Tagg: EU-domstolen

Bevaka övervakarna

Den tekniska utvecklingen och vår egen medverkan att sprida och dela information har gjort den personliga integriteten till en liberal ödesfråga. Tekniken och dess möjligheter måste självklart kunna utnyttjas för vår gemensamma trygghet – men med proportionalitet. Datalagringsdirektivets fiasko bekräftar att allt som kan göras, inte bör göras – och inskärper behovet av att övervaka dem som har i uppgift att vaka över oss.

JURISTER LARMAR. Domstolar men också förtroendevalda måste få i uppgift att bevaka övervakarna. Illustration: Wikimedia/Markus Schweiss/MichaelFrey (talk)
LARMFUNKTION FORDRAS. Domstolar men också förtroendevalda måste få i uppgift att bevaka övervakarna. Illustration: Wikimedia/Markus Schweiss/MichaelFrey (talk)

Sverige må sakna en författningsdomstol men vi har EU-domstolen, och när de höga juristerna sade sin mening om det omtalade, och långtgående, datalagringsdirektivet blev domen hård. Datalagringsdirektivet, tillkommet med stor medverkan av den förra, socialdemokratiska, regeringen, finns inte mer och det är ett glädjebesked för alla som värnar personlig integritet och proportionalitet. Det vi kan beklaga är att den nuvarande regeringen, trots en uppenbar ovilja att införa den nationella lagstiftning som direktivet krävde som gick så långt som till mångmiljonböter, till slut valde att falla till föga istället för att själva driva frågan till domstolen. (DN: EU-domstol: Datalagringsdirektiv ogiltigt.)

Den svenska datalagringslagen bör nu självfallet rivas upp. Det finns, som min partivän Mathias Sundin skriver på dagens DN Debatt, ingen relevans i att regelmässigt samla in alla svenskars elektroniska information. Dessutom är det sannolikt högst ineffektivt, enligt modellen med nålar i höstackar. Lika självklart är att integritetsinskränkande datainsamling liksom övervakning av olika slag ska användas vid grov brottslighet, och där det finns en riktad, grundad misstanke.

Tvångsmedel och datainsamling ska inte kunna användas lite allmänt, bara för att det går. För dem som har i uppgift att förebygga och bekämpa brott är ofta möjligheterna som tekniken och informationen ger lockande att använda, fullt förståeligt med det goda syfte de menar att de har. Men ett aldrig så gott syfte kan lätt förfelas.

Varje användning och utökning av tvångsmedel, övervakning, informationsinsamling och -bearbetning bör alltid betraktas med skepsis (därför är jag också i grunden sunt avvaktande till regeringens och Socialdemokraternas förslag till permanentning av hemliga tvångsmedel i den mån de innebär utvidgade befogenheter, och ser med intresse fram mot lagrådets utlåtande; Beatrice Ask i SvD: Så ska polisen få använda tvångsmedel.Den skandalösa registreringen av romer visar vad som faktiskt fortfarande (eller redan) är möjligt, i vårt fria, demokratiska och öppna Sverige. Det registret avslöjades, och blev en skandal, vilket är ett hälsotecken. Men vi kan inte förlita oss på mediernas granskning och den allmänna opinionens uppmärksamhet och upprördhet.

Vi behöver ett gediget, stabilt system för att bevaka de nattväktare som vi har gett uppdraget – och våldsmonopolet – att värna vår trygghet och säkerhet. Den kontrollen ska utövas av höga jurister och experter i nämnder och myndigheter med denna ämbetsuppgift, men den ska också utföras av våra folkvalda. Att sådan granskning kan vara både effektiv, och möta motstånd, visade sig alldeles nyligen i USA när demokraten Dianne Feinstein, knappast en säkerhetspolitisk duva, ilsknade till över CIA:s metoder och försök att hejda senatens granskning – och sade så öppet. (NY Times: Conflict Erupts in Public Rebuke on C.I.A. Enquiry.)

Sedan är det förstås inte bara storebror utan också lillebror vi bör oroa oss för – eller är det kanske vi själva som är vårt eget största hot mot vår integritet? Tack vare informationsålderns lavinartade tekniska utveckling, och på grund av att vi själva så frikostigt delar med oss av information i en rad sammanhang, finns numera oceaner av uppgifter om oss själva.Den senaste, oväntat allvarliga, buggen Heartbleed som påverkar de flesta stora sajter är en väckarklocka för oss själva och vårt eget säkerhetstänkande på nätet (SvD: Heartbleed värre än väntat). Vi använder sociala medier, appar i smarta telefoner och surfplattor, och olika molntjänster för att vi kan och för att vi vill; det ger oss ett mervärde och underlättar våra liv. Men vi gör det också slentrianmässigt, för att vi vant oss, inte reflekterar djupare över det och säkert ofta tänker ”det drabbar nog inte mig”.

Vi skulle nog alla ha glädje av lite större försiktighet. Och en sådan försiktighetsprincip bör definitivt gälla vår inställning till dem som vakar över vår trygghet och värnar vår säkerhet – så att vi inte riskerar att bli offer för vår egen säkerhet.

Bloggar: PlusEtt-bloggen, Mats Westholm.

Domstolarnas, inte gummikulornas Europa

Spansk polis sköt tidigare i februari gummikulor mot simmande flyktingar som var på väg att söka skydd i enklaven Ceuta. Nu kan resultatet bli både en inrikespolitisk kris – och att Spanien dras inför EU-domstolen. Det är två bilder av Europa som ställs mot varandra – och jag vill leva i domstolarnas och rättsskyddets, inte gummikulornas, Europa.

eu-flagbroken_0Den spanska enklaven Ceuta i Marocko på Nordafrikas Medelhavskust är en av de vanligaste vägarna för flyende migranter som vill in i EU. De har ju numera inte så många sådana vägar. De som finns, via den grekiska gränsen eller på flyktingbåtar till den grekiska övärlden eller Italien, blir alltmer svåråtkomliga. Inte minst de grekiska metoderna att behandla flyktingar och asylsökande – med bl a fall av s k ”push backs” som ibland kostar människoliv – och situationen i flyktingförvar som liknar läger, har kritiserats.

I grunden borde vi vara glada över att Europa, trots kris och tendenser till stagnation, har en attraktionskraft på människor i andra delar av världen. I praktiken finns inga lagliga möjligheter alls att söka skydd i Europa. Det är den största formen av ”push back” – att medvetet försöka avskräcka och hindra människor att utnyttja sin rätt att söka asyl. Vägarna in är farofyllda. Det har nu återigen visats, den här gången vid Ceuta.

BILDBEVIS. Stillbild från säkerhetskameran vid spanska gränsen i Ceuta, interior.gob.es via thelocal.es
BILDBEVIS. Stillbild från säkerhetskameran vid spanska gränsen i Ceuta, interior.gob.es via thelocal.es

När 200 migranter simmande försökte ta sig förbi den hårdbevakade gränsen, in i det spanska territoriet, möttes de av polisens gummikulor. Resultatet blev att flera drunknade. De övriga fick återvända till Marocko. Några förlorade livet; samtliga förnekades sin rätt att söka asyl. För bland dessa personer kan det mycket väl ha funnits människor med skyddsskäl.

Den spanska regeringen försökte först förneka det som hänt, men överbevisades av bl a säkerhetsfilmer (se t v). Nu ska händelserna utredas – och EU-kommissionär Cecilia Malmström tvekar inte att dra Spanien inför EU:s domstol om det visar sig att det kan ha begåtts brott mot EU:s lagstiftning.

Det är två bilder av Europa som ställs mot varandra: rättsstatens, där alla människor har ett lika värde och rätt att få sin sak prövad i domstol. Och gummikulornas, där människor som söker ett bättre liv möts med våld och förakt. Jag vet vilket jag vill tillhöra, och arbeta för.

SR Ekot: Spanien kan dras inför rätta för migranters död, Aftonbladets Petter Larsson: Lögn om gummikulor kan fälla spansk minister.