Rätten till liv är den mest fundamentala mänskliga rättigheten. Att världens mäktigaste demokrati fortfarande dödar tiotals medborgare varje år är en fortgående skandal. Opinionen i USA är på väg att svänga – men hoppet för ett snabbt stopp för dödsstraffet står till praktiska och juridiska problem.

Kina, Iran, Irak, Saudiarabien och USA. Fem sinsemellan väldigt olika länder. Det som förenar dem är att de avrättar flest människor. För invånarna i världens mäktigaste demokrati borde det stämma till eftertanke att man är i sällskap med fyra av de mest våldsamma länderna i världen, varav tre av de värsta förtryckarregimerna (och den fjärde, Irak, med milt sagt långt kvar till en fungerande demokrati och rättsstat).

Fler amerikaner tycks också tänka efter. Stödet för dödsstraffet är det lägsta sedan 1970-talet, då avrättningar åter började användas. Under en kort period hade dödsstraffet ansetts som oförenligt med den amerikanska konstitutionen. Och ett dokument som talar om rätten till liv, frihet och sökandet efter lycka, borde verkligen inte gå ihop med en stat som tar sig rätten att döda hundratals av sina egna medborgare (508 personer har avrättats sedan 1982, bara i Texas som använder dödsstraffet flitigast).

Argumenten mot dödsstraff är principiella – men även av mer praktisk art: även om man skulle anse att mördare själva förtjänar att dö, kan risken att oskyldiga döms till döden och avrättas aldrig elimineras. Min vrede över människors ofrihet är aldrig större än när det kommer till dödsstraff – något så i grunden onödigt, som människan inte kan skylla på något annat.

Fortfarande är dock en majoritet av amerikanerna för dödsstraff. Det verkar i princip fortfarande vara lika omöjligt för en ledande politiker på nationell nivå att vara motståndare till dödsstraff som det var 1988, då demokraten Michael Dukakis presidentambitioner stäcktes till stor del p.g.a. motståndaren George HW Bushs användande av dödsstraffsargumentet.

Att den folkliga opinionen kan svänga kraftigt och snabbt visar t.ex. förändringen i inställning till gayrättigheter och samkönade äktenskap. Kring dödsstraffet måste tålamodet dock med nödvändighet vara ännu mindre; att en människa berövas livet – oavsett om man är skyldig eller, som det har visat sig i flera fall, oskyldig till det brott man dömts för – är det värsta tänkbara övergreppet och ställer allt annat i skuggan. Den som sitter på ”death row” kan inte vänta.

Hoppet för dödstraffets motståndare står istället till rent praktiska och juridiska problem – problem som i sig belyser absurditeten i dödsstraffets själva existens.

Många delstater har gått över till avrättningar med giftinjektioner – förment mer humana, vilket dock motsägs av många som bevittnat hur dödsförlopp kan bli både långa och plågsamma. Nu har det dock uppstått problem – med giftleveranserna. Europeiska kemiföretag vägrar att leverera produkter som ska användas till avrättningar. Flera delstater har tvingats skjuta upp verkställigheten av domar och letar febrilt efter alternativa leveransvägar. Nu verkar fler och fler delstater överge giftinjektionerna – och återgå till en gammal beprövad, men knappast mer human metod: arkebusering. Wyoming och Missouri är på väg att följa Utah i spåren (DN).

En annan tung invändning mot dödsstraffet är det jag nämnde ovan, att oskyldiga riskerar att dömas och avrättas. Det är inte en hypotetisk invändning: efter att flera oskyldiga avrättats, och efter att andra dödsstraffsdomar rivits upp efter att dömda visat sig oskyldiga, har flera delstater infört moratorier eller helt och hållet avskaffat dödsstraffet – senaste Maryland i fjol. Nu har ”bara” 32 av 50 delstater kvar dödsstraffet (se kartan).

Ytterligare en invändning är dödsstraffets, liksom hela det amerikanska straffsystemets, tunga övervikt mot minoriteter och framför allt svarta. I Texas, som avrättade 16 personer under 2013, var 11, nära 70 procent, icke-vita. För vissa är det kostnadsargumentet som väger tungt: hela den amerikanska fängelseindustrin är en stor utgift, som dessutom berövar samhället insatserna från många av dess invånare i produktiv ålder. Dödsstraffet är ingen besparingsåtgärd.

För många amerikaner och i den amerikanska debatten väger andra argument än de principiella ofta tyngst. Och i kampen för en fundamental mänsklig rättighet får man använda alla de argument som biter. I botten ligger dock den amerikanska konstitutionens stolta deklaration: Allas rätt till liv…

Läs DN:s reportage från 5 januari med en tidigare fängelsepräst som arbetade med de dödsdömda i Huntsvillefängelse, Texas – därifrån kommer flera av sifforna ovan. Stöd gärna Amnesty i deras arbete för mänskliga rättigheter och mot dödsstraff.