Tagg: Facebook

Stoppa inte digital tillgång till stadens konst

Fotografering och spridning av bilder på offentliga platser kan i praktiken bli förbjudet – om där finns offentliga konstverk. Högsta domstolens tolkning av rättsläget hotar det offentliga rummet.

Ska man få ta bilder på offentliga konstverk  som statyer och skulpturer och ladda upp på nätet? Kanske inte längre, utifrån Högsta domstolens avgörande av tvisten mellan Wikimedia och en upphovsrättsorganisation för konstnärer (IDG, SR, SVT). Orimligt och djupt omodernt, menar vi liberaler i Stockholms kulturnämnd. Rättsläget verkar dessutom oklart. Tvisten avsåg det lovvärda initiativet offentligkonst.se – en guide med karta och bildbank över offentliga konstverk – men beslutet kan inte avgränsas så enkelt. Vad gäller t ex sociala medier som Facebook och Instagram, som också är ett slags databaser med bildbanker?

Vi liberaler vill att konsten ska vara tillgänglig för fler – och vi vill bejaka den digitala utvecklingen för att öka spridningen. Alla kan inte ta sig dit konsten är. Och alla inte hittar den inte så enkelt. En digital katalog med karta och bilder är därför en självklar del av en modern, digital syn på konsten och det offentliga rummet. (Läs gärna om våra förslag för mer tillgänglig kulturhistoria och offentlig konst.) Vi kommer nu att lägga en skrivelse för att få veta hur staden ser på konsekvenserna av HD:s Wikimedia-beslut, för Stockholm och stockholmarna – och alla våra turister och andra besökare.

IDG har intervjuat mig. Uppdatering 160415: Hanna Gerdes, Anne-Lie Elfvén och jag skriver också i Dagens Samhälle.

TILLÅTEN PUBLICERING? Jan Håfströms Mr Walker i Järnvägsparken i Stockholm. Bild från Wikimedia (larske).
TILLÅTEN PUBLICERING? Jan Håfströms Mr Walker i Järnvägsparken i Stockholm. Bild från Wikimedia (larske).

Skrivelse om konst i det offentliga rummet

Högsta domstolen beslutade den 4 april 2016 att Wikimedia Sverige inte får avbilda och sprida bilder av offentlig konst på sin hemsida. Beslutet från Högsta domstolen (HD) innebär att det inte är tillåtet att avbilda och sprida konstverk digitalt och gratis på nätet, utan konstnärens tillstånd.

Upphovsrätten är viktig, och måste värnas. Men det offentliga rummet äger vi gemensamt. Själva syftet med att lägga offentliga medel på konst är att människor ska ha tillgång till den i sin vardag. Den kommer att fotograferas. Det kan vi aldrig förbjuda. Att bilderna sedan sprids på olika sätt är oundvikligt i den digitala tid vi lever i. Dessutom borde alla medborgare kunna få ta del av offentliga konstverk som finansieras av staden, inte bara de som kan ta sig till den faktiska platsen där konstverket finns.

Högsta Domstolens beslut visar på en lagstiftning som behöver anpassas till nutiden och den digitala utvecklingen. Staden bör för sin del eventuellt se över de avtal som staden har med de konstnärer vars konst finansieras av offentliga medel. Godkänner de att deras verk kan komma att fotograferas? Och att bilderna kan hamna på andra ställen än i privata fotoalbum och Instagram-flöden?

Utgångspunkten för oss som liberaler är att man ska värna upphovsrätten samtidigt som man värnar det offentliga rummet och gemensamma ägandet. Offentlig konst måste få fortsätta vara offentlig. Det är en uppgift för lagstiftaren att tillse att våra offentliga rum inte riskerar att inskränkas genom hänvisning till upphovsrätten.

Mot bakgrund av vad som ovan anförs vill vi fråga förvaltningen:

Hur ser rättsläget och regelverket ut idag vad gäller fotografering och spridning av bilder på offentliga konstverk i Stockholms stad?

Vilka konsekvenser får Högsta Domstolens beslut?

Liberalerna i Stockholms stads kulturnämnd

Rasmus Jonlund (L) vice ordförande

Hanna Gerdes (L) ledamot

Anne-Lie Elfvén (L) ersättare

Trygghet med förhinder

Våldet i samhället minskar – men gängbrottslighet och mängdbrottslighet utmanar tryggheten. Samtidigt kämpar polisen med image- och organisationsproblem. Resurserna till rättssäkerhet måste kunna användas bättre – kanske bland annat med en kommunal polis?

Vi borde kunna känna oss tryggare än någonsin. Våldsbrottsligheten minskar. Morden är rekordfå – och många grova våldsbrott klaras upp. DN:s positiva nyhet häromveckan glädjer – också för att den överraskar. Vi är inte vana vid positiva nyheter, och vi är inte vana vid en bild av minskad kriminalitet. (DN, DN ledare.)

De negativa nyheterna får alltid större genomslag. Ett utfört mord och en inträffad tragedi är alltid viktigare än de brott som inte inträffar. Och den gängbrottslighet och våldsamma uppgörelser vi sett prov på i både Stockholm och Göteborg på senare tid inger verkligen skäl till oro. (Se bl a TT/SR.)

När det skjuts vilt på öppna torg och gator lugnar det föga att ”vanligt hederligt folk inte är målet”.

Jämte gängbrottsligheten är mängdbrottsligheten ett stort problem för rättskänslan. Att cykelstölder och bostadsinbrott sällan löses och nästan bara anmäls av försäkringsskäl stärker inte tryggheten.

I ett mer välmående samhälle ställer vi också allt högre krav även på trygghet. Vi förväntar oss någonstans att ha våra kroppar och ägodelar i fred. Fullt rimligt och viktigt för framtidstron, men också något som ökar känslan av otrygghet när motsatsen händer oss eller andra.

Polisens förtroendeproblem gör inte situationen bättre. För låg brottsuppklarning, massregistrering av romer och yviga, nedsättande diskussioner om kända samhällsfigurer i sociala medier vittnar näppeligen om professionalism hos landets brottsbekämpare. Som alltid stör några rötägg hela bilden. (Om Facebookgruppen UMF i bl a SvD 1, SvD 2.)

Polisen_vapenPolisen måste helt enkelt bli effektivare. Naturligtvis är det en uppgift för hela samhället att förebygga kriminalitet, och livssituationer som gör att människor väljer brottets bana. Men när brott väl sker, måste brottsbekämpningen vara betydligt bättre.

Universallösningen finns inte. Mer resurser har uppenbarligen inte – som så sällan! – hjälpt när inte metoder och processer förbättras.

Poliserna i sig är inte problemet. De vill göra ett bra jobb, Evert Bäckström-figurerna är troligen försvinnande få. Men förutsättningar och förmodligen även en del attityder behöver ändras.

Professionens egen erfarenhet och inflytande, forskning och goda exempel, och tryck från ”beställarna” – allmänheten via politiker, genom rätt styrnings- och uppföljningsverktyg, måste samordnas för förändring.

”Best practice” borde vara något självklart. Vi hör och läser solskenshistorier, om metoder som gjort att man löser fler bostadsinbrott, eller arbetssätt som får unga livsstilskriminella att sluta innan det är alltför sent. Men de måste katalogiseras och spridas metodiskt – bli förebilder, inte episoder.

Forna tiders polishjälpmedel. Telefonin har uppgraderats. Den levande medhjälparen består.
Forna tiders polishjälpmedel. Telefonin har uppgraderats. Den levande medhjälparen består. Bild från Polismuseet.se

Underrättelsearbete är A och O – mot både gängvåld och organiserade ligor bakom mycket av mängdbrottslighet. Likaså behöver polisen modern teknik – alltifrån fungerande, säkra radioförbindelser till möjligheter att arbeta metodiskt med DNA-spår osv även vid ”enklare” vardagsbrott. Allt detta behöver naturligtvis användas med balans och professionalitet, med omsorg om människors integritet – och utan t.ex. registrering…

Organisationsförändringar ska inte underskattas. Att hela landet nu blir en polismyndighet är på tiden. Men kanske är det också dags att överväga en förändring också åt andra hållet. Närpolisen har aldrig riktigt fått den form, kraft och närvaro som skulle behövas för att göra skillnad i förebyggande och trygghetsskapande arbete lokalt.

Jag har varit skeptisk till förslag om kommunal polis – men kanske är det en väg framåt, för både Kungsholmen och Husby, Haga och Biskopsgården. Kommunen kommer inte hela vägen med skolan, sociala insatser och stadsmiljö.