Tagg: bostadsinbrott

Stoppa tjuven

Ökningen av bostadsinbrott är allvarlig för de drabbade och för rättssamhället. Vi kan göra mer för att skydda oss, enskilt och tillsammans, men polisen behöver också ha rutiner och resurser att beivra och bekämpa inbrott och andra vardagsbrott.

LÅS OCH LARMA. Privatpersoner kan försvåra för inbrottstjuven, men rättsväsendet måste bli effektivare att bekämpa bostadsinbrott. Wikimedia/Holger Ellgaard.
LÅS OCH LARMA. Wikimedia/Holger Ellgaard.

Någon som har brutit upp din dörr eller tagit sig in genom källaren. Ryckt loss dator och dvd, burit iväg med tv:n, vänt upp och ned i lådorna, norpat åt sig mormors guldhalsband, rotat runt i garderoberna… Eller, kanske lika illa, målsökande gått på kapitalvaror och smycken och lämnat bostaden i övrigt orörd – och en otäck stämning efter sig.

Att någon varit inne i din bostad olovandes och med ont uppsåt, när du inte var hemma eller än värre när du sov, är en upprivande upplevelse som alla hoppas slippa – och man är glad så länge man undgår.

Bostadsinbrott är inte det värsta av brott; det riktas inte mot den fysiska personen och med en hemförsäkring är de ekonomiska konsekvenserna ringa. Men det är alltjämt ett övergrepp. Det må inte vara den fysiska integriteten som drabbas – men att gå in i någons hem och stjäla dennes saker är ett hot och en kränkning av den personliga integriteten som inte ska förminskas.

Tyvärr har bostadsinbrotten beskrivit en ökande kurva i stort sett under hela 2000-talet och ligger nu ca 30 procent högre. Varje dag begås ett 60-tal bostadsinbrott. Efter en liten nedgång ökar de nu igen, och höstens mörkare kvällar och nätter är högsäsong för inbrottstjuvarna rapporterar Ekot. Tyvärr är också risken för tjuvarna att åka fast relativt liten och uppklarningsprocenten är liten: 4,7 procent (se t ex DN från april). Vad ska man då göra mot detta? Stadigare dörrar, ordentliga lås på källarfönster och larm är sådant vi kan göra som enskilda privatpersoner. Tillsammans kan vi göra ännu mer. Grannsamverkan är ett verkningsfullt arbetssätt, som också kan skapa fler positiva effekter: ökade kontakter och sammanhållning mellan människor, ökad integration m m (Ekot: Brotten minskar när grannar knyter kontakter).

Ytterst måste dock rättsväsendet  ta ett större ansvar för att bekämpa bostadsinbrott. Att inte ens var tjugonde inbrott klaras upp är helt enkelt alldeles för dåligt – och det går att göra mer vilket våra grannländer visar. Danmark klarar 7, Norge 15 och Finland hela 22-26 procents uppklarning.

Brottsoffrens medverkan och dokumentation av vad som har försvunnit är viktigt för polisarbetet. DNA-spårning av märkta föremål är en förebyggande  åtgärd som kan hjälpa till att både hindra och lösa brott – det har varit framgångsrikt i Storbritannien och nu även på flera håll i Sverige, t ex Tyresö där inbrotten i Fornudden minskat kraftigt (ABC). Naturligtvis bör polisen också arbeta med DNA-spårning av brottslingarna.

Ny teknik kan göra mycket för polisarbetet – men minst lika mycket hänger på organisationen. Tillfälliga projekt och satsningar har ofta gett resultat men nu krävs långsiktighet. Det kan borde den nya nationella polismyndigheten kunna ge. Det är oroande att genomförandet av polisreformen kritiseras (SvD) men slutresultatet blir förhoppningsvis bra.

Trygghet med förhinder

Våldet i samhället minskar – men gängbrottslighet och mängdbrottslighet utmanar tryggheten. Samtidigt kämpar polisen med image- och organisationsproblem. Resurserna till rättssäkerhet måste kunna användas bättre – kanske bland annat med en kommunal polis?

Vi borde kunna känna oss tryggare än någonsin. Våldsbrottsligheten minskar. Morden är rekordfå – och många grova våldsbrott klaras upp. DN:s positiva nyhet häromveckan glädjer – också för att den överraskar. Vi är inte vana vid positiva nyheter, och vi är inte vana vid en bild av minskad kriminalitet. (DN, DN ledare.)

De negativa nyheterna får alltid större genomslag. Ett utfört mord och en inträffad tragedi är alltid viktigare än de brott som inte inträffar. Och den gängbrottslighet och våldsamma uppgörelser vi sett prov på i både Stockholm och Göteborg på senare tid inger verkligen skäl till oro. (Se bl a TT/SR.)

När det skjuts vilt på öppna torg och gator lugnar det föga att ”vanligt hederligt folk inte är målet”.

Jämte gängbrottsligheten är mängdbrottsligheten ett stort problem för rättskänslan. Att cykelstölder och bostadsinbrott sällan löses och nästan bara anmäls av försäkringsskäl stärker inte tryggheten.

I ett mer välmående samhälle ställer vi också allt högre krav även på trygghet. Vi förväntar oss någonstans att ha våra kroppar och ägodelar i fred. Fullt rimligt och viktigt för framtidstron, men också något som ökar känslan av otrygghet när motsatsen händer oss eller andra.

Polisens förtroendeproblem gör inte situationen bättre. För låg brottsuppklarning, massregistrering av romer och yviga, nedsättande diskussioner om kända samhällsfigurer i sociala medier vittnar näppeligen om professionalism hos landets brottsbekämpare. Som alltid stör några rötägg hela bilden. (Om Facebookgruppen UMF i bl a SvD 1, SvD 2.)

Polisen_vapenPolisen måste helt enkelt bli effektivare. Naturligtvis är det en uppgift för hela samhället att förebygga kriminalitet, och livssituationer som gör att människor väljer brottets bana. Men när brott väl sker, måste brottsbekämpningen vara betydligt bättre.

Universallösningen finns inte. Mer resurser har uppenbarligen inte – som så sällan! – hjälpt när inte metoder och processer förbättras.

Poliserna i sig är inte problemet. De vill göra ett bra jobb, Evert Bäckström-figurerna är troligen försvinnande få. Men förutsättningar och förmodligen även en del attityder behöver ändras.

Professionens egen erfarenhet och inflytande, forskning och goda exempel, och tryck från ”beställarna” – allmänheten via politiker, genom rätt styrnings- och uppföljningsverktyg, måste samordnas för förändring.

”Best practice” borde vara något självklart. Vi hör och läser solskenshistorier, om metoder som gjort att man löser fler bostadsinbrott, eller arbetssätt som får unga livsstilskriminella att sluta innan det är alltför sent. Men de måste katalogiseras och spridas metodiskt – bli förebilder, inte episoder.

Forna tiders polishjälpmedel. Telefonin har uppgraderats. Den levande medhjälparen består.
Forna tiders polishjälpmedel. Telefonin har uppgraderats. Den levande medhjälparen består. Bild från Polismuseet.se

Underrättelsearbete är A och O – mot både gängvåld och organiserade ligor bakom mycket av mängdbrottslighet. Likaså behöver polisen modern teknik – alltifrån fungerande, säkra radioförbindelser till möjligheter att arbeta metodiskt med DNA-spår osv även vid ”enklare” vardagsbrott. Allt detta behöver naturligtvis användas med balans och professionalitet, med omsorg om människors integritet – och utan t.ex. registrering…

Organisationsförändringar ska inte underskattas. Att hela landet nu blir en polismyndighet är på tiden. Men kanske är det också dags att överväga en förändring också åt andra hållet. Närpolisen har aldrig riktigt fått den form, kraft och närvaro som skulle behövas för att göra skillnad i förebyggande och trygghetsskapande arbete lokalt.

Jag har varit skeptisk till förslag om kommunal polis – men kanske är det en väg framåt, för både Kungsholmen och Husby, Haga och Biskopsgården. Kommunen kommer inte hela vägen med skolan, sociala insatser och stadsmiljö.