Etikett: Eritrea

Frihet och fristäder för fängslade författare

Författare förföljs och fängslas över hela världen. På fängslade författares dag, 15 november, kan vi visa hur vi även lokalt i svenska kommuner kan bidra till att försvara yttrandefriheten.

(Bild från webben, utan upphovsman angiven.)
(Bild från webben, utan upphovsman angiven.)

Författare, journalister, konstnärer, bloggare… Världen över sitter människor i fängelse, eller förföljs, för att de fritt vill uttrycka sina åsikter. Vi är många som genom upprop och medlemskap i människorättsorganisationer försöker bidra till att befria de fängslade författarna.

Samvetsfångarna kan kännas långt bort från den svenska politikens vardag – men vi kommunpolitiker kan göra vårt för att uppmärksamma och stärka yttrandefriheten, inte bara i våra egna kommuner.

I dag skriver Birgitta Ohlsson, Hanna Gerdes, Anne-Lie Elfvén och jag hos Dagens Samhälle inför fängslade författares dag på söndag, 15 november. Vi lyfter inte minst den fängslade saudiske liberalen Raif Badawi som dessutom hotas av totalt tusen piskrapp. Vi nämner också Dawit Isaak, den svenske samvetsfången i Eritrea. De har många olyckskamrater. Deras situation, och deras verk, bör uppmärksammas och lyftas för svenska elever som en del av skolornas värdegrundsarbete (med ett pedagogiskt material, en antologi för friheten, som vi föreslagit tidigare).

En annan angelägen kommunal insats för yttrandefriheten globalt är förstås fristadsprogrammen, som bör utvidgas, med fler platser, i fler städer, för fler konstarter. Som vi också tidigare påpekat är fristadsprogrammen extra aktuella när Svetlana Aleksijevitj belönas med Nobelpriset i litteratur.

Läs mer om Fängslade författares dag hos Svenska PEN.

Tusen piskrapp som inte får tysta

I dag kanske piskan åter  höjs mot Raif Badawi – som ska straffas för att ha vågat uttrycka en egen åsikt i den saudiska diktaturen. I dag skriver Birgitta Ohlsson, Hanna Gerdes och jag om att omvärlden måste uppmärksamma Badawi och hans modiga olyckskamrater. Och vi måste låta  våra ungdomar diskutera och lära känna yttrandefriheten och dess betydelse.

Raif Badawi, foto via Svenska Pen/Wikimedia.
Raif Badawi, foto via Svenska Pen/Wikimedia.

Det fria ordet är starkt – därför är det också så utsatt. Makthavare världen över provoceras av människor som vågar uttrycka egna åsikter, säga emot, genera makten, avslöja lögner eller ge motbilder och motargument. Den unge saudiske liberalen och bloggaren Raif Badawi är ett, smärtsamt aktuellt, exempel. I dag kanske ytterligare en del av hans absurda straff på 1 000 piskrapp kommer att utdelas. Det är piskrapp som måste ljuda över världen, för att ha en chans att stoppa dem. Vi har alla ett ansvar att säga ifrån, hur lönlöst det än kan verka, och peka på just det absurda, det omänskliga, det ofattbart omoderna i både kroppsstraffet, och att bestraffa åsikter och yttranden. Den öppna debatten och kritiken är både en viktig del av att hjälpa de förföljda, förtryckta och tystade – och en tydlig manifestation av vad yttrandefriheten innebär, i fria och stabila länder.

En olycksbroder till Badawi är förstås den svenske samvetsfången Dawit Isaak, fången sedan många år i ett eritreanskt fängelse. Och de har tyvärr många andra bröder och systrar världen över. En del av dem får skydd i fristäder. Fristadsprogrammen kan och bör ge skydd åt fler, i städer, och inom fler konstarter och uttryckssätt, som nu sker i Stockholm efter bland annat våra liberala initiativ. Det internationella nätverket av författarfristäder (samordnat i ICORN) är ett sätt att hjälpa.

I går tilldelades Badawi Europaparlamentets Sacharovpris vilket gläder bl a liberala Europarlamentarikern Cecilia Wikström (SvD). Uppmärksamhet kring yttrandefrihet och de förföljda i omvärlden och här på hemmaplan är ytterligare ett sätt att kämpa för det fria ordet. 

2016 fyller Sveriges första och världens äldsta tryckfrihetsgrundlag 250 år (1766 års tryckfrihetsförordning, liberalen Anders Chydenius initiativ, har genom åren förändrats, inskränkts, ersatts och utvidgats till den som gäller i dag). Detta märkesår borde firas som Frihetsåret 2016, menar vi liberaler i Stockholm och kulturnämnden (Anne-Lie Elfvén, Hanna Gerdes och jag). Och då kan vi inte bara studera vår egen varierade och stolta historia av yttrandefrihetskamp. Vi måste också uppmärksamma dagens förtryckta och tystade röster, dagens yttrandefrihetskämpar och mänskliga rättighetsaktivister.

När Birgitta Ohlsson, Hanna Gerdes och jag i dag skriver hos Nyheter24 om Badawi och Frihetsåret, föreslår vi ett sätt att föra in den historiska och aktuella yttrandefrihetsdebatten i skolorna. Den svenska skolan har ett tydligt uppdrag kring demokrati och värdegrund. En antologi för och om yttrandefrihet borde tas fram, som ett verktyg och hjälpmedel – med berättelserna om och texter av Badawi, Isaak, och andra, t ex fristadsförfattare genom åren. Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj var förvisso inte fristadsförfattare i Stockholm eller Sverige men är ett annat aktuellt exempel.

Är pennan mäktigare än svärdet, är en fråga man kan ställa sig inför Raif Badawis piskstraff, eller Dawit Isaaks långvariga fångenskap. Svaret är ändå ja. Det är därför makthavarna räds det fria ordet. Det är därför yttrandefriheten måste diskuteras och hållas levande. Yttrandefrihet är inte ett brott. Det är en rättighet.

Dags för kommuner ta flyktingansvar

Fler flyktingar väntas till Sverige – men de stora flyktingströmmarna finns inom konfliktländer och i deras grannländer. Med proportionerna rätt för oss är det dags för fler – alla – svenska kommuner att ta sitt ansvar.

FLYKTBEHOV. Människor från krigets Syrien måste kunna få skydd i Europa, och i svenska kommuner. Bild från Wikimedia, Scott Bob, Voice of America.
FLYKTBEHOV. Människor från krigets Syrien måste kunna få skydd i Europa, och i svenska kommuner. Bild från Wikimedia, Scott Bob, Voice of America.

Inte sedan andra världskriget har så många människor varit på flykt. Konflikten i Syrien fortlöper i all sin förfärlighet utan synbart slut. Från länder som Eritrea flyr människor en förtryckande regim. Och inför våra ögon riskerar Irak att kollapsa som stat – en miljon nya flyktingar spås i ett redan härjat land (SvD). Den sistnämnda konflikten är så ung att effekterna i internationella flyktingströmmar inte hunnit beräknas, men utifrån bl a Syrien och Eritrea spår Migrationsverket nu 70-80 000 flyktingar i år. Det är klart över vårens prognos på 61 000. I fjol kom 54 000 och 2011 hälften så många. (Se dagens DN.)

Fler flyktingar till Sverige betyder att vi måste anstränga oss mer. Men låt oss vara oerhört tydliga med åtminstone två saker: De flesta flyktingar finns inom konfliktländerna eller i grannländerna. Det märks tydligt i Syrien och Irak, i Libanon, Jordanien och Turkiet. Och de allra flesta vill inte fly sitt land; de stannar helst så nära hemorten som möjligt (som UNHCR:s Pia Prytz Phiri sade till Sveriges Radio).

Sverige har ett gott rykte som mottagarland – som tillflyktsort. ”Bäst i världen” enligt UNHCR, säger Migrationsverkets generaldirektör Anders Danielsson till DN. Det ska vi vara stolta över. Problemet är inte att Sverige tar emot för många flyktingar utan att andra länder (även den näst största mottagaren Tyskland) tar emot för få eller i varje fall kunde ta emot ännu fler. Och även vårt goda Sverige kan förbättra sin flykting- och invandringspolitik politik ännu mer än vad Folkpartiet och Alliansen gjort tillsammans med Miljöpartiet. Vi måste tillsammans med övriga EU skapa lagliga vägar att tryggare söka den asyl, den tillflykt, man har rätt till utan att riskera drunkningsdöden i Medelhavet eller alla faror på vägen dit.

Problemen uppstår i Sverige när inte vårt gemensamma ansvar för dem som söker skydd delas av alla. Vi vet att många kommuner kan göra mer, även om alla har olika förutsättningar.

Det är skrämmande att läsa att vissa kommuners ledande företrädare hemfaller åt anti-invandringsretorik i sina kontakter med Migrationsverket – men det är också glädjande att de flesta svenskar säger sig vara för att alla kommuner ska ta emot flyktingar. Kommunerna är inte skilda från staten och landet Sverige – de är dess beståndsdelar. De befolkas inte av några andra än svenskar. De måste dela ansvaret.

Uppdaterat 23 juni: Regeringens samordnare Gunnar Hedberg och Lars Stjernkvist föreslår lagstiftning ”om skyldighet att ta emot flyktingar” (SvD).