För en lustläsare är en efterlängtad bok en höjdpunkt. Donna Tartts nya verkar inte svika förhoppningarna.

Böcker är ett omistligt sällskap i livet för många. Med pocket eller e-boksläsare är de följeslagare i vardagen och kan fylla varje potentiell stund – i väntrum, kollektivtrafik eller på trampmaskinen.

En god bok är något att längta till – och något som lämnar en saknad efter sig när den är slut. En saknad som bara kan botas med en ny dos god läsning. Samtidigt som det alltid ger en tillfredsställelse att ställa in en läst bok i bokhyllan, eller i ge bort-högenä till Myrorna, eller markera den som läst i e-boksbiblioteket.

Bokläsning kräver framförhållning. Själv har jag alltid flera välfyllda hyllor olästa böcker – och numera en lång lista olästa e-böcker i min Kindle. Listan över potentiella nyinköp är förstås ännu längre. Vilken nästa bok blir kan jag planera men säkert vet jag inte förrän det är dags att välja.

En bok jag var rätt säker på stod näst i tur så snart jag packade upp den är Donna Tartts ”The Goldfinch”. En bok som jag kastade mig över så fort jag såg den recenseras i NY Times. ”A Dickensian novel” – vem kan motstå det?

Tartt är ingen författare som flörtar med sina läsare genom täta publiceringar. Att vara ett Tartt-fan kräver uthållighet. Hennes tre böcker har kommit med tio års mellanrum. De är alla mycket olika i sina intriger och miljöer – men alla något slags blandning av det fantastiska och otäcka, med en reflekterande huvudperson i en, väldigt speciell, vardagsmiljö. En student som släpps in i en trång vänkrets backanaliska övningar i en klassisk collegemiljö. Ett halvt negligerat barns äventyr inom ramen i en kärleksfull men märklig familjebildning i den amerikanska södern i en föränderlig tid.

En pojke, en tragedi, ett konstverk som försvinner. En thriller och en problematisk uppväxtskildring. Redan efter de första sidorna kan jag konstatera att Tartt verkar leverera igen. Värd sin väntan. Men tur att det finns så många andra bra böcker att njuta av under decenniet emellan.