Etikett: Beatrice Ask

Bevaka övervakarna

Den tekniska utvecklingen och vår egen medverkan att sprida och dela information har gjort den personliga integriteten till en liberal ödesfråga. Tekniken och dess möjligheter måste självklart kunna utnyttjas för vår gemensamma trygghet – men med proportionalitet. Datalagringsdirektivets fiasko bekräftar att allt som kan göras, inte bör göras – och inskärper behovet av att övervaka dem som har i uppgift att vaka över oss.

JURISTER LARMAR. Domstolar men också förtroendevalda måste få i uppgift att bevaka övervakarna. Illustration: Wikimedia/Markus Schweiss/MichaelFrey (talk)
LARMFUNKTION FORDRAS. Domstolar men också förtroendevalda måste få i uppgift att bevaka övervakarna. Illustration: Wikimedia/Markus Schweiss/MichaelFrey (talk)

Sverige må sakna en författningsdomstol men vi har EU-domstolen, och när de höga juristerna sade sin mening om det omtalade, och långtgående, datalagringsdirektivet blev domen hård. Datalagringsdirektivet, tillkommet med stor medverkan av den förra, socialdemokratiska, regeringen, finns inte mer och det är ett glädjebesked för alla som värnar personlig integritet och proportionalitet. Det vi kan beklaga är att den nuvarande regeringen, trots en uppenbar ovilja att införa den nationella lagstiftning som direktivet krävde som gick så långt som till mångmiljonböter, till slut valde att falla till föga istället för att själva driva frågan till domstolen. (DN: EU-domstol: Datalagringsdirektiv ogiltigt.)

Den svenska datalagringslagen bör nu självfallet rivas upp. Det finns, som min partivän Mathias Sundin skriver på dagens DN Debatt, ingen relevans i att regelmässigt samla in alla svenskars elektroniska information. Dessutom är det sannolikt högst ineffektivt, enligt modellen med nålar i höstackar. Lika självklart är att integritetsinskränkande datainsamling liksom övervakning av olika slag ska användas vid grov brottslighet, och där det finns en riktad, grundad misstanke.

Tvångsmedel och datainsamling ska inte kunna användas lite allmänt, bara för att det går. För dem som har i uppgift att förebygga och bekämpa brott är ofta möjligheterna som tekniken och informationen ger lockande att använda, fullt förståeligt med det goda syfte de menar att de har. Men ett aldrig så gott syfte kan lätt förfelas.

Varje användning och utökning av tvångsmedel, övervakning, informationsinsamling och -bearbetning bör alltid betraktas med skepsis (därför är jag också i grunden sunt avvaktande till regeringens och Socialdemokraternas förslag till permanentning av hemliga tvångsmedel i den mån de innebär utvidgade befogenheter, och ser med intresse fram mot lagrådets utlåtande; Beatrice Ask i SvD: Så ska polisen få använda tvångsmedel.Den skandalösa registreringen av romer visar vad som faktiskt fortfarande (eller redan) är möjligt, i vårt fria, demokratiska och öppna Sverige. Det registret avslöjades, och blev en skandal, vilket är ett hälsotecken. Men vi kan inte förlita oss på mediernas granskning och den allmänna opinionens uppmärksamhet och upprördhet.

Vi behöver ett gediget, stabilt system för att bevaka de nattväktare som vi har gett uppdraget – och våldsmonopolet – att värna vår trygghet och säkerhet. Den kontrollen ska utövas av höga jurister och experter i nämnder och myndigheter med denna ämbetsuppgift, men den ska också utföras av våra folkvalda. Att sådan granskning kan vara både effektiv, och möta motstånd, visade sig alldeles nyligen i USA när demokraten Dianne Feinstein, knappast en säkerhetspolitisk duva, ilsknade till över CIA:s metoder och försök att hejda senatens granskning – och sade så öppet. (NY Times: Conflict Erupts in Public Rebuke on C.I.A. Enquiry.)

Sedan är det förstås inte bara storebror utan också lillebror vi bör oroa oss för – eller är det kanske vi själva som är vårt eget största hot mot vår integritet? Tack vare informationsålderns lavinartade tekniska utveckling, och på grund av att vi själva så frikostigt delar med oss av information i en rad sammanhang, finns numera oceaner av uppgifter om oss själva.Den senaste, oväntat allvarliga, buggen Heartbleed som påverkar de flesta stora sajter är en väckarklocka för oss själva och vårt eget säkerhetstänkande på nätet (SvD: Heartbleed värre än väntat). Vi använder sociala medier, appar i smarta telefoner och surfplattor, och olika molntjänster för att vi kan och för att vi vill; det ger oss ett mervärde och underlättar våra liv. Men vi gör det också slentrianmässigt, för att vi vant oss, inte reflekterar djupare över det och säkert ofta tänker ”det drabbar nog inte mig”.

Vi skulle nog alla ha glädje av lite större försiktighet. Och en sådan försiktighetsprincip bör definitivt gälla vår inställning till dem som vakar över vår trygghet och värnar vår säkerhet – så att vi inte riskerar att bli offer för vår egen säkerhet.

Bloggar: PlusEtt-bloggen, Mats Westholm.

Samsyn om samtycke?

Trycket för samtyckeskravet blev för stort – efter bland annat Folkpartiets tydliga ställningstagande i höstas svänger till slut även Moderaterna. Det blir till att börja med en ny utredning om våldtäktslagstiftningen. Samtycke handlar framtidens våldtäktsdomar – men också om en viktig markering från rättssamhället.

Debatten om våldtäktslagstiftningen var intensiv hela hösten och har aldrig upphört. Ett stort engagemang har tänts i breda kretsar av kvinnor och män, och det har inte svalnat – tvärtom har det eldats på av upprepade exempel på våldtäktsdomar som har upplevts otillräckliga. Vid flera tillfällen kan man tala om att domarna, och eventuellt lagen, verkar strida mot det allmänna rättsmedvetandet.

Kraven har höjts allt starkare och från allt fler håll på samtyckeskrav i lagstiftningen: att man (och det handlar för övrigt nästan uteslutande om en man) ska ha skyldighet att klarlägga att ett samtycke till sex föreligger. Det kan låta tekniskt och överreglerande kring en av de grundläggande, mest mänskliga aktiviteterna. Men i de allra flesta fall torde samtycket vara helt uppenbart – och i de fall där det inte är det, borde frågan redan ställas av normalt funtade personer.

Våldtäkten på Lucretia. Oljemålningen Tarquinius och Lucretia av Tizian, 1571.
Våldtäkten på Lucretia. Oljemålningen Tarquinius och Lucretia av Tizian, 1571.

Många har fortsatt haft invändningar mot samtyckeskravet, bl a uttrycks en oro för att offret och hens handlingar skulle hamna ännu mer i fokus. Det problemet, som i högsta grad finns redan i dag, verkar ju dock snarast bero på hur åtal och rättegångar bedrivs än på lagstiftningen. Man hänvisade också bl a till att den ändring av våldtäktslagen som trädde i kraft i fjol somras behövde få chans att prövas. Nu, med ett antal uppmärksammade och likafullt kritiserade domar efter lagändringen, har det argumentet försvagats rejält.

Debattörerna i samhället har fått allt större stöd av lagstiftarna i riksdagen. Folkpartiets tydliga ställningstagande i höstas (Jan Björklund i DN) verkar ha fått en avgörande effekt. Nu tillsätter den moderata justitieministern Beatrice Ask en utredning (DN, SvD, SVT). Det är så långt man verkar komma nu – och även om många anser att det brådskar, är en utredning kanske trots allt motiverad.

Det finns olika åsikter om vilka effekter ett samtyckeskrav kommer att ha. Den stridbara professorn och debattören Madeleine Leijonhufvud verkar övertygad om att det kommer att ha effekt i fler fällande domar (TT/Sydsvenskan); den tidigare sexualbrottsutredaren Nils Petter Ekdahl menar snarare att det kan ha en viktig symbolverkan (DN). En utredning kan ge fler svar och föra oss framåt. Ett är säkert; redan markeringen i ställningstagandet från samhället är mycket värd.

Att en ny utredning tillsätts bara ett drygt halvår efter att en lagändring trädde i kraft, är förstås exceptionellt. Det pekar på styrkan i engagemanget, och på tyngden i frågan. Samtycke handlar om kvinnors rättigheter till trygghet och till sin egen sexualitet.

Läs vad jag tidigare skrivit apropå våldtäkter. Nicholas Nikander, Carl Kling, Martin Skjöldebrand och Anna Starbrink bloggar.

Integriteten är värd lite krångel – och mindre profit

Fler utdrag ur brottsregister. Fler webbtjänster där man snabbt kan finna information om dig eller vem som helst. Och nu kombinerar Lexbase domar med webbens snabbhet. Det var aldrig meningen att offentlighetsprincipen skulle utnyttjas på detta sätt, och för ren profit. Och det finns all anledning att lyssna noga på Datainspektionens varningar och strama åt spridningen av personuppgifter.

fönsterkuvertLillebror ser dig. De senaste åren har det blivit allt tydligare; personuppgifter, ekonomiska förhållanden, så skenbart harmlösa fakta som födelsedagar, tillsammans med adress och gatubilder. Det har blivit lätt för vem som helst att utan större ansträngning kartlägga våra liv – och det kan vara en vinstgivande affär att göra profit på de offentliga registren.

Offentlighetsprincipen är värd lite krångel, skrev jag för några veckor sedan. Jag vände mig mot att göra offentliga register mer svårtillgängliga och avskaffa anonymiteten för uppgiftshämtare. Detta polisens förslag för att förebygga identitetsstölder skulle försvåra granskning av makten och journalistiskt arbete. För att motverka identitetsstölder, som kan få förödande konsekvenser för brottsoffren, får det däremot gärna bli lite krångligare för de, t ex myndigheter och banker, som ska kontrollera identiteten för att utfärda olika dokument.

Och integriteten är värd ännu lite mer krångel. Det är helt enkelt inte rimligt att så lätt komma åt systematiserade, sammanställda personuppgifter. Personuppgiftslagen måste hävdas – om så krävs med en översyn av grundlagen.

Problemet är nämligen att personuppgiftskrämarna med utgivarbevis kan hävda grundlagsskydd. Datainspektionen kommer inte åt dem, och kräver grundlagsändring. Helst snabbt. Justitieministern verkar mer avslappnad och hänvisar till kommande integritetsskyddskommitté. Att frågan kring hur data så enkelt och billigt kan lagras och spridas digitalt lever även på Europanivå bekräftas av civilrättsprofessorn Mårten Schultz.

Något behöver göras, vilket accentueras av den senaste webbtjänsten: Lexbase, som samlar domar och gör dem tillgängliga och sökbara utifrån namn, personnummer – eller kvarter. Det är problematiskt nog att fler och fler arbetsgivare kräver utdrag ur brottsregister (en möjlighet som nog bör ses över, som regeringen aviserar). Lexbase visar den värsta formen av ”lillebror ser dig”, av nyfikenhet och övertramp i personlig sfär. Att de som avtjänat sitt straff har sonat sitt brott är en rättsstatlig princip som alla rättskaffens människor borde respektera. Det ska kräva mycket – t ex arbete med barn i skola och omsorg – för att kompromissa med den principen.

Offentlighetsprincipen är också omistlig. Den ska och behöver inte inskränkas. Däremot innebär inte offentlighetsprincipen att privatpersoners personliga uppgifter ska få samlas och tillgängliggöras hur enkelt som helst, som ett sätt att göra enkel profit.

Självklart ska seriösa affärsidéer kunna byggas på öppna offentliga data; det är en viktig service som vi bl a jobbar med på Stockholms stadsarkiv och tjänsten e-arkiv Stockholm. Men jag drar gränsen vid nu levande privatpersoners personliga data.

Sajten Lexbase har redan hunnit JK-anmälas för att ha publicerat skyddade uppgifter. Alltsammans vore tragikomiskt om det inte vore så illavarslande. Att ägaren bakom Lexbase själv tycks ha ett inte helt oantastligt förflutet är förstås en djup ironi. Han är en person vars vandel, och vars tidigare samarbetspartner, kan vara av allmänt intresse; och det förhållandet klarlades snabbt och effektivt av en journalistisk granskning.

Även om man har rent mjöl i påsen har man rätt att ha sitt mjöl i fred. Då är man sannolikt ointressant för dem som gör sig ansträngningen att leta i offentliga arkiv, hos myndigheter och domstolar, på gammalt hederligt sätt. De som har smutsigare byk som är av allmänintresse lär bli påkomna i varje fall. Det är offentlighetsprincipens fördel – som den var tänkt att användas.

Läs mer
DN: Grannens domar kan läsas på nätet , Ägare av kritiserad sajt kopplas till grova brottslingar. SVT: Stor ökning av brottsregisterutdrag, Sajt JK-anmäls – publicerade hemliga uppgifter. SvD: Omöjligt ingripa mot internettjänst, Jurist: Minst fyra år innan Lexbase kan stoppas, Datainspektionen på DN Debatt: Grundlagen missbrukas och måste ändras snarast. Expressen: Hård kritik mot sajtens delägare. Aftonbladet: Emmas rattfylleridom går att läsa helt gratis. Irene Wennemo på Aftonbladets ledarsida: Ska alla brottslingar hängas ut på nätet?