Svartmålningen av den svenska ekonomin har börjat på allvar. När den nya finansministern Magdalena Andersson talar om en ”tom lada” efter Alliansregeringen är det dock viktigt att komma ihåg att det handlar mer om retorik än verklighet. Och retoriken riktar sig inte minst mot de egna rödgröna leden inför kommande ovälkomna besked.

Sverige 2014 är ett land med mycket stark ekonomi. Det är en av anledningarna till omvärldens och andra analytikers förvåning inför regeringsskiftet; resultatet av vad tidskriften Economist kallade ”Sweden’s eight-year itch”. De svenska styrkebeskeden har varit många både före och efter valet, vad gäller såväl arbetsmarknaden som ekonomin i stort. Socialdemokraternas försök att svartmåla den svenska ekonomin gick inte hem så väl före valet – frågan är om det går bättre nu. När den nya finansministern Magdalena Andersson hävdar att hon kommer till ”en tom lada” (DN) är det därför många fler än den socialdemokratiske nestorn och ekonomiprofessorn Assar Lindbeck som ser det som ett skämt (SVT: ”Humor påstå att Sverige kan bli som Grekland”.)

För att svartmålningen ska fungera krävs helt enkelt att man bortser från ekonomiska realiteter. Förutom den starka arbetsmarknaden, med 300 000 fler jobb mellan 2006 och 2014, står sig statsfinanserna mycket starka, både ur ett historiskt och ur ett internationellt perspektiv som framgår av bilden ovan, över finansiellt sparande och förändring av bruttoskulden som andel av BNP i europeiska länder.

Socialdemokraternas retorik om tomma lador påminner om en annan retorisk figur – de tomma tunnor, som skramlar mest. Skramlet riktar sig mot det svenska folket, som ska fås att tro att Alliansen är att skylla för de beska besked om inte minst skattehöjningar som Socialdemokraterna och Miljöpartiet nu kommer att börja leverera tillsammans med Vänsterpartiet.

Men de tomma tunnornas skramlande riktar sig också mot de egna leden – i alla tre rödgröna partier. Utan uppgörelser i några som helst viktiga frågor före valet kunde allas önskedrömmar projiceras på en framtida rödgrön regering – och därför är det nu som de beska beskeden måste ges även här.

Svensk ekonomi står stark, men vi har förvisso ett tufft läge. Det beror på förändringar och osäkerhet i vår omvärld, men är också beroende av vilken ekonomisk politik som förs på hemmaplan. Där ser det nu oroande ut, med skattehöjningar på inkomster och arbete, som Folkpartiets ekonomisk-politiske talesman Erik Ullenhag påpekar (Ladorna är inte tomma – bordet är dukat). Än så länge är det den inhemska aktiviteten som har hållit ekonomin i gång, i mycket god fart. Vill vi att det ska fortsätta så krävs en ansvarsfull ekonomisk politik. Inte svartmålande retorik.

DN: Skatterna som regeringen vill höja, Johan Schück: Ingen större skillnad mot Borgs prognoser. Christofer Fjellner (M) gör en liknande analys som jag i Aftonbladet: Andersson vill ha frikort för skattehöjningar. Alliansföreträdare som Erik Ullenhag kritiserar i sällskap med Anna Kinberg Batra och Annie Lööf Magdalena Andersson för att överge överskottsmålet (Dagens Opinion). Fler ekonomiska experter utöver Assar Lindbeck som inte delar den dystra bilden av statsfinanserna är Handelsbankens Jan Häggström, Royal Bank of Scotlands Pär Magnusson (SR Ekot), professor Lars Calmfors och Nordeas Annika Winsth (SR Studio Ett).