Tagg: Ariel Sharon

Vanmakt, vrede och vatten

Palestinakonflikten har åter blossat upp i en av sina våldsammaste faser. Det är en konflikt med många starka åsikter men få enkla lösningar. En fredsuppgörelse verkar mer avlägsen än på länge – men förutsättningarna som krävs för en framgångsrik fred har varit kända länge.

KONFLIKTENS KARTA. Läget på Västbanken och Gaza 2007.
KONFLIKTENS KARTA. Läget på Västbanken och Gaza 2007. Från Wikipedia.

Israel-Palestina-konflikten verkar ibland som ett olösligt problem – och en ofelbar källa till konflikter och infekterade debatter på många andra håll i världen. För egen del har jag sällsynt svårt att se några enkla svar eller självklara lösningar. Den senast uppblossande omgången av våld, raketer, flyg- och markangrepp får mig att känna både vrede och vanmakt, men framför allt sorg. Sorg över alla missade chanser. Och sorg över det hat som sticker upp huvudet i debatten och på gatorna även här i Sverige och som minner om pogromernas och naziväldets språkbruk på ett mycket skrämmande sätt.

Låt mig först som sist slå fast att själva grundkonflikten i mina ögon inte har någon enkom god och ljus respektive ond och mörk sida. Felaktiga beslut, kortsiktiga strategier, missade chanser och svikna löften finns det gott om på båda sidor.

Ja, Israel är en ockupationsmakt som ibland – som stundtals nu i Gaza – använder övervåld och orsakar civila förluster som inte kan accepteras. Även under lugnare perioder utövar Israel ett ekonomiskt strypgrepp och en geografisk splittring av såväl Västbanken som Gaza, fysiskt påtagligt i ”Muren”, de många säkerhetskontrollerna och de stängda gränspassagerna; ett strypgrepp som förutom att hämma möjligheterna till en palestinsk utveckling innebär ett ständigt angrepp på palestiniers värdighet. Bosättningarna på ockuperad mark är annars det största, mest flagranta och långsiktigt ödesdigra övergreppet – och en gigantisk felinvestering, politiskt och ekonomiskt, om man överhuvudtaget har hopp om fred.

Bit för bit tas det som ska bli den palestinska staten över av en alltmer militant bosättarrörelse, öppet eller inofficiellt med sanktioner uppifrån. Och det är ofta de bästa bitarna, med den bästa vattentillgången i detta torra men blomstrande land. Bosättarna kommer att bli oerhört svåra att flytta på den dag freden kommer (det var något ”hjälten och skurken” Ariel Sharon lyckades med i Gaza 2005 i en ensidig aktion). Bosät. ningspolitiken är ett skamligt beteende av en stat, som har en ockupationsmakts förpliktelser, och som annars ska gälla för ett demokratiskt rättssamhälle.

Samtidigt finns förståelse för att den kringrända judiska demokratiska staten (som har gett sina arabiska medborgare vida större rättigheter än i de flesta – om några – arabstater) har stort behov av att skydda sig, och känner ett ständigt hot. Det stadfästes vid staten Israels födelse: 1948 gick de omgivande arabstaterna till angrepp för att kväva den nya staten i dess linda och ”kasta judarna i havet”. Angrepp har kommit och slagits tillbaka 1967 och 1973 – då det var nära ögat. Självmordsbombare var och raketangrepp är vanliga israelers vardag. I dag står man inför en splittrad motpart, där PLO tycks hålla fast vid att erkänna Israel medan Hamas – och än mer de olika mindre, radikala islamistiska terrorrörelserna – frånkänner den judiska staten dess existensberättigande.

Som jag hoppas framgår är jag högst medveten om Israels roll också som aggressor – men utan att beakta detta existentiella hot blir ingen bild av konflikten komplett. Det är ett hot som bekant har sitt ursprung långt tillbaka i den judiska historien – och som även idag känns av judar världen över. Antisemitismen lever på ett påtagligt och djupt oroande sätt, vilket inte minst demonstrerats i den förvridna, föraktliga retorik vi har sett även i Sverige de senaste veckorna. Kritik mot Israels agerande, som kan vara mycket berättigad, kan aldrig berättiga attacker på personer med judiskt ursprung, i ord eller handling.

Fred i Israel och Palestina har både som slutmål och förutsättning att vi får se just ett Israel och ett Palestina – två stater sida vid sida. Startpunkten är två parter som genuint vill ha fred – och är beredda att kompromissa för att nå dit. Tidvis har viljan funnits på den ena sidan mer än den andra, som hos dåvarande premiärministern Ehud Barak 2000. Lyckliga fåtaliga stunder på bägge sidor, som i Oslo 1993. Nu verkar fredsviljan och/eller den politiska förmågan svikta rejält på bägge sidor. Jag vet inte hur man ska nå freds- och kompromissvilja – sannolikt krävs rejält omvridna armar på bägge håll. Det handlar om politiska men också om ekonomiska påtryckningar – och lockrop.

Hur en fredslösning måste se ut verkar många bedömare vara ense om – sedan länge. Kompromisser krävs om Jerusalems status (som kanske kan bli enklast att lösa), om flyktingarnas rätt att återvända och om bosättningarna (som blir desto svårare). Kompromisser kommer inte göra någon, framför allt inte fanatiker på någondera sidan, särskilt nöjda, men själva kompromissandet är i sig en del av en fredlig framtid. Det kommer att bli nödvändigt med otaliga återkommande kompromisser om allt från ett delat Jerusalem till hur de ständigt ofrånkomliga vattenresurserna ska administreras.

Hur mycket man än önskar kan varken israeler eller palestinier isolera sig från varandra. De delar ett land även i en framtid med två stater och framför allt måste man kunna leva med varandra. Därför är våldet, polariseringen och de allt mer låsta positionerna så extremt olyckliga.

Bland allt som rapporterats och reflekterats om Israel/Palestina-konflikten på senaste tiden kan nämnas Nathan Shachars ”sorgesång över Gaza” i DN och Christopher Kullenbergs understreckare i SvD om det underjordiska livet med tunnlar för allt från smuggling till värdefullt regnvatten. I dag rapporteras om hur vapenvilan åter brutits (DN). Sivert Aronsson och Martin Skjöldebrand bloggar.

Sharon – skurk och hjälte

Ariel Sharon var inget helgon, men på gott och ont bidrog han till dagens Israel. Hade han fått verka längre Palestinakonflikten kanske inte varit närmare en lösning – men mycket hade nog sett annorlunda ut.

Ariel Sharon som ung soldat. (Ariel Sharon - young fighter: by תמר הירדני (Tamar Yardeni), available from http://he.wikipedia.org/wiki/קובץ:Sharon22.jpg)
Ariel Sharon som ung soldat. (Ariel Sharon – young fighter: by תמר הירדני (Tamar Yardeni), available from http://he.wikipedia.org/wiki/קובץ:Sharon22.jpg)

Ariel Sharon är död – åtta år efter att han försvann från den politiska scenen, lika plötsligt och dramatiskt som han dominerat den. Efter en lång tid i koma stod det redan för länge sedan klart att han aldrig skulle återvända, men först nu vid hans död är det dags för minnesorden över honom och hans politiska gärning.

Det är få människor och ledare förunnat att få sitt liv summerat så långt efter att man själv aktivt tagit del i det. Det gör  att Ariel Sharon kanske kan få ett nyktrare och mer balanserat bokslut än många andra. Och det kan behövas.

Ariel Sharon var mer kontroversiell än många andra, i ett land och en del av världen som inte lidit brist på färgstarka figurer. Han var hatad, fruktad och populär. Han var skurken och enligt vissa krigsförbrytaren som ledde det blodiga kriget i Libanon, och som för evigt fick sitt rykte färgat av sin koppling till massakrerna i flyktinglägren i Sabra och Shatila 1982. Han var generalen som också för den israeliska fredsrörelsen symboliserade den hårdhänta, militaristiska hållningen till Israels existens och förhållningssätt till palestinierna och arabvärlden.

Samtidigt var Ariel Sharon i mångas ögon en hjälte – som krigare, och mot slutet av sitt liv som statsman. Som många andra israeliska militärer gav
han sig in i politiken och verkade där länge fortsätta den hårdhänta, kompromisslösa linjen, bl.a. som bostadsminister ansvarig för en offensiv i form av bosättningar – en offensiv som ledde till betydligt mer långvariga förändringar på marken än offensiver med militära styrkor. Hårdförheten bidrog till att föra honom till makten som premiärminister 2001, efter att året dessförinnan efter en ”marsch” (snarare en – om än provocerande – promenad) på Tempelberget, muslimernas heliga al-Aqsa, ha bidragit till starten av den andra intifadan.

Ariel Sharon som åldrad premiärminister, från en presskonferens med USA:s dåvarande utrikesminister Colin Powell. Foto från US Department of State via Wikimedia.
Ariel Sharon som åldrad premiärminister, från en presskonferens med USA:s dåvarande utrikesminister Colin Powell. Foto från US Department of State via Wikimedia.

Men Ariel Sharon var inte bara kontroversiell utan också okonventionell – som militär, och som politiker. Och Ariel Sharon förändrades, om inte i sitt grundläggande synsätt så i sin politik. Han såg att Israels fortlevnad som en judisk stat inte var ett realistiskt mål utan en separation från det ockuperade Palestina. Och mannen som lett arméernas och bosättarnas offensiv, blev mannen bakom Israels största tillbakadragande på åratal: utrymningen av Gaza.

När Sharon inte kunde få stöd för sin nya linje i högerpartiet Likud gick han som premiärminister helt enkelt sin egen väg, och hans nya Kadima såg ut att kunna gå mot en dominant period i det konvulsiva israeliska partilandskapet när han för åtta år sedan drabbades av en hjärnblödning och föll i koma.

Ingen vet hur Israel, och Palestinakonflikten, hade sett ut i dag om inte detta hade inträffat, och om Sharon hade kunnat fullfölja sina planer, vilka de nu långsiktigt var. Oavsett var han förmodligen den ende som kunde ha förverkligat de planerna – liksom han, krigsherren och krigshjälten, var den ende som kunde ha genomfört omläggningen av israelisk politik med reträtten från Gaza. Efterträdarna, de slipade politikerna Olmert och Livni, har inte kunnat fylla hans kostym och samla samma förtroende från breda lager av den israeliska allmänheten. Israelisk politik har kommit att domineras av bosättarrörelsen och än mer nationalistiska – mindre pragmatiska – krafter.

Hade palestinierna hade kunnat förmå sig att lita på den man de såg som en av sina värsta motståndare och en krigsförbrytare? Hade Sharon handlat lika radikalt kring Västbanken och Jerusalem och i gengäld fått palestinska medgivanden om flyktingarnas rätt att återvända? Hade chanserna för fred varit större? Det enda vi kan veta är att mycket förmodligen hade kunnat vara annorlunda. Mest på gott?

Medier ger, och speglar, olika perspektiv på Ariel Sharon, hans gärning och eftermäle. DN: Ariel Sharon är dödDN: Starka reaktioner mot Bildts uttalande om Sharon, DN:s Nathan Shachar: Ariel Sharon slug och hänsynslös, New York Times: Ariel Sharon, Fierce Defender of a strong Israel, dies at 85, SvD: Sharon död efter åtta år i koma, SR: Ariel Sharon död – Cecilia Uddén: Älskad och hatad.