Tagg: energipolitik

Kraftlös framtid?

Elbehovet i Sverige kommer att vara fortsatt stort – inte minst vintertid. Om vi vill minska klimatgaserna och inte stå utan el de kallaste dagarna krävs en mix av åtgärder och energikällor. Ny och bättre kärnkraft bör inte räknas bort.

LYSER UPP MÖRKRET. Snart förmodligen med LED. (Wikimedia Anders Lagerås)
LYSER UPP MÖRKRET. Snart förmodligen med LED. (Wikimedia Anders Lagerås)

Det är adventsljusstakarnas och elstjärnornas tid – efter mörka november får vi äntligen frossa i belysning (vissa tjuvstartade, åtminstone med balkongbelysningen ska erkännas). I ett mörkt och kallt land behövs el till både ljus och värme. Med stora energiintensiva exportindustrier är el en helt grundläggande förutsättning för svensk tillväxt och välfärd.

Elen kommer också bli allt viktigare för transporter, på spår och i elbilar. El kan ersätta fossila bränslen, och bör förstås produceras av annat än kol, olja och gas för att minska klimatpåverkan – och vårt importberoende. Sverige behöver kort sagt mycket el även i framtiden.

Hur ska elen produceras? Det är en fråga som kräver svar. Görs inget riskerar vi i förlängningen framtida elavstängning under de kallaste vinterdagarna, som Svenska Kraftnät nu varnar för (Ekot):

”Kalla vinterdagar blir det risk för elbrist och svenska kraftnät kommer i så fall att släcka ner delar av Sverige.”

[Uppdatering 12 december:] Företrädare för Ingenjörsvetenskapsakademien varnar i dag också i SvD för följderna av en splittrad energipolitik: ”Det är också viktigt för industrin med en jämn tillförsel av el, ”elkvalitet”. Här ligger Sverige i dag i topp. Men med ökad andel väderberoende el är det möjligt att vi måste planera för fler strömavbrott.”

Att minska utsläppen av klimatgaser och samtidigt ha tillräckligt med el är en utmaning som kräver en mix av energislag, och av andra åtgärder. Energieffektivisering är nödvändig; många adventsljusstakar lyser redan med LED-lampor, och denna i dagarna Nobelprisbelönade tekniska innovation kommer att få stor betydelse. Förnybar energi från sol, vind, vatten och biobränslen måste utvecklas, bli effektivare och driftsäkrare, och byggas ut. Men det torde inte räcka under överskådlig tid. Den hotande framtida elbristen beror på att ålderstigna kärnkraftsreaktorer kan komma att stängas, utan att ersättas, redan inom några år. De sista kan komma att stänga på 2030-talet.

Solen lyser ofta med sin frånvaro under den mörka årstiden. Vattenkraften vill vi inte bygga ut i våra sista orörda älvar. Och visst blåser det om vintern i Sverige – vilket märkts de senaste dagarna. Men jämfört med en energikälla som står för 40 procent av den svenska elproduktionen räcker det inte långt. Och i Tyskland ser vi hur ”Energiwende” betyder ökat beroende av smutsig brunkol.

VIKTIG OM VINTERN. Forsmarks kärnkraftverk, reaktor 1 och 2. (Wikimedia Dennis140)
VIKTIG OM VINTERN. Forsmarks kärnkraftverk, reaktor 1 och 2. (Wikimedia Dennis140)

Kärnkraft är inte framtidens frälsning (åtminstone inte innan vi bemästrar fusionskraften). Atomenergin är naturligtvis långtifrån oproblematisk, från gruvbrytningen av uran över reaktorernas säkerhet till slutlagringen av farligt radioaktivt avfall i tusentals år. Som folkpartist kan man ibland framstå som kärnkraftsfanatiker, i så fall mest en reaktion mot motsvarande fanatism bland atomenergins motståndare. Vad det handlar om för mig som liberal är en pragmatisk syn på energipolitiken. Jag vill se framsteg, ljus och värme. Jag vill att detta ska kunna komma hela mänskligheten till del, utan att vi samtidigt förstör vårt eget klimat eller livsmiljön för oss och andra varelser på jorden. I den ekvationen har kärnkraften en given, pragmatisk plats.

Tyvärr har regeringsskiftet skapat stor osäkerhet kring kärnkraftens framtid i Sverige. Budskapen från Socialdemokraterna respektive Miljöpartiet skiljer sig radikalt. Och när energiministern Ibrahim Baylan (S) som i Ekot talar om att importera el – kanske finsk (ny?) kärnkraftsel – undrar man var verklighetsförankringen finns.

Det är helt enkelt kortsiktigt och dumt att avstå från en viktig energikälla, innan alternativ finns. Kol, olja och gas är inte sådana alternativ. Sol, vind och vatten kan bli det, men där är vi inte än. Nya kärnkraftverk kan bli både effektivare och säkrare, ge mer el för samma insats och leda till mindre och mindre farligt avfall. Den svenska energipolitiska uppgörelse som möjliggör ersättning med en ny reaktor när en gammal stängs, är kort sagt klok liberal pragmatism.

Låt honom planera för nya reaktorer

Den rödgröna överenskommelsen om kärnkraften gjorde inte många klokare. Ingen är emot att stänga kärnkraftsreaktorer som faller av åldersskäl – men det är dumt om Sverige inte kommer att forska om och öppna för att utveckla ny kärnkraft. Alternativet för statliga Vattenfall är storskaliga gaskraftverk, berättar dess nye VD.

KRAFTBYGGARE? Magnus Hall är ny VD för statliga Vattenfall (vattenfall.se)
KRAFTBYGGARE? Magnus Hall är ny VD för statliga Vattenfall (vattenfall.se)

Nu utformas den framtida rödgröna regeringspolitiken i en störtflod av kompromisser – för några besked gavs ju inte före valet. Ett av alla nya besked gäller energin och kärnkraften, en fråga som i valrörelsen blev en slags stor icke-debatt. Folkpartiet, Alliansen och väljarna fick inga besked då och frågan är om de har fått det nu, när Socialdemokraterna och Miljöpartiet säger sig ha gjort upp. Tolkningarna om kärnkraftens framtid är nämligen högst olika: om man frågar Miljöpartiets Åsa Romson är det nu i princip klart att reaktorer kommer att stängas före 2018, medan Socialdemokraternas Stefan Löfven på sitt sedvanliga sätt vill sitta ned och prata, gärna så många som möjligt, om hela energipolitiken (DN: S och MP ger olika besked om kärnkraften).

Kärnkraftsöverenskommelsen kanske kan kallas slug, som uppfyller mångas önskemål eller i varje fall önskedrömmar (Lena Mellin i Aftonbladet). Förvirringen om kärnkraften lär dock irritera fler än Folkpartiets Jan Björklund, som kännetecknade den rödgröna uppgörelsen som en härdsmälta (SR Ekot, SVT).

Den elintensiva industrin, så viktig för svenska jobb och svenska exportintäkter, är föga förvånande missnöjd med ökad osäkerhet om energiförsörjningen. Det är också den industri som den gamle Metallordföranden Stefan Löfven har gått till val på att förstärka och främja, något som var grunden för det socialdemokratiska dilemmat i energipolitiken. Och missnöjet omfattar också själva statliga Vattenfalls nye VD Magnus Hall – själv med bakgrund i och stor kännedom om just den elintensiva exportindustrin. Ett av de konkreta beskeden från S och MP var att Vattenfall inte skulle få planera för nya reaktorer, men i SR:s Studio Ett förklarade Hall varför han ogärna dömer ut kärnkraften som framtida energikälla.

Energipolitiken måste vara pragmatisk: den ska säkra energiförsörjningen och klimatet, på bästa möjliga sätt. Då måste prioriteringen vara att minska beroendet av fossila energikällor som är dåliga för miljön – och ofta dåliga ur säkerhetspolitisk synpunkt. Problemet om vi stegvis slopar kärnkraftsverken, som står för 40 procent av elförsörjningen men kommer att börja falla för åldersstrecket från 2025, är vad som ska komma istället. Vattenkraften kan inte byggas ut i våra fyra orörda älvar – och det är det knappast heller någon som förespråkar. Sol och vind har stor potential, men är beroende av vädret – och kräver oavsett en mycket kraftig utbyggnad uppbackning, särskilt vindstilla kalla vinterdagar. Om det inte blir nya kärnkraftsreaktorer är alternativet – storskalig gaskraft vid bl a nuvarande Ringhals kärnkraftverk. Det berättade Magnus Hall i Studio Ett i dag.

Kärnkraft är inte en optimal energikälla. Men den är bättre än mycket annat: än tysk brunkol, och rysk gas. Diskussionen om dess lönsamhet och beskattning är också snedvriden, som Expressens ledarsida påpekar i dag. Nya reaktorer med större effekt, ännu högre säkerhet, och mindre problem med bränsle och avfall, måste kunna prövas i Sverige. Vare sig Vattenfall eller någon annan seriös aktör bör hindras att forska om och planera för nya reaktorer.

Kanslern och kraften

Socialdemokraterna vill stärka svensk industri. Miljöpartiet vill stänga kärnkraftsreaktorer redan inom några år. Energifrågan gör åter entré i centrum av svensk politik – och regeringsbildning.

REDAN STÄNGT. Barsebäcks två reaktorer stängdes 1998 respektive 2005. Wikimedia/Jorchr.
REDAN STÄNGT. Barsebäcks två reaktorer stängdes 1998 respektive 2005. Wikimedia/Jorchr.

Kommer några svenska kärnkraftsreaktorer att tvingas stänga genom politiska beslut mellan 2015 och 2018? Det blir ett av de viktiga beskeden att lyssna till när den tänkta S-MP-regeringen slutligen presenterar sitt program, för folket – och för industrin. Miljöpartiets avvecklingskrav ställs mot fen tidigare Metallordföranden Stefan Löfvens pragmatiska syn på den energikälla som står för 40 procent av Sveriges elförsörjning.

Det var symtomatiskt att S-ledaren under valrörelsen inte ville ge klara besked om kärnkraften – och den utpekas nu som en av de största knäckfrågorna inför den regeringsbildning som snart måste vara klar (SvD).

Vad statsministerkandidaten Stefan Löfven gärna talade om var satsningar på svensk industri. Frågan är förstås vad ett innovationsråd hos statsministern och en samordnande industrikansler kan göra för att få bättre fart på investeringar och framför allt nya jobb i en industri, som blivit alltmer kapitalintensiv men allt mindre arbetskraftsintensiv. Men är det något svensk industri varit och förblir, så är det elintensiv.

Alliansens och Folkpartiets energipolitik betydde att nybyggnadsförbudet för kärnkraft hävdes: nya reaktorer kunde ersätta gamla, vilket skulle innebära högre effekt och avsevärt längre livslängd, en stabil och ökad del av svensk energiförsörjning. Den elintensiva industrin har genom organisationer som Bas-El och Industrikraft verkat för att få förverkliga nya reaktorer, gärna tillsammans med statliga Vattenfall (vars nya VD Magnus Hall som chef för skogs- och pappersjätten Holmen varit ordförande i just dessa två organ, som tidningen Fokus påpekar).

I Europa har det investerats intensivt i energi de senaste åren – och även om det förnybara har gjort stora framsteg, har tyngdpunkten tyvärr varit betydligt smutsigare och klimatfientligare. Enligt Fokus har kapaciteten ökat med 100 gigawatt på tio år, det mesta i fossileldade kraftverk som drivs med olja, kol eller naturgas. Rysk gas och, tyvärr, svenskägd tysk brunkol bidrar tillsammans med en försvagad europeisk industri efter krisen till att vi står inför en överdimensionerad europeisk energisektor. Det ger givetvis svagare incitament att nyinvestera i t ex kärnkraft. Men det väcker två frågor.

Menar vi allvar med framtidstron på svensk, och europeisk, industri? Och vill vi inte prioritera avveckling av smutsiga kolkraftverk och minskat beroende av fossil energi? Det är också frågor som bör bli avgörande för svensk kärnkrafts framtid: fortsatt drift, och eventuell ersättning med nya reaktorer – eller framtvingad snabbavveckling.

Eller som frågan kan formuleras för en påstått industrivänlig rödgrön regering: Räcker kanslern – och kraften?

Politik är mer än att vilja – vad är det rödgrönt möjliga?

Om man vill vara snäll är det två regeringsalternativ som ställs mot varandra i kväll och i andra debatter hela vägen fram till valet. Men även med bara S och MP, även om vi bortser från V, SD och F!, från vinsterna i välfärden och skillnaderna om skatterna (förutom att de ska höjas), så finns det gott om frågor som kan knäcka en regering, redan innan den bildats.

Avsaknaden av ett regeringsalternativ till Alliansen har påtalats ofta, och kommer välmotiverat att påtalas många gånger om fram till valet. Säkerligen blir regeringsfrågan ett av de stora ämnena i kvällens partiledardebatt i Agenda – och det finns anledning att lyfta den inte bara för sin egen skull utan i en lång rad sakfrågor. Förvisso finns ett slags samförstånd mellan S och MP – inte om politiken, märk väl, men om att vara varandras favoritpartner. Denna position vilar på en enda mening i en debattartikel (Löfven/Jämtin i DN: ”Vinner vi är vi beredda att regera över blockgränsen”), som Karin Eriksson konstaterar i dagens läsvärda DN-reportage om S-MP-relationen. Också Fokus har granskat det gamla arbetarepartiets och de unga grönas långtifrån oproblematiska relation, som delvis verkar bygga på önsketänkande från bägge parter; att de andra inte menar allvar med sina till synes orubbliga frågor, att viljan att regera kommer övertrumfa även de varmaste hjärtefrågor (se bara ingressen i Maggie Strömbergs artikel Vardagspusslet: ”De gröna tror att de röda har blivit ödmjuka. De röda tror att de gröna är så maktkåta att de accepterar allt.”).

RG_logo

 

Eftersom valtaktiken dikterar att samverkan och samordningen, till skillnad från 2010, ska lysa med sin frånvaro, har varken socialdemokrater, miljöpartister eller väljare någon chans att se hur dessa önskedrömmar klarar mötet med verkligheten. Till komplikationerna för S och MP tillkommer förstås det högst sannolika behovet av Vänsterpartiets stöd för att bilda regering (och eventuellt ett F! som antingen tar viktiga röster, eller blir ytterligare en spelare i riksdagen). Ett V som både signalerat sin beredskap att fälla en regering där de själva inte deltar, och benhårt håller fast vid ”vinstförbud” i välfärden som kompromisslös kabinettsfråga.

Nu saknas inte knäckfrågor mellan S och MP heller. Skatterna är en men knappast den största; det enda de rödgröna hittills verkar kunna enas om är ju att höja skatterna brett och massivt på arbete, hushåll och företag. Skattehöjningarna är problematiska av många anledningar, för de effekter de kommer att få på den ekonomiska aktiviteten, de nya jobben och den spirande konjunkturuppgången i Sverige. De kommer dessutom att långtifrån ge de skatteintäkter som de rödgröna räknar med – vilket gör deras budgethål än större. Men inte ens med V med i bilden är skattehöjningarna särskilt politiskt problematiska för de rödgröna; att höja skatter är något de är mer än beredda till, frågan är bara hur mycket och exakt på vilket sätt svenskarna får betala notan.

Problemet för de rödgröna är de mindre kompromissvänliga områdena – frågor av ”digital” karaktär som det populärt hette för några år sedan. De är inga hemligheter, de är tydliga även om vi lämnar V och vinsterna i välfärden därhän, och de har nämnts i DN, Fokus och på många ställen, bl a här på bloggen.

Arbetskraftsinvandringen, som är en viktig del av den mer liberala invandringspolitik som MP och Alliansen modigt har drivit, ligger mig själv varmast om hjärtat. Den är viktig såväl av humanitära skäl som för bättre integration och ekonomiskt egenintresse. Frågan som bör ställas till MP ikväll och hela vägen fram till valet är hur de ska värna denna epokgörande reform för svensk migrationspolitik och arbetsmarknad.

Förbifart Stockholm (och Österleden) energipolitiken är frågor som snarast ska ställas till S. Vad säger att ni denna gång kommer att orka hålla emot i trafikpolitiken, och inte offra de viktiga kompletteringar i Stockholms infrastruktur som äntligen skulle göra att transporter kan ske förbi och runt, och inte genom stan? Och hur snart kommer ni åter börja stänga kärnkraftverk, till förfång för en klimatvänlig elproduktion och den energiintensiva industrin? Försvaret – MP-besparingar eller satsningar på stärkt svensk försvarsförmåga – är naturligtvis också en ödesfråga för en regering – och för partiers regeringsfähighet. Och hur ska den fortsatta viljan till centralstyrd arbetstidsförkortning förenas med ansvar för en växande ekonomi och arbetsmarknad?

Politik är att vilja, men det är också det möjligas konst. Olika partier och politiska uppfattningar måste samsas för en regering – det är inget märkligt. Kompromisser kommer alltid vara demokratins nödvändighet, och stora styrka. Men har inte väljarna rätt att få veta lite mer av sina potentiella regeringspartier än att de så gärna vill (eventuellt med varandra)?

Liberala redaktörer med aktuella och relevanta kommentarer inför kvällens debatt: Peter Wolodarski, DN om debatter utan spänst och angelägenhet, Klockorna ringer medan politikerna tiger och Anna Dahlberg, Expressen, Åtta faror med en S-seger i valet. Och en fristående kolumnist, Jenny Madestam, Expressen, Schyman flåsar de röda i nacken.

Christer Sörliden bloggar.