Svenskarnas ökade oro för främlingsfientligheten är i grunden positiv: vi gillar inte rasism. Skälen till den ökade oron är förstås mycket oroande, men det finns också fler positiva tecken på den folkliga antirasismen.
ÅRETS BILD. ”Tanten”, med egen bakgrund i Polen, var en av många som markerade mot Nordiska Rikspartiet i Växjö 1985. Foto Hans Runesson, lånad från faktoider.blogspot.se (respekterar förstås ev upphovsrättsliga invändningar).
Fler än tre av fyra svenskar, 78 procent, är oroade över främlingsfientligheten. Eftersom det var första gången som SOM-institutet ställde frågan vet vi inte hur den andelen förändrats, men den kan antas ha ökat. Bakgrunden är valframgångar för främlingsfientliga partier i Sverige och Europa, senast i Europaparlamentsvalet, och att fascistiska och nynazistiska rörelser visar sin närvaro i offentligheten, i Kärrtorp och på andra platser. Allt detta ska tas på största allvar och det gör svenskarna uppenbarligen.
Orsakerna till oron för främlingsfientligheten är just djupt oroande. Men oron i sig är hoppingivande. Återigen tar de allra flesta svenskar avstånd från rasismen. Och det är inte det enda positiva tecknet.
Oron för ökad invandring, som vissa vill kapitalisera på, är mycket mindre än oron för främlingsfientligheten. Attityderna till invandring och invandrare har blivit mer positiva under de senaste årtiondena och något trendbrott finns inte i sikte. Under våren såg vi dessutom högst påtagliga exempel på det folkliga motståndet mot rasism och främlingsfientlig politik, i samband med SD-ledaren Jimmie Åkessons försök till arbetsplatsturné i välfärden. Det talades t o m en ”våg av antirasism” – och Kärrtorp har blivit ett begrepp för manifestationer och orubblighet mot rasismen. Svensken är helt enkelt antirasist.
De flesta svenskar är inte rasister – tvärtom. Antirasismen finns i folkdjupet, och är på väg att vakna på allvar. Det kommer både sverigedemokrater och nynazister att märka.
ÅRETS BILD. ”Tanten”, med egen bakgrund i Polen, var en av många som markerade mot Nordiska Rikspartiet i Växjö 1985. Årets bild togs av Hans Runesson, jag har lånat den från faktoider.blogspot.se (respekterar förstås ev upphovsrättsliga invändningar).
Massiva motdemonstrationer mot nazistiskt våld. Kärleksaktioner mot skolor och moskéer som utsatts för hat och hot. Brandmän och sjuksköterskor som inte vill vara staffagefigurer för sverigedemokrater på studiebesök, rekvisita när Jimmie Åkesson vill framstå som välfärdens varmaste vän. Det har varit en tuffare vinter för främlingsfientliga krafter än på länge – och den spirande, breda antirasistiska rörelsen är ett lovande vårtecken. Sverigedemokraternas ledare talar gärna om att de som protesterar mot hans arbetsplatsbesök är vänsteraktivister, och kanske har de mest högljudda motdemonstranterna en politisk hemvist till vänster. Men det är inte de mest högljudda som är Jimmie Åkessons problem.
Problemet för Sverigedemokraterna är de många ”vanliga” människor som nu häver upp sina röster och vill markera mot uttryck för rasism och främlingsfientlighet. Det är när Åkessons uppenbarligen stora intresse för brandstationer och brandmän inte besvaras utan möts av uttalade protester eller tysta avståndstaganden, när gruppen Brandmän mot rasism växer i rasande fart – och får stöd av alla möjliga och omöjliga tänkbara andra grupper ”vanliga” människor.
Att svenskarna blivit mer öppna mot invandrare de senaste årtiondena, samtidigt som invandringskritiken och främlingsfientligheten de senaste åren har organiserat sig bättre och lyckats ta sig in i riksdagen, verkar förstås paradoxalt – men som påpekas i dagens SvD (Våg av antirasism rör sig över Sverige) har det en naturlig förklaring. När Sverige blir öppnare och svenskarna i allmänhet mer välkomnande mot främlingar, kan det provocera fram reaktioner från den mindre öppensinnade minoriteten. Den reaktionen, tydligast alltså manifesterad i Sverigedemokraternas riksdagsmandat och ökade opinionsstöd, har gett anledning till förstämning – men verkar nu i sin tur leda till en motreaktion.
Svenskarnas grundläggande öppenhet har alltså ökat, men legat latent. Det är när behov uppstår som motreaktionen kommer, som statsvetaren Jan Jämte säger till SvD. Det vi såg i Kärrtorp och över hela landet efter nazistattacken i december, i Malmö i mars efter en annan våldsam attack mot en feministisk manifestation, och vid Vasa Real och moskéer runtom i landet efter hat- och hotfylld vandalisering de senaste månaderna, är helt enkelt utslag av svenskarnas anständighet. Det är en majoritet som passar in på författaren Henrik Arnstads beskrivning i SvD: ”…demokratiskt övertygade människor som menar att alla människor är lika mycket värda, och att det är något som är värt att stå upp för.”
Svenskarnas antirasism syns i manifestationer men markeras och för nytta även i insändare, bloggar och inte minst vardagssamtal med bemötanden av rasistiska utryck och vinklade påståenden. Utöver den grundläggande övertygelsen om rättrådighet finns ju de sakliga motargumenten mot rasisterna. De som är födda utomlands eller har utländsk bakgrund utgör en stor del av oss som bär här i Sverige och kan kalla oss svenskar. En majoritet går till jobbet varje dag. Och nej, de allra flesta är inte brottslingar, lika lite som ”infödda” svenskar. Tvärtom har brottsligheten minskat i Sverige under senare år, samtidigt som invandringen har ökat. Invandring är dessutom något som berikar Sverige, ekonomiskt och på andra plan – inte minst för att det visar vilket samhälle vi är och vill vara: Demokratiskt, öppet, mångfacetterat, statt i ständig utveckling.
Oavsett hur rasismen visar sig – med eller utan kostym – är anständiga svenskar redo att säga: Nej, detta är inte okej. Ni är en minoritet, som inte representerar oss. Detta är inte vårt Sverige. Sådana ”vanliga svenskars” avståndstagande har störst effekt. Det ger hopp om vår.
Många svenskar har de senaste månaderna deltagit i olika manifestationer mot rasism, i Kärrtorp, Malmö, eller som jag i dag på Norrmalmstorg. Vissa kanske frågar sig om det har någon betydelse; rasister med stövlar eller i kostym tycks ju ändå på frammarsch, i Sverige och Europa? Men svaret på frågan ovan är ändå självklart: Ja. Det spelar roll att manifestera. Vi måste visa vilka som är majoriteten.
LIKA VÄRDA. Folkmusiker mot rasism, demokratiminister Birgitta Ohlsson och förra S-ledaren Mona Sahlin hörde till talarna. I bilden till höger också Liberala Ungdomsförbundets ordförande Linda Nordlund.
En kylslagen söndageftermiddag då vintern åter gjort sig påmind i Stockholm är det inte ett självklart val att ställa sig på det blåsiga Norrmalmstorg för att lyssna på talare och folkmusik. Ändå var det vad ganska många stockholmare valde att göra med relativt kort varsel i dag. Det var en partipolitiskt obunden manifestation anordnad av ledarskribenten m m Sakine Madon, som ville markera mot rasismen – och även visa att liberaler visst gärna inte bara argumenterar utan också demonstrerar mot mörkerkrafterna (något som ju ifrågasatts bl a av Nabila Abdul Fattah i Etc; Sakine Madon skrev själv i går i Expressen). Vi lyssnade till demokratiminister Birgitta Ohlsson, RFSL:s tidigare ordförande Sören Juvas, författaren och skaparen av Berättarministeriet Dilsa Demirbag-Sten och förra S-ledaren och mångåriga ministern m m Mona Sahlin – samt till dragspels- och fiolmusik framförd av folkmusiker mot rasism.
Dagens manifestation hade en liberal prägel, men det var ingen partipolitik som stod i förgrunden. Att partipolitik och klasskampsretorik rätt ofta dyker upp vid olika manifestationer anordnade av socialistiska rörelser är en anledning till att de inte alltid samlar särskilt många liberaler. Och när vi är där, är vi det ofta lite mer anonymt; utan partifanor och slagord. Men vi lyssnar gärna till goda argument, som på Norrmalmstorg i eftermiddags.
Mitt svar är ändå självklart: Ja. Det spelar roll att vi manifesterar. Och flera av skälen har uttryckts väl av andra än mig. Det handlar om att visa att vi är fler: #1000xFLER som ungliberalernas hashtag efter nazivandaliseringen av Vasa Real formulerades. Miljoner fler, som demokratiminister Birgitta Ohlsson påpekade i sitt tal i dag, oavsett om vi ställs inför stöveltramp på gatorna eller kostymrasister på frammarsch mot våra parlament (SvD: Populister på frammarsch i Europa). Det handlar om att stå upp mot historielösheten, som Mona Sahlin lyfte fram; och som den ledande forskaren kring högerextremism Heléne Lööw skrev i gårdagens understreckare i SvD är det samma nazism nu som då, med samma rötter och en obruten organisatorisk arvföljd.
Det gäller att visa att vi inte bara är många, utan att vi kan och får vara antirasister – något som absurt nog verkar behöva markeras för personer som påstår att en viss ideologi, eller rentav en viss hudfärg (!) inte skulle göra att man trovärdigt kan argumentera mot rasism och för allas lika värde.
Detta diskuterar en annan av dagens talare, Dilsa Demirbag-Sten, ofta förtjänstfullt, t ex i sin kolumn i DN häromdagen (”Vi lever i offerkoftornas tidevarv”). Och vi måste tydligen också göra front åt ett annat håll och stå upp för att det inte går att vara opartisk inför rasism. Antirasism handlar helt enkelt om alla människors lika värde och att ta ställning för det är inget som vi ska behöva frukta; i så fall är det ”en dumstrut vi ska bära med stolthet”, som Lena Sundström skrev i DN i fredags.
Framför allt måste vi våga säga ifrån. Vi kan inte, som Mona Sahlin påpekade, låta nazister tro att den tysta minoriteten står på deras sida, eftersom de får stå oemotsagda.
Även om det inte alltid är klokt – om än modigt – att stå upp mot stöveltrampande nazister på stan eller i tunnelbanan, kan vi alla säga ifrån på ett eller annat sätt. Vi kan säga stopp och belägg inför smygrasism i fikarum eller på fotbollsträningar – eller i familjekretsen. Vi kan göra motstånd i vår vardag genom att riva bort rasistiska klistermärken på lyktstolpar. Vi kan visa vad demokrati och politiska alternativ handlar om i en respektfull men eldig debatt om de stora frågorna, eller i lokala politiska initiativ.
Och vi kan manifestera på gator och torg. I demonstrationståg med röda fanor eller i en folksamling på ett torg med sansade men kraftfullt tydliga talare, och folkmusiker.
Våldsam extremism kan ha rasistiska, religiösa eller andra ideologiska orsaker. Ett är gemensamt: Den hotar demokratin, den förför utsatta ungdomar, och den ska bekämpas. Våldet i Kärrtorp i går och den utredning som demokratiministern mottar i dag sätter samhällets arbete mot våldsbejakande extremism i fokus.
Den antirasistiska demonstrationen i Kärrtorp avbröts av nynazister. Foto: Jesper Svensson, jespersvensson.blogspot.se
Demokratins dödgrävare kommer i olika skepnader. Extremistiska rörelser må ha olika ideologier: nazistisk, islamistfundamentalistisk, autonom vänsterextremistisk. De utgör alla ett hot mot demokratin – men framför allt ett hot mot framför allt vilsna, utsatta ungdomar.
Demokratin i Sverige står stark. Det innebär inte att den är osårbar eller inte skadas av extremism, hatbrott och angrepp på fri- och rättigheter. Händelser som den i Kärrtorp i går och rättssamhällets förmåga att bemöta dem (Expressen, SvD) får konsekvenser, för människors trygghet och tillit – till demokratins institutioner och till varandra. Och terroristhot av olika slag finns också i Sverige, mot svenska individer och intressen.
Med det sagt: det största hotet är mot individerna som förförs och lockas in i de extrema rörelserna. En del slutar i livslång kriminalitet och ett liv utanför samhället, andra som islamistiska jihad-krigare i utländska konflikter.
Att motverka och förebygga extremism och terrorism handlar mycket om att förebygga rekrytering. Den strategi mot våldsbejakande extremism som demokratiminister Birgitta Ohlsson beställt av en utredning och i dag mottar, kan förhoppningsvis ge svar. Den kritiserades i går för att just behandla islamism, höger- och vänsterextremism tillsammans (DN Debatt, TT/SvD) – men utredaren Eskil Franck försvarade i morse strategin och påpekade att den innehåller olika delar med bakgrundskunskap och förklaringar till de tre olika formerna av extremism (P1 Morgon).
Viktigast för att förebygga att fler unga förförs av extremism måste vara att se mönstren och sambanden men också de individuella sammanhangen. Det handlar om att se varje barn, varje ungdom. Om att stötta föräldrar och familjer – om idrotts- och föreningslivet, kulturen, civilsamhället i övrigt – och framför allt om utbildning och en skola som ger alla goda chanser i livet.
Rasmus (liberal) 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.