hem så stora vinster gör dem dock provocerande, även för en marknadsvänlig liberal. Att två femtedelar direkt delas ut till ägarna borde få både kunder och skattebetalare att åtminstone höja på ögonbrynen.

BANKPALATS. Vid Kungsträdgården ligger både SEB:s och Handelsbankens huvudkontor.
BANKPALATS. Vid Kungsträdgården ligger både SEB:s och Handelsbankens huvudkontor. Bild Holger Ellgaard/Wikimedia.

85 miljarder i vinster för de svenska storbankerna är en summa som borde inge lugn och respekt – ett tecken på ett stabilt finanssystem. De svenska bankerna verkar också stå sig väl i en internationell eller åtminstone europeisk jämförelse. Det var dock inte så länge sedan det blåste betydligt mer: minns Swedbanks behov av nyemissioner. Och det är inte mer än 20 år sedan som stora delar av det svenska banksystemet krävde statliga ingripanden för att överleva. Sedan har vi alltså haft ännu en finanskris, i världsomfattande (åtminstone västvärldsomfattande) skala.

Vi har fått lära oss att i princip alla banker är ”systemviktiga”. Det betyder att de har en stor betydelse för samhället och ekonomin, och att det är viktigt att det går bra för svenska banker. Men det betyder också ett stort samhällsansvar.

Frågan är hur bankerna i dag tar det samhällsansvaret. Har man för höga avkastningskrav? Har man samlat nog i ladorna för krislägen, innan man delar ut 35 miljarder till aktieägarna? Investerar man tillräckligt i sin egen verksamhet? Ger man tillräckligt utrymme för andra investeringar, för växande företag och fler jobb? Har man ett rimligt räntenetto i sina kundrelationer till privatpersoner och företag?

När borgerliga politiker, och inte minst de moderata ministrarna i finansdepartementet, återkommande är kritiska, kommer den frågan ställas av ännu fler. Att bankernas främsta försvarare, i egenskap av VD för Bankföreningen, är tidigare socialdemokratiskt statsråd och finansministerkandidat med en annan slags bankretorik i bagaget, gör situationen minst sagt pikant.

De höga bankvinsterna och utdelningarna provocerar mig som bankkund. Men de provocerar mig också som samhällsmedborgare, och skattebetalare. Som kunder kan vi pressa på bankerna, vara aktiva konsumenter, förhandla ner låneräntor och avgifter. Som samhällsmedborgare får vi lita till en annan slags påverkan – opinionsbildning och politisk reglering.

Politisk reglering av finanssektorn är något som jag som liberal ser behövs. Det är inte en sektor som andra – den är i sig så systemviktig, för hela samhällssystemet. Men regleringarna får inte gå för långt, då blir systemet stelbent och fungerar mindre väl för att smörja ekonomin. Därför hoppas och tror jag på finanssektorns vilja och förmåga att reglera sig själv.

Banker som förväntar sig att i en krissituation kunna få samhällets och skattebetalarnas stöd behöver tänka på sin opinionsställning. Som kunder är vi beroende av bankerna, även om vi delvis kan spela ut dem mot varandra. Tillsammans, som medborgare, har vi genom våra valda företrädare i Sverige och EU andra maktmedel. I Sverige användes de maktmedlen i början av 90-talet, när staten helt enkelt tog över banker som ersättning för att man räddade dem. På så sätt fick vi tillbaka våra gemensamt satsade skattemedel, med råge, när bankerna sanerats, började ge vinster och kunde säljas. Något sådant blir förhoppningsvis aldrig mer aktuellt – banker bör vara privata. Men ännu högre kapitalkrav väntar.

När bankerna framstår som tondöva, när man verkar strunta i den allmänna opinionen, innebär det också en risk.

TT/SVT: Bankvinster på rekordnivåerSvD:s Patricia Hedelius: Bankernas utdelning stiger – men Borg tiger. Olov Lindquist bloggar.