Tagg: Bromma

Luftslottet på Bromma flygplats

Att lägga ned Bromma flygplats och bygga en ”parkstad” för 50 000 invånare är ett luftslott. Miljöpartiets önskedröm kan dock bli en mardröm för Stockholm, med nedlagt Brommaflyg – och stopp för verkliga bostadsplaner på andra håll.

Bostäder och kommunikationer är avgörande framtidsfrågor för varje storstadsregion och inte minst för Stockholm. Det finns ofta en bred partipolitisk enighet mellan Folkpartiet och övriga Alliansen och Socialdemokraterna om behovet av att bygga fler bostäder och även viktig infrastruktur – både kollektivtrafik och vägar. Tyvärr tyder mycket på ett bostadssvek: att den nya rödgrönrosa majoriteten i Stockholm inte orkar bygga så mycket som Stockholm behöver. Bara några exempel från de senaste veckorna är hur Vänsterpartiet vill stoppa förtätningen av kvarteret Plankan (Stockholmdirekt) och lokala socialdemokrater motsätter sig byggnation på olika håll, t ex i Gubbängen (Stockholmdirekt). Miljöpartiets motstånd mot byggnation och förtätning har t o m börjat frustrera Grön ungdom (SvD).

LUFTSLOTT. 50 000 bostäder på Bromma flygplats är en orealistisk och farlig önskedröm. (Foto från Handelskammarens rapport.)
LUFTSLOTT. ”Bromma parkstad” är en orealistisk och farlig önskedröm. (Foto Handelskammaren.)

Miljöpartisterna i Stockholm försöker komma undan kritiken genom att hävda att de minsann rentav vill bygga mer än Alliansen – med 50 000 bostäder i ”Bromma parkstad”. Problemet med de planerna är att parkstaden kräver en nedläggning av Bromma flygplats; att varken tiden, eller marken, ändå räcker till för att förverkliga bostäderna; och att det knappast blir mycket till parkstad även om planerna förverkligas.

Stockholm behöver Bromma flygplats och därför är det dumt att bygga bostäder just där. Men det är alltså inte den enda anledningen att kritisera ”Bromma parkstad”. Handelskammaren gör i en granskning som presenterats i dag processen kort med de gröna önskedrömmarna. Jesper Svensson rapporterar. Tidsplanen är helt orealistisk: det går inte att stänga flygplatsen och bygga 50 000 bostäder till 2033 – snarare skulle de första kunna flytta in först året efter, 2034. Platsen räcker inte till: det handlar om mer än dubbelt så många invånare som på Östermalm, på halva ytan. Och med en så hög exploatering är frågan förstås var parken i parkstaden tog vägen.

Även om Miljöpartiet håller fast vid sina planer (Stockholmdirekt) bör stockholmarna inte låta sig luras av det som borgarrådet Lotta Edholm mycket riktigt kallar ett luftslott.

Bromma parkstad kommer knappast att förverkligas på det sätt som utmålas. Men den gröna önskedrömmen kan ändå bli en veritabel mardröm för Stockholm. Socialdemokraterna kan känna sig tvingade att ”ge” sin koalitionskamrat en framgång efter motgångarna med Förbifarten och Slussen – och tvinga fram en nedläggning av Bromma flygplats. Men det största hotet är att det tomma löftet om bostäder på Bromma får motivera och ursäkta ett stopp för riktiga bostadsplaner på andra håll i Stockholm.

Vi måste bygga Stockholm på ett realistiskt sätt. Med gradvis förtätning, genom att bygga samman inner- och ytterstad och ytterstadens olika stadsdelar, med kvartersstad och parker. Vi kan inte bygga Stockholm på gröna luftslott.

Osäkrad näringspolitik

Med den rödgröna regeringen får vi högre skatter och fler subventioner. Den stora utmaningen för företagen och jobben kan dock bli den osäkerhet som sänker sig över näringslivet efter en rad oklara besked om allt från kärnkraft till välfärdsföretagande.

OSÄKERT KORT. Bromma flygplats (Swedavia).
OSÄKERT KORT. Bromma flygplats (Swedavia).

En mer aktiv näringspolitik, var ett mål för socialdemokratin i valrörelsen, under ledning av en tidigare Metall-ordförande. Även Miljöpartiet har på senare år intresserat sig för näringsliv och industri. När Stefan Löfven och Magdalena Andersson, Gustav Fridolin och Åsa Romson nu bildat regering är det upp till bevis.

Tyvärr verkar svenska företag och företagare ha skäl till oro för var den rödgröna näringspolitiken i slutänden landar. Som uppvuxen i en småföretagarfamilj har jag stor förståelse för den osäkerhetskänslan – men det är en oro som också bör delas inte bara av alla deras nuvarande och potentiella framtida anställda, utan av alla svenskar.

Man kan ha olika åsikter om företagens och företagens roll i samhället, om hur och var jobben bäst skapas. Effekterna av höjda skatter som gör att många fler får behålla mindre av sina arbetsinkomster, och som gör det dyrare att anställa unga och äldre, lär vara ett hett ämne för politiker och experter framöver. Nyttan av fler subventionerade jobb och praktikplatser i offentlig sektor – och hur lärare och vårdpersonal ska ha tid att ta hand om dem – kan också diskuteras. (S och MP – om inte stödpartiet V – verkar dock hålla med om vikten av det privata näringslivet, för jobb och skatteintäkter.)

Något som alla borde kunna enas om är dock att osäkerhet och oklarhet för de företag som man hoppas ska växa och skapa jobb är något dåligt. Ändå är det precis osäkerhet som den nya regeringen har skapat, genom oklara besked i många strategiska frågor.

Näringspolitik är en bred palett som påverkas av många beslut bortanför näringsdepartementet. Det stora frågetecknet om näringspolitiken består av flera små. Eller snarare, flera ganska stora osäkerhetsfaktorer. Jag har berört dem förut: Energi- och elförsörjningen, som påverkar framför allt den tunga exportindustrin. Ska kärnkraftsreaktorer snabbstängas? Vilken stabil, väderoberoende källa kommer istället? Flyget: ska Bromma stängas och näringslivet runtom i Sverige förlora sina snabba förbindelser till Stockholm? Och vad händer med Arlandas kapacitet och direktvägarna ut i världen?

Infrastrukturen: stoppas Förbifarten – inte bara tillfälligt utan långsiktigt, och vad kostar det? Vad händer med planerna för Österleden och spårinvesteringar i och mellan storstäderna – när man t ex ska bygga snabbjärnväg i Norrbotten? Välfärden: hur inskränks möjligheterna för de entrepenörer som vill hjälpa till att utveckla skola, vård och omsorg – och hur inskränks människors valfrihet? Förändringar av skatter och arbetsgivaravgifter påverkar förstås också förutsägbarheten för företagarna – inte minst osäkerheten om det kommer mer.

Osäkerheten verkar oroa såväl Investors Börje Ekholm som andra ledande näringslivsföreträdare pch äldre S-nestorer – och, mellan raderna, näringsminister Mikael Damberg (S). Men den drabbar också många småföretag: underleverantörer till industrin, välfärdsföretag och alla andra som vill ha stabila förutsättningar. Vågar de satsa? Kommer de kunna anställa unga, och har de råd att ha kvar äldre och deras erfarenhet? Osäkerheten är allvarlig för alla som vill att det ska gå bra för Sverige, svenska företag och jobb.

Förståelsen för den investering av tid, kraft och pengar som det innebär att vara företagare – och hur osäkerheten påverkar denna tillvaro – verkar skral. Den rödgröna regeringen må ha en näringspolitik. Frågan är om den innehåller några företagare.

SvD Näringsliv, om Företagarna som menar att ”osäkerheten kan få Sverige att stanna”; Börje Ekholm som säger att ”regeringen har skapat osäkerhet”; samt En dag på jobbet med  trängd näringsminister Mikael Damberg. DN med Carola Lemne: Näringslivet tror inte på Löfven. DI om förre finansministern Kjell-Olof Feldt, som anser att Löfvens minoritet skadar Sverige. Sivert Aronsson bloggar.

Siktar på fjärde plats – för att göra Stockholm bättre

Nästa onsdag, 11 december, fastställer Folkpartiet i Stockholm våra listor till kommun- och landstingsvalen. Jag satsar liksom jag gjort de senaste åren och under hela hösten på en bra plats på kommunlistan – för att jag vill vara med och driva politik och göra Stockholm bättre, för alla stockholmare. Jag siktar på plats 4 på kommunlistan i andra kretsen, som omfattar Kungsholmen-Essingeöarna och Bromma.

I kampanjtagen. Foto: Jesper Svensson.
I kampanjtagen. Foto: Jesper Svensson.

Jag brinner för att underlätta livet för dem som har det svårast i samhället. Jag provoceras oerhört av alla tendenser att sätta de mest utsatta i andra rummet, och jag är mäkta stolt över när folkpartister som Lotta Edholm tar strid för rumänska tiggare – mot Rumäniens regering, om så krävs.

I provvalet placerade jag mig på en tionde plats, i hela Stockholms stad – klart före efterföljande personer i andra kretsen, och med betydligt fler röster. På vårt kretsmöte 12 november vann jag också stöd för att stå på den fjärde platsen, med drygt 2/3 av rösterna. Tyvärr valde nomineringskommittén att lägga ett förslag som inte speglar detta och jag vill nu berätta om varför jag hoppas att du och andra ändå kommer att stödja mig i min strävan.

Om jag fick chansen att komma in i fullmäktigegruppen, skulle jag gärna fortsätta arbeta med den liberala kulturpolitiken. Jag vill också koppla samman det lokala och det stadsövergripande vilket märks inte minst i stadsmiljöfrågor: hur vi bygger staden, hur trafiken fungerar men också allt mellan husen och gatorna. Den populära kvartersstaden ska växa, liksom trädgårdsstaden. Och bland de täta kvarteren behövs ett levande offentligt rum med grönskande parker, konst, torg och mötesplatser.

Mitt liberala engagemang i mer organiserad form började i Folkpartiet (som faktiskt kom före LUF för min del) 1998 och sedan dess har jag varit aktiv i Falköping, Göteborg och sedan 2000 i Stockholm.

På Kungsholmen där jag bor sedan 2005 har jag drivit en lång rad lokala frågor, inte minst kring parker, stadsbyggnad och stadsmiljö, och är ordförande i lokalföreningen (sedan 2011; dessförinnan vice ordförande från 2006). I staden har jag framför allt engagerat mig i kulturfrågor, med flera kulturpolitiska uppdrag som jag tror mig sköta på ett bra sätt. Jag är också engagerad i en rad andra frågor och har varit aktiv i att forma vår Stockholmspolitik, varit flitig i talarstolen och med yrkanden – som ofta vinner stöd på våra representantskap. Mitt politiska intresse är brett, i jämställdhet, försvarspolitik, skatter, energi och mycket annat,  och jag brinner för att skriva. Det framgår inte minst här på min blogg. Jag vågar säga att jag dessutom är en av de flitigaste och mest publicerade insändarskribenterna i Folkpartiet i Stockholm.

Jag är också anställd i Folkpartiet, i landstingskansliet sedan 2006. Men jag har långt dessförinnan, och hela tiden parallellt, alltså haft ett ideellt och ett fritidspolitiskt engagemang. I min yrkesroll som landstingsrådssekreterare har jag i princip aldrig någon funktion inom Folkpartiet i Stockholms stad. Däremot hoppas jag förstås att den kunskap och kommunikativa förmåga jag har och får utöva som pressekreterare i landstinget kan komma till nytta också i fritidspolitiken. Precis som alla fritidspolitikers yrkeserfarenheter är värdefulla.

När jag inte är den liberale politikern och tjänstemannen så är jag Rasmus, 33 år gammal, gift, körsångare och bokslukare.

Jag har så mycket att ge och ska nu försöka göra allt för att det blir så. Tack för din tid!