August Strindberg är Sveriges ledande författare genom tiderna – och en kulturpersonlighet som påverkar genom årtiondena. När jag nu har fått äran att utses till ordförande för Strindbergsmuseets styrelse, är det ett uppdrag jag tar på mig med stort allvar och ansvarskänsla.

Modern och radikal, ibland liberal, ibland konservativ? Oavsett sina genom livet och mellan områdena skiftande ståndpunkter och skepnader är August Strindberg ständigt aktuell. Som författare till otaliga texter och pjäser, och som föremål för andras litterära ansträngningar i bokform eller på scenen. Som jämställdhetsförespråkare, jämlikhetsivrare, och manlig skitstövel. Och som svensklärarnas favorit – inte som privatperson, kanske, men just som ledande litterär gestalt i den svenska litteraturhistorien.

Från slutet av 1800-talet och fram till sin död 1912 lyser Strindberg genom årtiondena. När jag nu har fått frågan och tackat ja till att bli ordförande för Strindbergsmuseet, känns det både allvarsamt och ansvarsfullt, och väldigt roligt. På kulturnämndens möte 4 februari utsågs jag därför till ordförande för den stiftelse som inom sin verksamhet förutom museet högst upp i huset, högst upp på Drottninggatans krön, också har Strindbergs Intima  Teater vid Bantorget. Som liberal vapendragare får jag en av Sveriges mest betydelsefulla kulturministrar, Birgit Friggebo.

Mycket finns samlat i Strindbergsmuseet och i den teater som han en gång startade och som nu bär hans namn: minnen och ting förknippade med eller ägda av Strindberg, och framför allt ett stort arkiv.

Och där finns förstås en stor kunskap och erfarenhet, både  hos personer som suttit i styrelsen sedan tidigare, och i den kompetenta personal som arbetat och lagt ner mycket av sina liv på Strindberg, hans minne och gärning.

Som kulturpolitiker i Stockholm känns Strindberg förstås extra viktig: Detta var hans hemstad under större delen av hans liv. Den stad han skildrade, i Röda rummet och många andra verk. Den stad där han mot slutet av sitt liv förde Strindbergsfejden, mottog ett fackeltåg av arbetare och studenter på sin 63-årsdag i januari 1912, och sedan slutade sina dagar några månader senare – med sin färd till graven på Norra begravningsplatsen kantad av 60.000 människor.

Strindberg är en viktig och omistlig del av Sveriges och Stockholms kulturarv. Och kulturarvet är en omistlig del av vår kulturpolitik.

Också därför känns det viktigt och vördnadsfullt att ta på sig ordförandeskapet, och få en blygsam roll i vården av det kulturarvet. Kanske känner också mina svensklärare en viss stolthet.

Kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt har bloggat om den nya styrelsen, Folkpartiet i Stadshuset har skickat ett pressmeddelande om Birgit Friggebo och mig, Stockholmsbloggen uppmärksammar oss också.