Tagg: armlängds avstånd

Inför ett kulturråd för Stockholms kulturstöd 

Politiken ska inte bestämma om vem som får kulturstöd. Därför vill vi liberaler införa ett råd utan politiker, som tar besluten om stöden. Det är dags för Stockholms kulturråd!

Ett fritt kulturliv är viktigt av många skäl. För yttrandefriheten, demokratin, mångfalden, ifrågasättandet, upplevelserna; och för kulturen i sig. För att värna kulturens frihet måste politiken hålla armlängds avstånd. Det ska man särskilt kunna förvänta sig av en liberal kulturpolitik.

Det är ett politiskt beslut att stödja viktig kultur som inte är kommersiellt bärkraftig – men politiska beslut bör aldrig avgöra exakt vilka aktörer, projekt och verksamheter som får kulturstöd.

När Liberalerna hade ansvar för kulturpolitiken i Stockholm stärkte vi principen om armlängds avstånd. Det nya kulturstödet var en viktig del. En del tyckte att det var klåfingrigt med tydliga kriterier och mål – men naturligtvis måste vi ha en förutsägbarhet gentemot både kulturutövare och medborgare. Grunderna för hur stödet ska fördelas måste vara tydliga. Det är politikens ansvar.

Tillämpningen av kriterierna, bedömningen av vem och vilka som ska få stöd, och inte minst av den konstnärliga kvaliteten, kan däremot inte göras av politiker. Den vänster som anklagar oss för politisk detaljstyrning när vi gör den distinktionen måste ha fått saker om bakfoten.

Nu vill vi gå vidare och befästa principen om armlängds avstånd. Liberalerna i Stockholm föreslår att ett fristående råd får ansvar för för fördelningen av stadens kulturstöd.

DN skriver om vårt förslag till kulturråd för kulturstödet i dag (se också nedan), och Liberalerna i Stadshuset har skickat ett pressmeddelande. Nu ska Hanna Gerdes, Anne-Lie Elfvén och jag driva frågan i kulturnämnden. Så här har vi tänkt om Stockholms kulturråd:

  • Syftet är att skilja de specifika besluten om kulturstöd från den partipolitiska nivån – att förverkliga principen om armlängds avstånd. Denna princip ska i praktiken redan råda, men formellt tas kulturstödsbeslut av nämndens politiker. Vi har också sett tendenser till politisering med politiska direktiv om enskilda stöd.
  • Rådet ska utses av kulturnämnden men vara fristående och oberoende i sina beslut. Mandatperioden bör vara flerårig och sammansättningen förnyas delvis och löpande varje år. Uppdraget är ett fritidsuppdrag. Arvode ska utgå enligt kommunala principer.
  • Rådet ska bestå av omdömesgilla personer med kunskap om och intresse för kultur, och med bred erfarenhet från olika delar av kulturlivet och samhället. De ska ej vara partipolitiskt aktiva. Med tanke på erfarenhets- och kunskapskrav går personliga kopplingar till kulturlivet inte helt att undvika men gängse jävsregler ska gälla.
  • Kulturnämnden fastslår budget, kriterier och riktlinjer liksom i dag. Rådet ska inte ha någon egen organisation och pengarna förvaltas och skötas liksom i dag via stadens ekonomisystem. Kulturförvaltningen/kulturstrategiska avdelningen fortsätter att sköta administrationen. Systemet med referensgrupper etc består.
DN Kultur 25 oktober 2016.
DN Kultur 25 oktober 2016.

Stora bilden: Danskultur (koreansk modern dans, Wikimedia).

Politiken det enda som växer med grön kulturvision?

Miljöpartistisk kulturpolitik skiljer sig markant från vår liberala syn på kulturen och kulturpolitiken. Framför allt handlar det om politikens roll, framgår när de gröna nu lanserar kultur som ”det fjärde välfärdsområdet”.

Miljöpartiets logga COPYRIGHT SCANPIX SWEDEN KOD 200Kulturpolitiken är viktig. För oss liberaler handlar det bland annat om att veta var gränserna går för vad som är politikens uppgift. Liberaler har genom åren kämpat för att det offentliga ska stötta kulturen, t ex teatergrupper och tidskrifter – men att stödet ska ges efter en opartisk prövning. Liberaler strävar efter att värna det fria ordet, utjämna skillnader i tillgång till kultur och skydda kulturaktörer på från politisk klåfingrighet.

För Miljöpartiet verkar de gränsdragningarna helt främmande. Den som bläddrar igenom det nya kulturpolitiska förslaget med den pampiga rubriken ”Kulturen – det fjärde välfärdsområdet”, som presenterades idag, får ta del av en stor dos politisk självhävdelse. Principen om armlängds avstånd lyser med sin frånvaro.

Det hela börjar med avskaffande av BNP-måttet. Vad som ingår i måtten för tillväxt kan förstås diskuteras – men de gröna ränderna går inte ur: tillväxt är antingen något som miljöpartister inte tycker att man behöver förhålla sig till, eller något de är helt och hållet emot. Och då är förstås den stora frågan hur vi alls ska kunna få mer resurser till kultur – oavsett om det handlar om medel via offentlig finansiering, som kulturstöd, eller genom rent privat konsumtion.

Digitaliseringen vill man främja – med en bredbandsskatt. För en oinvigd ter det sig lite kontraproduktivt. Reklamen ska bort ur kollektivtrafiken. Men reklam kan för det första verkligen ses som en yttring av det fria ordet, dessutom genom åren en viktig del inte bara av näringslivets funktionssätt utan också samhällets,  kulturens och mediernas utveckling. Och för det andra – skattepengarna (som då krävs för att hålla tåg och bussar rullande) ska som sagt räcka långt…

Hur ska t ex skrivningarna om kulturstöd uttolkas, med ”tyngdpunktsförskjutning från ansökan till uppföljning för etablerade konstnärer och grupper”? Ytterligare gräddfiler för de som redan är inne i systemen, och allt svårare för nya grupper och aktörer att slå sig in?

I Stockholm har vi sett exempel på det MP-rapporten föreslår. Här har vi infört ett ”historikkriterium” som en del i kulturstödssystemet, där kulturskapare med kända meriter gynnas framför de som kommer utifrån. Jag och mina liberala kollegor i nämnden avvisade tillsammans med Alliansen denna förändring, men till ingen nytta.

Hur har man tänkt sig att genomdriva sin vilja om omfördelning av resurser mellan musiker och distributörer, på politisk väg? Hur ska redan hårt prövade privatägda lokaltidningarna – de som på många håll idag är garanten för att en levande lokal nyhetsbevakning –  överleva en ytterligare utbyggnad av offentligt finansierad public service,med lokalt expanderande SVT och SR. Och hur förenas kulturens frihet med den kvotering och postkoloniala teori som ska göra sitt intåg på museer och institutioner?

Om Miljöpartiets kulturpolitik förverkligas är det framför allt byråkraterna som får växer till sig. För kulturens växtkraft ser det tyvärr lika illa ut som för ekonomins.

SVT rapporterar om Miljöpartiets kulturrapport och kritik mot den.

Kulturpolitiska funderingar, och farhågor

Kulturen i Sverige har haft goda år i ett internationellt perspektiv – och en hel del dynamiska förändringar inte minst i Stockholm. Med nya styren i Rosenbad och Stadshuset förändras också kulturpolitiken. Min främsta farhåga är att kulturpolitiken kommer för nära inpå kulturlivet.

KULTUREN MITT I STADEN. Kulturhuset Stadsteatern. Foto: Goombah, från Wikimedia Commons.
KULTUREN MITT I STADEN. Kulturhuset Stadsteatern. Foto: Goombah, från Wikimedia Commons.

Kulturen och ekonomin upplevs ofta som vitt skilda områden. Förutom att det i många stycken är en felaktig motsättning – båda sektorerna går in i varandra, och skulle ofta må bra av tätare samarbete.

En sak till förenar de senaste åren de två områdena ur ett svenskt och europeiskt perspektiv: medan nästan hela övriga Europa drabbats hårt av krisen, har den svenska ekonomin och arbetsmarknaden klarat sig bra och kommit tillbaka snabbt. Och det gäller även kulturen.

Medan kulturbudgetar krympt i övriga Europa under och efter krisåren (se t ex SvD:s beskrivning från 2011) har de offentliga resurserna till kultur bibehållits eller ökat i Sverige. Det senare gäller inte minst i Stockholm där resurserna till kulturen ökade med nära 200 miljoner kronor under Folkpartiets år 2006-2014. På nationell nivå har Alliansens regeringsår kanske främst präglats av stabilitet, och den största förändringen har gällt administrativa reformer genom den s.k. portföljmodellen.

I Stockholm har reformivern varit större, och vi har inte varit rädda att föra en liberal kulturpolitik och ta debatten, under ledning av Madeleine Sjöstedt.

Det vi åstadkommit är vi stolta över: Fler bibliotek närmare människor och med längre öppettider; den strålande succén Stadsteatern, nu Kulturhuset Stadsteatern; likaledes succéartade Liljevalchs konsthall, som nu står inför en utbyggnad; Stadsmuseet, som ska byggas om och få en helt ny basutställning, med Medeltidsmuseet, som genomgick en motsvarande satsning för några år sedan; en e-tjänst för Kulturskolan som gjort att de mångåriga köerna och oklarheten om när och var man kan få en undervisningsplats har försvunnit; och inte minst ett kraftigt utökat kulturstöd – med ökat fokus på kvalitet och både nyskapande och bredd – samtidigt som vi har verkat för att öka möjligheterna till finansiering från fler källor, och därmed minska beroendet av offentligt stöd. Läs gärna Madeleine Sjöstedts inlägg: Tack för lånet.

Nu aviseras kulturpolitiska förändringar både från den nya rödgröna regeringen, och den nya rödgrönrosa Stadshusmajoriteten. Jag tänker inte kritisera allt bara för att. Fri entré på museer är t ex en fråga som vi liberaler också har gått till val på. Där vill jag dock hissa en varningsflagg angående resurser.

Det gäller att museerna får medel inte bara för att täcka förlorade entréintäkter, utan också för att kunna ha en bra verksamhet, med ett bra mottagande för fler och kanske mer ovana besökare, och även sådana mundäna bekymmer som städning och underhåll. Det gäller i Stockholm inte minst Liljevalchs konsthall, som tack vare sina framgångar också kunnat finansiera fortsatta satsningar till stor del genom egna intäkter, om fri entré skulle bli aktuellt där. Frågan är givetvis också hur andra, ofta små, fristående museer som Strindbergsmuseet påverkas av konkurrensen eller kompenseras för att själva kunna erbjuda fri entré. Utan erforderliga medel blir ”gratis” museer en väldigt dyr – och i längden tråkig – affär för både besökare och skattebetalare.

En översyn av Stockholms klotterpolicy är heller inget som jag principiellt motsätter mig. Den har genom åren ibland fått en väl hård tillämpning, till exempel när Riksteatern inte fått affischera för sina graffitievenemang. Jag vänder mig emot mediernas rubriceringar (som syns i länkarna längst ned): nolltoleransen gäller det illegala, inte en konstform i sig; det är en klotterpolicy, ingen nolltolerans mot graffiti. Nolltoleransen mot skadegörelse kan vi dock inte kompromissa med; klotter och vandalisering kan aldrig accepteras. Det gäller oavsett vad den som målar oinbjuden på andras ytor och fastigheter själv tycker om platsen och värdet av sitt verk. Det som målas illegalt är illegalt. Där finns ett problem i själva kopplingen i graffitikulturen, som till viss del och för vissa utövare verkar bygga på det illegala, ”underjordiska”, alternativa – att gå utanför lagarna och samhällets normer. (Läs gärna: Provocerande klotteroffensiv.)

Störst oro känner jag dock inför principen om armlängds avstånd.

För mig som liberal och för oss i Folkpartiet har det varit oerhört viktigt att politiken har tagit ett steg tillbaka: vi ska sätta upp mål, kriterier och inriktningar. Stadens egna verksamheter har vi förstås mer att göra med men där vilar ändå ansvaret för att utföra de kulturpolitiska uppdragen på ledningen för respektive enhet och de professionella medarbeterna. Det fria kulturlivet ska vi hålla fingrarna ännu längre borta från.

Vi har under de senaste åren märkt hur åtminstone delar av den dåvarande oppositionen gärna velat ha mer politisk styrning, på större detaljnivå. Vi har från tidigare vänstermajoriteter i Stockholm sett hur man gärna diskuterat kulturstöd mer närgånget, även till enskilda kulturaktörer. Biblioteken har man gärna velat föra ifrån kulturnämnden till stadsdelsnämnderna och till och med föreslagit delvis politiska biblioteksråd knutet till de enskilda biblioteksenheterna.

Kommer den nya majoriteten att vilja hålla armlängds avstånd? Kommer de som eventuellt vill att orka? Viljan att ha åsikter och det som jag vågar kalla klåfingrighet har ibland uttryckts både från politiker och kanske ännu mer som en efterfrågan på politiken på olika debattörer. Vi kommer att ta strid för fria kulturaktörers möjlighet att vara just fria, och mot varje försök att styra teaterrepertoarer eller biblioteksutbud.

Jag ska med intresse följa vår nya kulturminister Alice Bah Kuhnke, och vem som nu blir kulturborgarråd i Stockholm. Jag ser fram mot en dynamisk kulturpolitisk debatt, mot samarbete i de fall där det kan bli aktuellt och enighet finns – t ex kring fri entré och hur den kan utformas på bästa sätt. Ingen kan misstro de flesta kulturpolitikers stora engagemang i frågorna. Det gäller bara att det inte blir för stort – och närgånget.

DN: Statliga museer gratis igen. SvD: Nolltolerans mot graffiti avskaffas, Fri museientré återinförs. SVT: Stockholm avskaffar nolltolerans mot graffiti.