Tagg: budgetunderskott

Tomma tunnor om svenska statsfinanser

Svartmålningen av den svenska ekonomin har börjat på allvar. När den nya finansministern Magdalena Andersson talar om en ”tom lada” efter Alliansregeringen är det dock viktigt att komma ihåg att det handlar mer om retorik än verklighet. Och retoriken riktar sig inte minst mot de egna rödgröna leden inför kommande ovälkomna besked.

STATEN STÅR STARK. Inte bara den svenska ekonomin utan också statsfinanserna ger ett gott utgångsläge - särskilt jämfört med andra länder.
STATEN STÅR STARK. Inte bara den svenska ekonomin utan också statsfinanserna ger ett gott utgångsläge – särskilt jämfört med andra länder.

Sverige 2014 är ett land med mycket stark ekonomi. Det är en av anledningarna till omvärldens och andra analytikers förvåning inför regeringsskiftet; resultatet av vad tidskriften Economist kallade ”Sweden’s eight-year itch”. De svenska styrkebeskeden har varit många både före och efter valet, vad gäller såväl arbetsmarknaden som ekonomin i stort. Socialdemokraternas försök att svartmåla den svenska ekonomin gick inte hem så väl före valet – frågan är om det går bättre nu. När den nya finansministern Magdalena Andersson hävdar att hon kommer till ”en tom lada” (DN) är det därför många fler än den socialdemokratiske nestorn och ekonomiprofessorn Assar Lindbeck som ser det som ett skämt (SVT: ”Humor påstå att Sverige kan bli som Grekland”.)

För att svartmålningen ska fungera krävs helt enkelt att man bortser från ekonomiska realiteter. Förutom den starka arbetsmarknaden, med 300 000 fler jobb mellan 2006 och 2014, står sig statsfinanserna mycket starka, både ur ett historiskt och ur ett internationellt perspektiv som framgår av bilden ovan, över finansiellt sparande och förändring av bruttoskulden som andel av BNP i europeiska länder.

Socialdemokraternas retorik om tomma lador påminner om en annan retorisk figur – de tomma tunnor, som skramlar mest. Skramlet riktar sig mot det svenska folket, som ska fås att tro att Alliansen är att skylla för de beska besked om inte minst skattehöjningar som Socialdemokraterna och Miljöpartiet nu kommer att börja leverera tillsammans med Vänsterpartiet.

Men de tomma tunnornas skramlande riktar sig också mot de egna leden – i alla tre rödgröna partier. Utan uppgörelser i några som helst viktiga frågor före valet kunde allas önskedrömmar projiceras på en framtida rödgrön regering – och därför är det nu som de beska beskeden måste ges även här.

Svensk ekonomi står stark, men vi har förvisso ett tufft läge. Det beror på förändringar och osäkerhet i vår omvärld, men är också beroende av vilken ekonomisk politik som förs på hemmaplan. Där ser det nu oroande ut, med skattehöjningar på inkomster och arbete, som Folkpartiets ekonomisk-politiske talesman Erik Ullenhag påpekar (Ladorna är inte tomma – bordet är dukat). Än så länge är det den inhemska aktiviteten som har hållit ekonomin i gång, i mycket god fart. Vill vi att det ska fortsätta så krävs en ansvarsfull ekonomisk politik. Inte svartmålande retorik.

DN: Skatterna som regeringen vill höja, Johan Schück: Ingen större skillnad mot Borgs prognoserChristofer Fjellner (M) gör en liknande analys som jag i Aftonbladet: Andersson vill ha frikort för skattehöjningar. Alliansföreträdare som Erik Ullenhag kritiserar i sällskap med Anna Kinberg Batra och Annie Lööf Magdalena Andersson för att överge överskottsmålet (Dagens Opinion). Fler ekonomiska experter utöver Assar Lindbeck som inte delar den dystra bilden av statsfinanserna är Handelsbankens Jan Häggström, Royal Bank of Scotlands Pär Magnusson (SR Ekot), professor Lars Calmfors och Nordeas Annika Winsth (SR Studio Ett).

Skatten bör alltid sänkas – om det går

2014 kommer alla som arbetar att få behålla ännu lite mer av sina egna pengar. Relativt höga skatter är nödvändiga för att finansiera välfärden, men det finns alltid skäl att fråga sig om man kan sänka skatterna ytterligare. För både frihetens och ekonomins skull.

Minst 200 kronor mer får de flesta svenskar behålla av lönen i slutet av januari 2014. (De nya sedlarna med bl.a. Greta Garbo kommer 2015 - foto från riksbanken.se).
Minst 200 kronor mer får de flesta svenskar behålla av lönen i slutet av januari 2014. (De nya sedlarna med bl.a. Greta Garbo kommer 2015 – foto från riksbanken.se).

Under det som kallas årets fattigaste helg borde det vara uppenbart för många vad lite extra marginaler kan betyda i privatekonomin. En rejäl extra marginal har alla arbetande svenskar fått de senaste åren tack vare Alliansens sänkningar av inkomstskatten. I år blev det tyvärr ingen höjd brytpunkt men vid årsskiftet genomfördes det femte jobbskatteavdraget. Vanliga inkomsttagare får 2-300 kronor mer över i månaden av sina egna pengar. Ekonomifakta har gjort en enkel räknesnurra för att visa hur mycket man kommer att få ut av sin lön i slutet av den här månaden – och hur mycket mindre man hade fått ut utan skattesänkningarna.

Att få behålla mer av den lön man själv har tjänat ihop handlar inte bara om ökade marginaler. Det handlar också om frihet – om självbestämmande.

Sverige har tack vare Alliansens skattesänkningar fått ett lägre skattetryck de senaste åren – enligt oppositionen på bekostnad av sunda statsfinanser. Mikael Dambergs angreppslinje i årets partiledardebatt (Aftonbladet) var något överraskande, inte bara för att underskottet i statsfinanserna snarare är 33 än 87 miljarder, och inte bara för att förmågan att sköta ekonomin förblir regeringens och Anders Borgs starkaste kort. Genom att ta upp statens finanser – och skattesänkningar – öppnar ju Socialdemokraterna för ett givet påpekande: De har själva ställt sig bakom varje inkomstskattesänkning, om än i efterhand. Så också det femte jobbskatteavdraget.

Efter årsskiftet försvann skillnaden i skattenivåer mellan regeringen och S – och lämnade ett gapande hål i det socialdemokratiska budgetalternativet.

Sänkta skatter ställs ofta mot högre resurser till välfärden. Det framförs åsikter från dem som säger sig gynnas av skattesänkningarna att det är nog nu (se t.ex. Medelklassupproret, Vi har mer än bara nya kök i huvudet, och Resumé-redaktören Claes de Faires uppmärksammade krönika,  Jag är nöjd nu). I ett perspektiv är det förstås sant: I varje givet ögonblick kan man välja att använda ett visst utrymme i statens, landstingets eller kommunens budget till att sänka, eller avstå från att höja, skatten eller att lägga ytterligare pengar på barnbidrag, hälso- och sjukvårdsnämndens eller utbildningsnämndens budget. Men alla svenska partier är ense om att vi ska ha en generös och generell välfärd, och att detta kräver ett internationellt sett relativt högt skatteuttag. Frågan är hur högt.

De senaste åren har inte inneburit några minskade resurser till välfärden i form av vård, skola och omsorg. Tvärtom har de ökat något (som DN:s redovisning i dag visar). Och är det verkligen högre skatter som skulle säkra större resurser långsiktigt? Över en viss nivå blir förstås skatterna kontraproduktiva – och det allra viktigaste är om fler kan arbeta och tjäna mer (som DN:s Johan Schück påpekar). Då kommer befintliga, eller lägre, skattenivåer att ge högre intäkter, och större resurser till välfärden. Det är argumentet både för jobbskatteavdrag, för höjd brytpunkt så att färre skulle behöva betala statlig skatt – och för avskaffad värnskatt.

För de flesta svenskar spelar kommun- och landstingsskatten störst roll – och av kommunerna höjer 106 stycken, med en tredjedel av Sveriges befolkning, skatten 2014 (SvD). Bara sex kommuner, där tre procent av svenskarna bor, sänker skatten. Att kommunerna, med huvudkostnaderna för välfärden i form av skola och äldreomsorg, har särskilda behov av intäkter är förstås inte förvånande – men inte heller högre kommunalskatter är i längden oproblematiska, vare sig för samhällsekonomin i stort eller för respektive kommun. Det gör statens insatser, både genom statsbidrag för välfärden och genom inkomstskattesänkningar, extra viktiga.

Skatt är inget annat än invånarnas pengar. Att inte se skatten som en oändlig resurs är dessutom ett sätt att ständigt ifrågasätta utgifter och söka bättre lösningar. Varje gång en budget ställs samman bör liberala politiker därför fråga sig: Kan vi sänka skatten? Svaret kanske långtifrån alltid blir ja, men att frågan ställs är viktigt. Av princip och av praktiska skäl.