Ökningen av bostadsinbrott är allvarlig för de drabbade och för rättssamhället. Vi kan göra mer för att skydda oss, enskilt och tillsammans, men polisen behöver också ha rutiner och resurser att beivra och bekämpa inbrott och andra vardagsbrott.

Någon som har brutit upp din dörr eller tagit sig in genom källaren. Ryckt loss dator och dvd, burit iväg med tv:n, vänt upp och ned i lådorna, norpat åt sig mormors guldhalsband, rotat runt i garderoberna… Eller, kanske lika illa, målsökande gått på kapitalvaror och smycken och lämnat bostaden i övrigt orörd – och en otäck stämning efter sig.

Att någon varit inne i din bostad olovandes och med ont uppsåt, när du inte var hemma eller än värre när du sov, är en upprivande upplevelse som alla hoppas slippa – och man är glad så länge man undgår.

Bostadsinbrott är inte det värsta av brott; det riktas inte mot den fysiska personen och med en hemförsäkring är de ekonomiska konsekvenserna ringa. Men det är alltjämt ett övergrepp. Det må inte vara den fysiska integriteten som drabbas – men att gå in i någons hem och stjäla dennes saker är ett hot och en kränkning av den personliga integriteten som inte ska förminskas.

Tyvärr har bostadsinbrotten beskrivit en ökande kurva i stort sett under hela 2000-talet och ligger nu ca 30 procent högre. Varje dag begås ett 60-tal bostadsinbrott. Efter en liten nedgång ökar de nu igen, och höstens mörkare kvällar och nätter är högsäsong för inbrottstjuvarna rapporterar Ekot. Tyvärr är också risken för tjuvarna att åka fast relativt liten och uppklarningsprocenten är liten: 4,7 procent (se t ex DN från april). Vad ska man då göra mot detta? Stadigare dörrar, ordentliga lås på källarfönster och larm är sådant vi kan göra som enskilda privatpersoner. Tillsammans kan vi göra ännu mer. Grannsamverkan är ett verkningsfullt arbetssätt, som också kan skapa fler positiva effekter: ökade kontakter och sammanhållning mellan människor, ökad integration m m (Ekot: Brotten minskar när grannar knyter kontakter).

Ytterst måste dock rättsväsendet  ta ett större ansvar för att bekämpa bostadsinbrott. Att inte ens var tjugonde inbrott klaras upp är helt enkelt alldeles för dåligt – och det går att göra mer vilket våra grannländer visar. Danmark klarar 7, Norge 15 och Finland hela 22-26 procents uppklarning.

Brottsoffrens medverkan och dokumentation av vad som har försvunnit är viktigt för polisarbetet. DNA-spårning av märkta föremål är en förebyggande  åtgärd som kan hjälpa till att både hindra och lösa brott – det har varit framgångsrikt i Storbritannien och nu även på flera håll i Sverige, t ex Tyresö där inbrotten i Fornudden minskat kraftigt (ABC). Naturligtvis bör polisen också arbeta med DNA-spårning av brottslingarna.

Ny teknik kan göra mycket för polisarbetet – men minst lika mycket hänger på organisationen. Tillfälliga projekt och satsningar har ofta gett resultat men nu krävs långsiktighet. Det kan borde den nya nationella polismyndigheten kunna ge. Det är oroande att genomförandet av polisreformen kritiseras (SvD) men slutresultatet blir förhoppningsvis bra.