Tagg: Fi

(S)kattehöjare och (s)kattesänkare

Skatterna blir en valfråga även i år. I retoriken framstår plötsligt Socialdemokraterna, och SD, som de stora skattesänkarpartierna. I verkligheten väntar stora skattehöjningar vid en rödgrön(rosa?) valseger.

ÖREN SOM RÄKNAS. Skattehöjningar väntar vid en rödgrön(rosa?) valseger - många ören per hundralapp. Wikimedia/Boberger.
ÖREN SOM RÄKNAS. Skattehöjningar väntar vid en rödgrön(rosa?) valseger – många ören per hundralapp. Wikimedia/Boberger.

”Pensionärsskatten” blev ett politiskt begrepp – och grepp – redan inför valet 2006. Vad det egentligen förstås handlar om är att skatten på inkomster av arbete har sänkts genom fem jobbskatteavdrag som framför allt har kommit låg- och medelinkomsttagare till del. I retoriken har detta utmålats som en stor orättvisa av pensionärsorganisationer och även av oppositionen. Nu går såväl S som SD (SvD Brännpunkt) till val på att avskaffa den skatteskillnaden.

Ironin i att S vill bli valrörelsens stora skattesänkarparti, övertrumfat bara av SD som vill gå snabbare fram, är förstås stor. Jag återkommer till det nedan. Rent sakligt finns det andra invändningar. Det finns förstås inget självändamål i att beskatta pension högre än arbetsinkomst, Alliansen har sänkt skatten rejält även för pensionärer, och Folkpartiet och jag fortsätter gärna med det. Men det finns heller ingen självklarhet i att skattesatsen ska vara exakt lika.

Skatten skiljer sig åt på många olika sätt – mellan kommuner och landsting, mellan inkomstnivåer, och faktiskt för pensionärer som har arbetsinkomster och andra arbetstagare (till pensionärens fördel). För arbetstagare går en stor del löneutrymmet dessutom till arbetsgivaravgifter, varav en del i praktiken är ren skatt. Sedan handlar det om syftet med skattesänkningarna, som har varit att få fler jobb och därmed tillväxt och skatteintäkter som långsiktigt höjer pensionerna och stärker välfärden.

Svagheten hos både S och SD är förstås finansieringen av de vidlyftiga löftena. SD ska som vanligt hämta hem allt på drömda besparingar på invandring, vilka förutom att kalkylerna inte håller skulle innebära att Sverige frångick internationella avtal och humanitära moraliska förpliktelser. S drar ut på tiden för löftets uppfyllande tills deras jobbmål nåtts – vilket ju lär dröja med tanke på deras och de tilltänkta samarbetspartiernas förödande politik för jobben.

Så var det ironin i S som de stora skattesänkarna. Inga skattehöjningar har hittills varit mantrat, men i Stefan Löfvens tal i Almedalen började det låta annorlunda (DN:s Ewa Stenberg: S försöker fånga vänstervinden). Vi får se hur det låter på partiets ekonomiska seminarium i dag. Svenskarna tror hursomhelst att skattehöjningar väntar vid en rödgrön valseger i höst (SR: Väljarna tror inte på S skattelöfte). Det tror de rätt i – hur kontraproduktiva de än är ska skatterna höjas på ”högre inkomster”. (Vi borde snarare göra tvärtom – och som Folkpartiet förespråkar slopa den skadliga värnskatten.) Ännu värre blir det om Fi, som för övrigt är potentiella blockbytares rödaste skynke (SvD), ingår i regeringsunderlaget. De socialistiska feministernas löften skulle kosta – en halv biljon (GP Debatt)

Skattehöjningar, färre jobb och svagare ekonomi i riket och staten: Knappast en önskedröm för svenskarna i allmänhet eller pensionärerna i synnerhet.

Snart 300 000 fler jobb – återvälj en regering som kan göra jobbet

Sedan 2006 har sysselsättningen stigit med 250 000 personer, och bara i år tillkommer över 40 000 jobb. Alliansens politik ger resultat – som de rödgröna riskerar att rasera.

FLER FÅR JOBB. Prognosen pekar på 95 000 fler jobb 2014-2015 - men det bygger på en fortsättning av dagens ansvarsfulla politik. Foto: Arbetsförmedlingen, Camilla Veide.
FLER FÅR JOBB. Prognosen pekar på 95 000 fler jobb 2014-2015 – men det bygger på en fortsättning av dagens ansvarsfulla politik. Foto: Arbetsförmedlingen, Camilla Veide.

Jämställdhet, skola och sjukvård blir alla viktiga valfrågor, men för Sveriges framtid är det ekonomi och sysselsättning som står i fokus. Och där, mer än på något annat område, är det tydligt att Alliansens politik har fungerat, och levererat. Siffran 250 000 fler i arbete sedan 2006 tål att upprepas, och nu ser vi hur en från början försiktig uppgång tar allt starkare fart. I år räknar man med 41 000 nya jobb, nästa år med 54 000. Nästan 100 000 nya jobb för oss en bra bit närmare Alliansens mål om fem miljoner sysselsatta år 2020 – men det sker inte med självklarhet.

Det är just en klok ekonomisk p0litik som har gett Sverige förutsättningar att både klara den värsta finanskrisen sedan 30-talet, och få en tillväxt på arbetsmarknaden. Samma politik har också gjort arbetskraften större: fler människor är i dag villiga och beredda att ta ett jobb, och det är väldigt positivt.

De nya jobben kommer i olika sektorer, men de hetaste framtidsyrkena känns igen från tidigare års prognoser: sjuksköterskor, ingenjörer, IT-specialister. Undersköterskor blir allt mer  efterfrågade, och understryker vikten av god utbildning, även på gymnasienivå. Även lärare är ett framtidsyrke med stor efterfrågan. Och för både lärare och sjuksköterskor gäller förstås att arbetsgivarna, inte minst landsting och kommuner, kan erbjuda goda villkor och en god löneutveckling. Folkpartiet har tagit täten med karriärtjänster i skolan och lönesatsningar på sjuksköterskor i bl a Stockholms läns landsting. Det är viktigt för skolan, för vården och även för jämställdheten eftersom många av de högskoleutbildade professionella i skolan och vården är kvinnor, vars utbildning, ansvar och erfarenhet också måste löna sig. Politikområdena ovan hänger ihop!

Jobben kommer inte av sig själva. De beror av innovativa entrepenörer och hårt arbetande företagare, och av politiska beslut som skapar förutsättningar för både företagande, utbildning, arbetsvilja, välfärd och attraktiva arbetsplatser i offentlig sektor. Mot Alliansen och Folkpartiet står en splittrad rödgrön opposition – S, V, MP och kanske F! – som inte kan enas om särskilt mycket och i vissa delar helt saknar ekonomisk politik eller finansiering för flera av sina vidlyftiga löften. Ett är säkert: Skatterna lär höjas. Ja, och ett annat: Jobben lär inte bli fler. Tvärtom väntas, som jag skrev häromveckan, ”Socialdemokraternas ekonomiska politik … ha negativa effekter på jobben jämfört med i dag; 80 000 färre i arbete. För deras tänkta (men ej uttalade) regeringspartner i MP och V gäller 70 000 respektive 140 000 färre jobb.”

Det blir ett val om jobben, och om skolan, vården och jämställdheten. Jag hoppas att väljarna åter väljer en regering som kan göra jobbet. Som med trovärdighet kan stå för vettiga skattenivåer, ännu bättre förutsättningar för företagande och större resurser till välfärden.

 SR: Undersköterska – ett allt större bristyrke. DN: Här finns jobben. Arbetsförmedlingen: 95 000 fler jobb under 2015 och 2015.

Tio procent liberaler

Folkpartiet upprepade inte 2009 års succé i EU-valet – men spurten till tio procent liberala röster är ett starkt utgångsläge för höstens val. Störst sorg känner jag över mörkerkrafternas frammarsch i Sverige och Europa.

Så gick Folkpartiet till val 1936. Berlin-OS år. Så ska vi gå till val också 2014.I dag vill jag gratulera framför allt Miljöpartiet till en framgång i valet till Europaparlamentet. De har haft starkt fokus på för väljarna viktiga, och i EU-samarbetet relevanta frågor, även om jag inte anser att alla deras miljöförslag är riktiga. Isabella Lövins resultatinriktade engagemang i fiskepolitiken är väl omvittnat. Jag gratulerar också Feministiskt initiativ, även om jag ligger ännu mycket längre ifrån deras politiska förslag, inte minst den bristfälliga ekonomiska politiken (Expressen) (och de effekter det skulle få på arbete, välstånd och välfärd).

Det ledande regeringspartiet Moderaternas tillbakagång är förstås den stora skrällen (DN); delvis ligger det mycket i att det kostar på att regera. Kanske drabbade det i viss mån också oss liberaler, men även om Folkpartiets jämna 10 procent är en tillbakagång från succévalet 2009 och därmed en besvikelse, så är det ändå bra mycket bättre siffror än vi fått vänja oss vid i andra sammanhang de senaste åren.

Tio procent liberaler är helt enkelt inte illa. Och därmed är det också en bra utgångspunkt för nästa valrörelse i slutet av sommaren.

Den största sorgen känner jag inför mörkerkrafternas framgång (DN): främst Front National i Frankrike och på den mer extrema sidan även t ex ungerska Jobbik och grekiska Gyllene gryning. De som vill vara något mer salongsfähiga, som Dansk Folkeparti och UKIP, är dock direkt tydliga med de nyss nämnda är för extrema för dem. Så samarbetet mellan Europas nationalister ser lika knepigt ut nu som före valet. Det kommer förstås att märkas även för ”våra” sverigedemokrater, som får svårt att hitta samarbetspartner, och naturligtvis ännu svårare att få något inflytande över besluten i parlamentet. Ett ljus i detta mörker var bakslaget för Geert Wilders PVV, och framgången för vårt liberala systerparti D66 i Nederländerna.

Nationalisternas och rasisternas framgång inskärper behovet av ett svar från anständighetens krafter i hela Europa, över hela det politiska spektrat. Inte ett svar till Marine Le Pen och Nigel Farage – men ett svar till invånarna och väljarna. Hur skapar vi framtidstro, hur får vi fart på ekonomin, hur lyfter och möter vi miljöns och klimatets gemensamma utmaningar, hur motverkar vi organiserad kriminalitet, och hur tar vi hand om varandra och andra som behöver skydd hos oss? Svaret måste bygga på samarbete, handel, strukturreformer, öppna gränser. Svaret är liberalt.

Folkpartiet ger resultatDe gröna och vänsterfeministiska framgångarna var förstås en välkommen, om än otillräcklig, motvikt mot Sverigedemokraternas och deras europeiska meningsfränders frammarsch. Det finns motkrafter, i Sverige och Europa, bland ”vanligt folk”, och de måste mobiliseras. Vi liberaler kan räta på ryggarna, vi har gjort en stark valrörelse, vi spurtade i mål även om vi inte nådde ända fram till 2009 års siffror och tre mandat. Framför allt, som Jan Björklund skriver i sitt tack till valarbetare och väljare: ”Vi har stått upp för våra värderingar om mer samarbete i Europa. Vi har inte fladdrat med i populistiska vindar om minskad rörlighet eller mindre europeiskt samarbete.”

Inför höstens val har vi liberaler övat organisationen i skarpt läge, och har förutsättningar att lyfta i kommuner, landsting och riksdag. Vi har känt en stor entusiasm, glädje och gemenskap i partiet – och mött starkt stöd bland väljarna för vår tydliga linje. Den tydligheten ska vi behålla, och inför höstens val ännu mer trycka på jämställdheten, den fria rörligheten, handeln, och andra principiellt och materiellt viktiga frågor (som jämställdhetsminister Maria Arnholm skriver i sitt nyhetsbrev behövs liberala feminister mer än någonsin). Vi ska förstås tala om skola, kunskap, forskning, om miljö och energi, och om försvar och gemensam säkerhet.

Vi har starka företrädare, i Europa och Sverige, som står för de liberala idéerna och har förmåga att formulera svar på människors frågor. Med demokratiminister Birgitta Ohlsson, jämställdhetsminister Maria Arnholm och integrationsminister Erik Ullenhag har vi också ansvar för de viktiga frågorna som nu måste lyftas, om hur vi människor kan leva tillsammans och hjälpa varandra att vara starka och fria; frågor som människor i EU-valet har visat är deras prioriteringar. Vi ska visa att det också är våra.

Hans Åberg: Antietablissemanget vann, Sivert Aronsson: Hava förtröstan.