Tagg: diskriminering

Det politiska är personligt

Tänk tanken att alltid känna dig annorlunda och utanför. Att behöva förklara mig – eller gömma mitt verkliga jag. Personliga erfarenheter av att inte passa in i normen bidrog till att jag blev liberal. De får mig att kämpa för att alla ska få möjlighet att vara de unika individer de är.

Politik är något personligt för mig. Det är det kanske för de flesta politiskt aktiva. Jag blev liberal av flera anledningar – inte minst för grundtanken att alla människor ska kunna förverkliga sig själva, och nå framgång, samtidigt som vi får stöd vid livets motgångar. Min liberala grundsyn kan sammanfattas med att problemet som politiken ska lösa aldrig kan vara människors framgång – utan när människor far illa.

För mig tar min övertygelse och mina värderingar sig praktiskt uttryck i t ex utbildningspolitiken, där jag anser att läraren ska vara auktoriteten som fokuserar på livslångt lärande – en kunskapsskola på riktigt. I skattepolitiken, där avskaffad värnskatt och att hålla nere andelen som betalar statlig skatt är viktiga mål. I socialpolitiken, som ligger mig nära hjärtat och där jag ser den generella välfärden, med socialförsäkringar som alla finansierar och kan ta del av vid behov, som grunden i ett socialliberalt samhälle.

Det personliga är inget jag talar om lika enkelt och ofta. Men en viktig orsak till min liberalism är högst personlig. Det handlar om rätten att få vara sig själv, att bli betraktad som en individ. Det klarar liberalismen som ingen annan ideologi.

Tänk tanken att alltid känna dig annorlunda och utanför. Inte passa in i normen. Behöva förklara att det är så och varför – eller avstå och låtsas vara något man inte är. Eller hoppas och önska att man vore det.

Det är den verklighet jag växt upp med – liksom andra som skiljer ut sig, med sin sexuella läggning, funktionshinder, etniska eller kulturella bakgrund. För mig finns ändå fördelen att kunna välja om jag ska vidkännas mitt annorlundaskap. Men att inte göra det – är det verkligen ett alternativ?

Jag är liberal för att jag vill att alla människor ska kunna få vara sig själva, utan att grubbla.

Kommer jag kunna ta mig fram till skolan, butiken eller i möteslokalen, eller kommer jag hänvisas till en bakväg och inte kunna ta samma dörr som alla andra? Kommer jag att ifrågasättas på grund av min hudfärg, eller den gud jag ber till, eller inte ber till? Kommer jag att vara välkommen fast jag inte har samma bakgrund och uppväxtvillkor och inte vet att ”föra mig”? Kommer jag att få leva med min ärvda ångest, eller kommer jag att komma undfly den skuggan – utan att avsäga mig barnets kärlek till sin förälder? Kommer jag att våga berätta vem jag älskar, eller kommer jag att dömas för vilken slags andra människor jag blir attraherad av?

Vi är alla olika, alla annorlunda. Men ingen ska behöva känna sig utanför. Det Sisyfosarbetet upphör aldrig och är ännu viktigare idag när flera av de rättigheter vi kämpat för och vunnit återigen är hotade, i Sverige och inte minst andra delar av världen.

Sakpolitiskt rör det allt från bra skolor, trygga bibliotek och fri kultur till viktiga förändringar för lika rättigheter i t ex familjerätten, diskrimineringslagstiftning och rättsstatens skydd.

Målet kan dock aldrig nås med enbart politiska åtgärder. Politik är mer än fullmäktigemöten och budgetbeslut. Det handlar om attityder och opinionsbildning, ett försvar för allas frihet. Till det försvaret vill jag fortsätta bidra.

Detta vill jag gå till val på

Bråk om vem som bär skuld till det politiska läget och spekulationer om kommande regeringsbildning kan trötta ut de flesta. Inför extravalet i mars behöver partier och politiker framför allt tala om sakfrågor. Regeringsfrågan lär leva ändå.

SAKFRÅGA. Ställningstaganden och fakta behövs.
SAKFRÅGA. Ställningstaganden och fakta behövs.

Från ett oklart parlamentariskt läge till en kollapsad budgetproposition, regeringskris och stundande extraval: det finns mycket att tala om för den politiskt intresserade.

Frågan om vem som bär störst skuld till den uppkomna situationen är förvisso intressant (och verkar besvaras främst med Löfven och den rödgröna regeringen, eller Sverigedemokraterna, enligt DN i dag, Väljarna ger regeringen bottenbetyg, och Expressen i går).

För Sveriges framtid har den dock begränsad betydelse.

Man kan förstå att vissa börjar bli rejält trötta, likt Andreas Cervenka i SvD (även om hans raljanta ton avslöjar en viss bristande förståelse både för politiskt engagemang och demokratins spelregler).

För de flesta svenskar är det sakfrågorna som är intressanta – och så är det förstås också för partierna och politikerna. Det är för våra idéer och för våra (skilda) förslag till lösningar på samhällets problem som vi har engagerat oss, i olika partier. Och inför extravalet i vår är det sakfrågorna jag vill att vi går till val på.

Skillnaderna mellan partierna syns i de olika budgetalternativ som lades fram i höst. Ett parti, Sverigedemokraterna, skiljer naturligtvis ut sig drastiskt genom sina både inhumana och fullkomligt orealistiska besparingar som man tror sig kunna åstadkomma genom minskad invandring. Men även mellan de anständiga partierna finns tydliga skillnader, och vi har på båda sidor ett ansvar att lyfta fram och diskutera de skillnaderna. Valet står inte mellan SD och resten!

Skillnaderna syntes i de rödgrönas respektive Alliansens budgetförslag. Även om de statsfinansiella konsekvenserna på sista raden inte var väldigt stora, så finns en klar konfliktlinje vad gäller synen på skatter, företagande, valfrihet med mera. Det handlar om miljarder och miljoner på olika poster, men det handlar också om attityder, förhållningssätt – ideologi. Om var vi ser Sverige i framtiden, och om vägen dit.

Ska Sverige göra en vänstersväng, som gör det dyrare att arbeta, och att anställa unga och äldre; som minskar människors drivkrafter till jobb, entrepenörskap och utbildning; och som inskränker medborgarnas möjlighet att fatta sina egna viktiga val om skola, vård och omsorg? Eller ska vi hålla fast vid och utveckla en linje för företagande, självbestämmande och kunskap? Det är den viktiga frågan inför extravalet 22 mars.

Jag är folkpartist av en anledning – eller snarare flera, långsiktiga, ideologiska och sakpolitiska. Därför Folkpartiet är en rubrik som jag kan fylla ungefär likadant i dag som i våras. Sakfrågorna som vi måste ge svar på är för mig rätt självklara.

Hur ska Sverige växa, stärka sin konkurrenskraft, skapa jobb – genom möjligheter för företag? Vårt svar är genom infrastrukturinvesteringar – i nybyggnation och underhåll så att t ex tågen går i tid. Det är också en skattepolitik och en arbetsmarknadspolitik som främjar företagande och ger människor lust, möjlighet och drivkraft att arbeta. Det är också, till minst lika stor eller större del, en skola för kunskap och ett Sverige som satsar på forskning och innovation. Det räcker inte att forska, vi måste få idéer och upptäckter att omsättas i praktiska förbättringar och affärsverksamheter (därmed inte sagt att grundforskning inte är viktigt!).

Hur ska vi få en skola för kunskap? Under åtta år genomförde Alliansen och Folkpartiet genomgripande skolreformer, som de allra flesta partier nu står bakom. Skolan behöver fortsättningsvis verktygen att jobba utifrån dessa reformer, t ex genom bättre villkor för lärarna. En viktig återstående reform – som inte påverkar det direkta arbetet i skolorna men väl förutsättningarna – är ett förstatligande av huvudmannaskapet för skolan. Skillnaderna mellan kommunerna – med tydlig större framgång i kommuner där Folkpartiet har varit med och styrt – är talande.

SAKFRÅGA. Ska Sverige göra en vänstersväng - eller värna valfriheten?
SAKFRÅGA. Ska Sverige göra en vänstersväng – eller värna valfriheten?

Hur mycket ska människor få bestämma själva över sina liv? Kommunal eller privat regi i välfärden ska egentligen inte spela någon roll – kvaliteten ska vara avgörande (sedan är det intressant att privata utförare ofta är mer uppskattade och kostnadseffektiva, och kan sporra utvecklingen även i offentlig regi-verksamheter). Men en mångfald av utförare är det som säkrar invånares, äldres, elevers, föräldrars och patienters möjlighet att välja

Hur fri ska kulturen vara? Det är kanske inte en stor fråga i rikspolitiken. Men kulturpolitik handlar om yttrandefrihet och om bildning, och är därmed ett liberalt kärnområde att slå vakt om. Ur min horisont är det framför allt den rödgrönrosa majoriteten i Stockholms stad om väcker farhågor, om bl a armlängds avstånd, men den taffliga hanteringen på riksnivå av humanistiska värden i bredare kulturpolitisk bemärkelse är knappast lugnande (även om reträtter snabbt gjordes om t ex Medelhavsinstituten och Sverigestudier vid utländska universitet).

Hur befriar vi människor från fördomar och förutfattade roller? Det må handla om hudfärg, kulturell bakgrund, sexuell läggning, funktionsnedsättning eller kön, eller något annat, men kampen för lika rättigheter är förstås central. Här är inte skillnaderna så stora numera mellan partierna i de två regeringsalternativen, men Folkpartiet och liberalerna har en uppgift att bevaka och ständigt flytta fram positionerna mot diskriminering, för jämställdhet och tillgänglighet.

Så, till slut, den fråga som kräver många konkreta svar: Integrationen. Svaren handlar om arbete och utbildning. Om arbetskraftsinvandring och SFI-undervisning, validering av utländska akademiska examina, anti-diskriminering och mycket annat. Här behövs tydliga förslag och en livlig debatt. Skillnaderna mellan Folkpartiet och de andra i Alliansen, samt de rödgröna, bör lyftas fram och diskuteras. Valet ska inte bli en ”folkomröstning om invandring” – utan en tävlan i den bästa politiken och de bästa lösningarna på alla de utmaningar Sverige står inför.

Vi kommer inte att komma undan regeringsfrågan – den kommer att dominera valrörelsen, åtminstone i bakgrunden. Och det är förstås också högst relevant att fråga inte bara vad partierna vill göra, utan med vilka samarbetspartner de vill göra det. Det är den frågan som de rödgröna aldrig ville svara på inför valet i september. Men regeringsfrågans intresse och relevans får inte ta överhanden; den talar mycket för sig själv. Sakpolitiken måste få stå i förgrunden.

Monica Lundin skriver om extra val – som Robinsons andra chansen.

Vår historiska och fortsatta skuld till romerna

Romers utsatta position genom århundradena är allmänt känd, och erkänd. Att diskrimineringen fortsatt och fortsätter in i vår tid är inte lika lätt att ta till sig – men absolut nödvändigt om vi ska nå förändring.

FÖRFÖLJELSENS HISTORIA. I hela västvärlden har romer mötts av diskriminering, och inte tillåtits rota sig. De utvisades regelbundet från många länder. I samband med Granadas fall och de katolska monarkerna Isabellas och Ferdinands seger över de muslimska morerna stundade också hårdare tider för judar och romer. Utvisningen av zigenarna från Spanien, historiemålning från 1872 av Edwin Longsden Long.
FÖRFÖLJELSENS HISTORIA. I hela västvärlden har romer mötts av diskriminering, och inte tillåtits rota sig. De utvisades regelbundet från många länder. I samband med Granadas fall och de katolska monarkerna Isabellas och Ferdinands seger över de muslimska morerna stundade också hårdare tider för judar och romer. Utvisningen av zigenarna från Spanien, historiemålning från 1872 av Edwin Longsden Long.

Regeringens vitbok över romernas situation i Sverige under 1900-talet är ett både mycket välkommet och mycket obehagligt dokument. Som syftet är med en vitbok kan integrationsminister Erik Ullenhag (FP) svart på vitt ge en sammanställning över diskriminering, utsatthet, fördomar och brister – från både det offentligas och det privatas och civila samhällets sida (DN Debatt). Och som syftet är, blir en sådan sammanställning effektfullt avslöjande och drabbande.

Efter avslöjandet av Skånepolisens registrering av romer har väl ingen kunnat sväva i ovisshet över att diskrimineringen kvarstår i Sverige i dag. Avslöjandet av polisens register chockade många – men sett till vad vitboken kan avslöja och analysera om sterilisering och (obefintlig) skolgång, om registrering och arbetsförbud, om arbets- och bostadsmarknaden, och myndigheters och kommuners hantering och bemötande av romer långt in i vår tid, borde vi kanske unge blivit så överraskade. Omvänt gör höstens registerskandal att dagens vitbok blir mindre ett förvånat rop, mer en tung suck över att det var så illa.

Förföljelsen och diskrimineringen av romer har djupa rötter i vårt samhälle. Den väg som för hundratusentals ”zigenare” slutade i Hitlers och nazisternas förintelseläger, började århundraden tidigare med förvisningar, förbud och förföljelser. Nidbilden av de främmande, hotfulla zigenarna är något vi alla tagit del av i populärkulturen, som i Viktor Rydbergs ”Singoalla”. Det är en historisk skuld som vi aldrig kan betala – men vi kan sluta att öka på den.

Vintern igenom har vi mött och sett frysande rumänska romska tiggaregatorna och i tältläger i och runt Stockholm och andra svenska städer. Men att Rumänien misslyckas så kapitalt med att ge sina romska medborgare goda livsvillkor, jämlika livschanser och framtidshopp får inte hindra oss att se våra egna brister. Med en omvänd liknelse, låt ont bjälken i grannens öga skymma det trots allt påtagliga grandet i vårt eget.

Diskrimineringen må vara strukturell och utövas av formella och informella institutioner, av myndigheter och företag. Sist och slutligen är det vi enskilda människor som kan göra något åt den.

Det första steget är att erkänna och uppmärksamma problemet. Nästa är att försöka göra något åt det i varje sammanhang vi kan: Lyft romernas utsatthet och vad ni potentiellt kan göra på din arbetsplats, i ditt företag, i din förening, genom ditt förtroendeuppdrag; väck frågan i insändare och på din blogg; agera varhelst du har möjlighet att påverka. Ta avstamp i regeringens vitbok. Låt inte tystnaden sänka sig över romernas situation.

Läs också gärna Roger Haddad (FP), ordförande i riksdagens nätverk för romska frågor: ”Någon bör ta ansvar för romregistret” på SvD Brännpunkt.

Jag är gay – är jag då inte också en människa?

Det blir bättre, är vad vi ”HBTQ-personer” (i brist på bättre ord) länge hört, och sagt oss själva och varandra. Och visst går både juridik och attityder åt rätt håll i stora delar av världen. Men fördomar, diskriminering och hatbrott består – och kan rentav få ökad spridning då den homofobiska minoriteten känner sig mer trängd.

FULLT NORMALA. På bröllopsresa på ett kryssningsfartyg med överväldigande majoritet andra gaypersoner, fick vi en oväntat befriande känsla av att vara "norm".
FULLT NORMALA. På bröllopsresa på ett kryssningsfartyg imed överväldigande majoritet andra gaypersoner, i februari 2012, fick vi en oväntat befriande känsla av att vara ”norm”.

Jag är inte som du, eller åtminstone inte majoriteten av er som läser detta. Då talar jag inte om de miljoner små egenskaper som gör att skillnaden mellan oss som individer alltid är större än skillnaden mellan någon av de grupper, baserade på någon för tillfället gemensam nämnare, som vi ofta delas in i. Jag menar att jag alltid (eller sedan tioårsåldern om jag ska försöka tidsätta) har varit annorlunda än flertalet. Om att jag alltid i mötet med nya människor och olika offentliga sammanhang får välja och definiera vad och hur mycket jag berättar om mitt särdrag, och hur jag gör det – och att jag om jag inte berättar alltid får vara beredd att bedömas enligt den förutfattade majoritetsuppfattningen. Om att inte få lämna blod, om att på grund av en grupptillhörighet klassas som mer i riskzonen för smittsamma och rentav dödliga sjukdomar, och ja, ibland, att titta en extra gång över axeln. Om att några få gånger om året vara i ett sammanhang med nästan bara sådana som jag – och först då känna den befrielse det kan innebära, som när ventilationen stannar och kontoret blir radikalt mycket tystare en redan tyst fredageftermiddag.

Jag talar om vad jag attraheras av, och vem jag älskar.

När jag för några veckor sedan läste om det homosexuella paret i Kinna som utsatts för hot, trakasserier och rent våld kände jag som de flesta en stor vrede (SR Sjuhärad). Men jag kände också en viss vanmakt och en personlig rädsla. Alla tre känslor som återkommer när jag läser hela Håkans och Roys berättelse i dagens SvD. Parat med  häpnad, återigen,  över vissa människors tolkning av det kristna kärleksbudskap de påstår sig bekänna sig till (och glädje över att Svenska Kyrkans ledning åtminstone tycks tydlig).

Rädslan och den extra blicken över axeln i tunnelbanan är kanske inte helt rationella. Jag är privilegierad: blond, blåögd, bosatt i Stockholms innerstad, med fördomsfri arbetsplats och omgivning i mitt politiska engagemang och min bekantskapskrets, och en kärleksfull utvidgad familj. Jag har aldrig utsatts för hatbrott. Men lika lite som SvD:s Tobias Brandel håller jag min man i handen i offentliga miljöer, inte heller på fördomsfria Södermalm eller Vasastan.

Till saken hör att jag inte känner mig annorlunda. Jag är som ni! Jag vill vara mig själv, inte min sexuella identitet, men jag inser att jag ibland måste lyfta fram den och mina erfarenheter av politiska skäl; av solidaritet med mindre lyckligt lottade – som Roy och Håkan – och för att åstadkomma förändring.

STOLTA. Vi är här, dags att vänja sig. Med kollegan Jesper Svensson i Folkpartiets del av Prideparaden i Stockholm 2012.
STOLTA. Vi är här, dags att vänja sig. Med vännen och kollegan Jesper Svensson i Folkpartiets del av Prideparaden i Stockholm 2012. Foto: Pauline Åkerlund.

Och visst sker förändring. Visst går vi åt rätt håll, i Sverige och övriga västvärlden. (Jag avstår nu att kommentera Uganda och andra sorgliga fall.) De juridiska rättigheterna utökas och blir alltmer likställda, kring äktenskap, socialförsäkringar, familjer och arbetsplatser. Attityderna blir allt bättre, och juridiska och politiska rättigheter går ofta hand i hand i en god cirkel.

Men fördomar, diskriminering och hatbrott består. Kanske de rentav ökar och blir mer högljudda – när franska demonstrationer samlar stora skaror mot jämlika äktenskap, nynazister begår hatbrott och en amerikansk ny reaktionär kristen höger gör sig påmind (och i sitt nit sprider de fördomar de inte får gehör för på hemmaplan till t ex Uganda, med förödande konsekvenser). Framgångarna för den goda sidan provocerar helt motståndarna och får dem att trappa upp kampen. (Se Expo 1 om stöd för och Expo 2 om motstånd mot gayäktenskap i Frankrike; NY Times 1 om förändrade amerikanska attityder och sociala förändringar apropå HBTQ-rättigheter & NY Times 2 om hur ökningen av öppet homosexuella politiker speglar dessa ändrade attityder.)

Mitt annorlundaskap ligger inte hos mig. Precis som personer som lever med en funktionsnedsättning är vi som är gay eller queer bara annorlunda i andras ögon och i mötet med samhällets funktioner och institutioner (med den viktiga skillnaden att jag förstås kan ”välja” att i vissa situationer ”avstå” från att vara annorlunda). För en travesti kopplad till ytterligare människor som på grupptillhörighet möter fördomar och våld: Blöder inte vi som ”normala” personer? Jobbar och försörjer vi oss inte, blir vi inte sjuka och kära som andra?

Tills vi löser frågan om att varje människa betraktas och möts som en individ, för och i sig själv, gäller helt enkelt att leva som den man är och därigenom också arbeta för förändring. Eller för att uttrycka det så kort som det görs på amerikanska: Jag är här, jag är gay, vänj er. Om ni nu måste bry er.

Läs vad jag tidigare har skrivit om homosexuella. Och för den som vill fräscha upp minnet av Shylocks berömda replik om att vara jude, från Shakespeares Köpmannen i Venedig, se här i akt 3, scen 1, på engelska.

Det är kontakterna som räknas

Svenskar med invandrarbakgrund har goda möjligheter att få jobb, med rätt förutsättningar. Men en viktig faktor talar emot dem: Avsaknaden av kontakter framför allt i privata arbetslivet. Vi ska inte motarbeta de sociala nätverken – men vi kan och bör tillsammans se till att fler får chansen att jobba och bidra. Det kan ge oss alla större och mer intressanta kontaktnät i framtiden.

En illustration av hur ett socialt nätverk kan se ut. Från Wikimedia, Katharinewillis.
En illustration av hur ett socialt nätverk kan se ut. Från Wikimedia, Katharinewillis.

Jag har aldrig fått några sommar- eller extrajobb via kontakter. När jag blivit lagom gammal tonåring var familjeföretaget sålt och vi bodde på en ny, liten ort. De jobb jag hade i tonåren kom istället först och främst via lottsedeln, i kommun och landsting. På så sätt fick jag pröva på förskola, äldreomsorg och beroendevård – vilket jag är glad och tacksam för.

Avsaknaden av lämpliga kontakter som kunde ge jobb var inget större problem för mig. Det är det däremot för många andra, som kanske också saknar eller har svaga andra förutsättningar: språket, en trygg hemmiljö, läshuvud och möjligheter till en lyckad skolgång. Jag har senare tagit mig fram i livet och byggt upp egen erfarenhet och kontakter som har fört mig till den plats i livet, de förtroendeuppdrag och det jobb jag har i dag.Avsaknaden av kontakter känns mest för, och slår hårdast mot, människor som kommit till Sverige utifrån – och mot deras barn. De saknar ofta inte bara kontaktnät utan kanske, främst i första generationen,också förutsättningarna i språk och vana vid det svenska samhällets och svenska arbetsplatsers seder och rutiner. Och de har kanske också ett ovanligt namn. Deras utmaningar är oftast oerhört mycket större än mina och andra svenskföddas.

För den som oroar sig för nya svenskars möjligheter att etablera sig, få egen försörjning och bidra till samhället är det befriande att ta del av Alireza Behtouis forskning (se t.ex. dagens SvD). Han har studerat barn till invandrare från Turkiet i jämförelse med barn till svenskfödda föräldrar. Han finner att skillnaderna i arbetslivet egentligen inte är så stora, rensat från föräldrarnas och den egna utbildningsnivån (vilket förstås är viktiga aspekter att arbeta med!). Men de finns ett, viktigt, undantag: Kontakterna. Och det avspeglar sig i lönerna.

Far och son: Fotot illustrerade omslaget till Edmund Gosses biografi över sin far Philip.
Far och son: Fotot illustrerade omslaget till Edmund Gosses biografi över sin far Philip och uppväxten i en familj tillhörig Plymouthbrödraskapet.

Barn till svenskfödda föräldrar tjänar mer än barn till (i det här fallet turkiska) invandrare. Barn till svenskfödda arbetar oftare i privat sektor, där lönerna är högre. Och där man oftare får jobb via sociala kontakter.

Kontakter är inte per definition diskriminering. Det är inte så konstigt att man gärna anställer någon som rekommenderas av någon man känner, att man ger en extra chans till någon bekants eller betrodd persons släkting, vän eller barn. Men det får om inte diskriminerande så segregerande effekter.

Vi kan och ska inte motarbeta sociala kontakters betydelse på arbetslivet. Kontaktnät är jämte erfarenheter oerhört viktigt, stark social sammanhållning är viktigt för hela ekonomin, för arbetsmarknadens funktionalitet och för ett samhälle med tilltro och trygghet i stort. Men vi kan alla ta ett ansvar för att ge även nya svenskar, och deras barn, en chans.

När vi har möjlighet att påverka en rekrytering – när vi själva eventuellt ska anställa, eller har möjlighet att rekommendera någon: Tänk efter! Finns det fler, oväntade, förslag? Ta hänsyn till etablerade kontakter, men var också öppen för nya: sätt ut annonser, ta hjälp av Arbetsförmedlingen, se vilka fler som kan ha lämplig utbildning; kanske sitter en civilingenjör från Iran bakom ratten i din taxi? Ta gärna hjälp av Rättviseförmedlingen! Och var beredd på och öppen för även lite oväntade, ovanliga namn bland ansökningarna och rekommendationerna.

Bred annonsering och rekrytering, anonymiserade ansökningar och liknande är sådant som stat, kommun och landsting, och större företag, kan arbeta lättare med. Men även mindre arbets- och uppdragsgivare kan hjälpa. Även om det bara handlar om en kortare tid, är varje erfarenhet, varje kontakt, viktig.

Läget är långtifrån hopplöst. Tvärtom. Många vill arbeta och bidra. Många har en god utbildning, och traditioner av utbildning och ansträngning med sig hemifrån. Och det händer saker: av de 230.000 nya jobben sedan 2006, har 160.000 fyllts av utlandsfödda. I framtiden kommer förhoppningsvis fler av dem ha viktiga kontakter. Och deras barn kommer förhoppningsvis att ha större möjligheter att få jobb på samma villkor som jämnåriga med svenskfödda föräldrar.