Tagg: Finland

Dags bli fullbordad allierad

Säkerheten i Europa bygger vi tillsammans. Det är dags att Sverige – gärna tillsammans med Finland – på allvar prövar frågan om Nato-medlemskap. För de liberala partierna är det självklart att vi bör alliera oss med de övriga demokratierna.

200px-Flag_of_NATO.svgIngen kan ha undgått att säkerhetsläget i Europa har förändrats – och försämrats – kraftigt. Rysslands aggression, direkt på Krim och åtminstone hittills mer indirekt i östra Ukraina, har följts av en uppenbart mer isolationistisk inställning. I valet mellan samarbete och handel med Europa och övriga västvärlden, och att agera självsvåldigt och ibland våldsamt i sitt närområde, verkar Putin ha valt väg. På västs ifrågasättanden och ekonomiska sanktioner svarar Kreml med ilsken propaganda och egna handelsrestriktioner, nu senast mot jordbruksvaror (DN). Det är en ekonomisk konflikt som lär drabba den ryska ekonomin och civilbefolkningen värst. Det försämrade säkerhetsläget påverkar dock hela Europa – ekonomiskt, politiskt och, ja, militärt.

Säkerhetssituationen i Europa aktualiserar inte bara ett starkare svenskt försvar, utan också i högsta grad ett svenskt medlemskap i Nato. Detsamma gäller Finland – som behållit ett starkare territorialförsvar men har ett minst lika, för att inte säga mer utsatt geografiskt och strategiskt läge. Ländernas liberala partier delar inställning, som framgår av Folkpartiledaren Jan Björklunds och hans finske kollega, tillika Finlands försvarsminister, Carl Haglund på SvD Brännpunkt i dag.

Sverige har länge räknats som Natos mest hängivna partner med viktiga bidrag till olika insatser runtom i världen. När det brände till i närområdet – när vår egen situation påverkades – märktes dock skillnaden mellan medlemmar och icke-medlemmar. Vi frånsäger oss både inflytande och säkerhet, deltar inte i rådslagen och omfattas givetvis inte av Nato-ländernas ömsesidiga solidaritetsdeklaration. Att vi själva ensidigt utfärdat en dylik mot våra grannländer gör inte läget klarare. Norge och Danmark föredrar nu liksom 1949 tryggheten i Nato – nu med sällskap av de baltiska länderna.

Sverige kan knappast längre kallas alliansfritt, och vi kommer inte att kunna stå neutrala vid en konflikt i närområdet – som nu omfattar hela EU. Vi kan inte heller åka snålskjuts på andra, vare sig Finlands armé eller Nato-länderna. Vi måste bidra till att bygga den gemensamma säkerheten i Europa.

Argumenten för Nato uppstod inte i samband med Rysslands accelererande aggressivitet – men plötsligt blev behovet av försäkringar uppenbart för de allra flesta. Och ingen har tydligare än Putin åskådliggjort skillnaden mellan demokratier och icke-demokratier. Det är dags för Sverige, och Finland, att alliera oss fullt ut med demokratierna.

Christer Sörliden bloggar.

Elevstöd i rättan tid

Elever får inte det extra stöd de behöver i tid – trots att skolan vetat om behoven. Det visar på värdet av tidig och tydlig utvärdering, och att nationella prov och tidiga betyg handlar om skolan, inte eleven. Men utvärderingen måste också leda till åtgärder. Det blir enklare i en statlig skola.

Skolans viktiga uppgift är att förmedla kunskap och färdigheter i bred bemärkelse till alla elever. Oavsett och utifrån elevens egna förutsättningar. Det handlar om att se och uppmuntra talanger av olika slag – och det handlar inte minst om att upptäcka och stötta elever med svårigheter i olika ämnen. Tyvärr har skolan bitvis och tidvis varit alltför dålig på båda delar, och det drabbar främst de elever som behöver extra stöd.

Särskilt stöd till elever ska sättas in så tidigt som möjligt. Då krävs att man upptäcker svårigheterna i tid – och agerar utifrån det. Tyvärr, återigen, verkar det inte räcka att skolor har kännedom om vilka elever och svårigheter det handlar om – stödet sätts ändå in för sent, flera år senare, i värsta fall något år före grundskolans slut. Det visar DN:s granskning i dag. Exemplen Emma och Erik förskräcker (och det finns fler); redan i femman identifierades deras behov, först i åttan kom stödet.

Emma och Erik är inte ensamma. Två av fem elever som fick underkänt i nian hade det redan i de nationella proven i femman. Naturligtvis borde alla de ha fått hjälp tidigare. När man sätter in särskilt stöd hör till det som skiljer Sverige från Finland, där kunskapsskolan länge har stått starkare. Medan svenska elever oftast får stöd först det sista året i grundskolan, har deras finska jämnåriga ofta fått det redan på lågstadiet (SvD). Inte underligt att det kan gå betydligt bättre då.

Att inte ge elever stöd i tid är både ett svek och ett misslyckande. Det visar vikten av tidig utvärdering med nationella prov och betyg – och att dessa i tidiga år inte handlar om att värdera eller hetsa skolbarn, utan om att utvärdera skolan och undervisningen: Hur nås kunskapsuppdraget? Men utvärderingen båtar naturligtvis föga om den inte leder till analys och åtgärd!

Nationella prov behövs, liksom betyg i tidigare år. För att fungera bättre, säkra likvärdigheten och minska lärarnas administrativa börda kan de med fördel rättas centralt – men det viktigaste är att  alla elever sedan får det stöd de har rätt till. Skolledare och lärare behöver de verktyg – befogenheter och resurser – som behövs. Fler speciallärare är viktigt. Och ursäkta att jag tjatar, men nog stärks argumenten ytterligare för ett statligt huvudmannaskap istället för 290 kommunala huvudmän med högst olika prioriteringar, kunskap och intresse. Skolan är det viktigaste vi har.

Vill Sverige vara ett ”säkerhetshål”?

Sveriges försvarsförmåga oroar inte bara alltfler svenskar. Grannländer ser oss som ett hotande vakuum i säkerheten runt Östersjön, utan starkt eget försvar och utan allierade. Vi bör ändra på båda punkterna.

1024px-Baltic_Sea_map-sv
STRATEGISKT LÄGE. Vid Östersjön möts Natoländerna, Ryssland och de alliansfria Sverige och Finland. Sverige är den största strandstaten med en lång kust och ett stort luftrum att försvara. Gotland har ett nyckelläge. Karta från Wikimedia, Norman Einstein.

Förändringen av det säkerhetspolitiska läget i Europa har varit dramatisk men har legat i korten en längre tid. Linjen är tydlig från Georgien 2008 till Krim (och Donbass?) 2014. Och det har gjort Sveriges säkerhetspolitiska ställning smärtsamt tydlig. Vi har visat bristande förmåga – eller vilja – att värna vårt luftrum (SvD om ”påskflygningen” 2013). Vi har lämnat det i Östersjön enormt strategiska Gotland utan försvar. Och vi har utfärdat en ensidig solidaritetsförklaring – utan att vilja ansluta oss till den enda säkerhetspolitiska ömsesidiga försäkring som räknas, dvs Nato.

Sverige står inte utan säkerhets- och försvarspolitiska tillgångar. Vi har varit en uppskattad partner i internationella insatser och övningar – och vår position vid Östersjön är både vidsträckt och strategisk. Men den är därmed också sårbar.

Som SvD berättar idag oroas grannländer som Estland av det ”säkerhetspolitiska hål” som uppstår. President Toomas Hendrik Ilves får medhåll av Danmarks förre utrikesminister Uffe Ellemann-Jensen. (Finlands president Sauli Niinistö, vars land likaledes är alliansfritt men har valt en markant annorlunda försvarspolitisk väg efter kalla krigets slut, har tidigare uttryckt oro för ett ”svenskt säkerhetsvakuum”, SvD.) Och liksom USA välkomnar Nato-grannarna oss in i alliansen – för vår och deras skull.

Försvarsberedningen har en diger uppgift att beskriva säkerhetsläget och ge förslag på handlingssätt. Det är bra att Folkpartiet äntligen fått gehör för ökade försvarsanslag men det är ett långsiktigt arbete att bygga upp den svenska förmågan att försvara det egna territoriet.

Jag hoppas att Folkpartiet också kan få stöd för en nyktrare syn på Nato med åtminstone en förutsättningslös utvärdering och inte sedvanligt automatiskt avfärdande. Läget har ändrats, kalla kriget är ersatt av nya hot, tabut runt att ha verkliga allierade borde ha släppt. Ensam är inte stark.

Pengarna, inte PR räknas för Putin

Omvärldens diplomatiska fördömanden av Rysslands övergrepp på Ukraina tycks inte röra Putin i ryggen. Ekonomin kommer att kunna vara en annan femma. Nu gäller det att omvärlden har mod, råd och energi att ta till verktyg som verkligen känns för den ryska politiska och ekonomiska eliten.

PR-MEDVETNA? Pengarna är viktigare än anseendet i Rysslands relationer till väst. Kreml, Moskva. Foto Yeowatzup på Flickr via Wikimedia.
PR-MEDVETNA? Pengarna är viktigare än anseendet i Rysslands relationer till väst. Kreml, Moskva. Foto Yeowatzup på Flickr via Wikimedia.

PR är viktigt för Kreml – men som framgått med all önskvärd tydlighet de senaste dagarna är det inte relationerna med västvärldens ledare och allmänhet som bekymrar Putin, Lavrov, Sjojgu et al. Nej, det är de publika relationerna med den ryska allmänheten – och även om det är oklart vad majoriteten av ryssar egentligen tycker om den prestige, de relationer och de resurser som nu ödslas på att i princip attackera ett grannland, har ryska ledare alltid haft ett behov att framstå som starka, och har sett till att möta liten organiserad opposition. Tack vare tidigare års stora olje- och gasintäkter har ledarskapet också kunnat dämpa folkligt missnöje.

Betydligt mer bekymrar sig nog Putin om det som kan kallas ”investerar-PR”: relationerna med dem som investerat ekonomiskt och politiskt i hans regim. Dit hör det gamla KGB-nätverket som den ryske presidenten själv är sprungen ur, och det ekonomiska nätverk av samarbetsvilliga oligarker dit han numera – eller snart – själv vill räknas.

Vi kan vara hur fördömande vi vill, och hur sarkastiska som helst över att icke-inblandning i andra staters inte angelägenheter tydligen är en princip som gäller alla andra utom Ryssland självt. Det är makten och pengarna som räknas.

Således är det de eventuella ekonomiska sanktionerna, snarare än uteslutning ur G8 och inställda toppmöten, som kan påverka Ryssland. Och om inte Putin så hans stöd i den ekonomiska eliten. Militärt finns föga att göra, där råder fakta på marken som vi varken kan (EU) eller vill (USA) göra något. Det är också ekonomiskt som vi kan och måste stötta Ukraina för vägen mot väst – och i en framtid ett EU-medlemskap.

Frågan är vad västvärlden och framför allt Europa vågar göra ekonomiskt. Stötta Ukraina med nödlån och löfte om möjligt medlemskap – ja. Men även om Ryssland är den ekonomiskt svagare parten är Europas beroende av rysk olja och gas stort och det gäller inte bara mindre länder utan i högsta grad EU:s stormakt Tyskland (DN).

Energiförsörjningen tycks alltså minst lika viktig som försvarsförmågan för att stå upp mot ett Ryssland som inte tvekar att använda maktspråk. Utvecklingen av skiffergas har gjort USA mer självständigt från utländska energileverantörer (om än inte till fördel för miljön). Lilla Sverige har tack vare vatten- och kärnkraft just i detta fall en säkerhetspolitisk fördel. För att kunna agera med kraft behöver också EU frigöra sig från ett Ryssland som knappast framstår som en stabil energileverantör eller pålitlig partner. Istället för en rysk gasledning i Östersjön behöver vi finna alternativa leverantörer – kanske de som USA nu inte längre behöver – och öka självförsörjningen. Tyskland har kanske känt sig stort och tryggt med brunkol, vindkraft och Nordstream – men kanske är det inte konstigt att Finland med sitt läge och sin historia satsar på att bygga ut sin kärnkraft, med ett nytt kärnkraftverk i Pyhäjoki.

Samtidigt är det tveklöst så att Ryssland är den största förloraren på ekonomisk krigföring. Marknaderna straffar redan ryska intressen. Den ryska ekonomin är, bortom de höga energiprisernas passerade andrum, ett sandslott. Och även den som i omvärldens ögon inte agerar rationellt måste förr eller senare förhålla sig till de ekonomiska realiteterna. Tyvärr för Ukraina och ryssarna själva riskerar det att bli senare snarare än förr.

SvD: Marknaderna straffar Putin. SvD: Översikt över Ukrainas ekonomiska utmaningar. SVT: Ryssland hotas med sanktionerEnerginyheter (från 2012): Finland bygger nytt kärnkraftverk i Pyhäjoki. Wiseman dvs Carl Bergqvist – på SvD Brännpunkt: Politikerna har struntat i signalerna från Ryssland. Jan Björklund i Aftonbladet: Behövs miljardbelopp till försvaret. Sivert Aronsson: Klent försvar straffar sig.

Dags för Nato?

Försvaret av Sverige är viktigast för det svenska försvaret – men uppnås målen bäst ensamt eller tillsammans? Och om svaret är tillsammans med andra, borde vi då inte spela med öppna kort gentemot såväl svenska folket som tilltänkta partner – och gå med i Nato?

JAS 39 Gripen, symbolen för modern svensk försvarsindustri. Foto: Oleg V Belyakov, Air Team Images, via Wikimedia.
JAS 39 Gripen, symbolen för modern svensk försvarsindustri. Foto: Oleg V Belyakov, Air Team Images, via Wikimedia.

Försvaret fortsätter att inta en plats på den politiska dagordningen som sällan sedan kalla krigets slut. Intresset och mediebevakningen av Folk och försvars årliga Sälen-konferens är följaktligen kanske större än någonsin. Efter årtionden av förbandsnedläggningar och förändringar av försvarets inriktning är vi tillbaka i grunduppgiften: försvaret av Sverige. Och de uttalanden och fakta som kommit fram visar varför frågan är så het. Försvarsförmåga för en vecka. Försvarsförmåga för ett strategiskt område av Sverige – inte mer. Stärkt försvarsförmåga de senaste åren, påstås å ena sidan – men minskad användning av alla de viktigaste försvarssystemen framhålls som ett starkt tecken på motsatsen, å den andra.

Upp- och nedvända världen har ur vissas perspektiv rått i försvarspolitiken de senaste åren. När en moderat försvarsminister avgått i vredesmod över en moderat finansministers sparsamhet. Och när Folkpartiet trätt fram som en av de starkaste kritiska rösterna av bristande försvarsförmåga, och en av de varmaste tillskyndarna av ett förstärkt försvar (företrätt av Allan Widman, och inte så sällan av partiledaren Jan Björklund – som i Sälen i dag, med konkreta förslag om att förstärka försvaret med 20.000 mobiliseringsbara reservister).

Nu kan eventuellt en förändring skönjas – nu, när alla tycks tala om behovet av att förstärka försvaret, och att koncentrera det primärt på Sveriges egna behov. Eller som försvarsberedningens ordförande, moderaten Cecilia Widegren uttrycker det: ”Försvaret av Sverige börjar i Sverige”. Att något så självklart behöver uttryckas, säger en del om den försvarspolitiska situationen och debatten. Likafullt kan man säga att Sveriges förmåga att hjälpa till vid konflikter och kriser i andra delar av världen, börjar med ett tryggat försvar av hemlandet. Bred enighet tycks numera också råda kring behovet av samarbete för gemensam trygghet.

Frågan är hur långt enigheten når när det gäller hur försvaret av Sverige ska gå till, hur försvarsförmågan ska stärkas – och hur internationellt säkerhetssamarbete ska utvecklas. Sverige lägger stor vikt vid samverkan med våra nordiska grannländer, försöker med visst besvär få till försvarsmaterielsamarbeten (SvD) och har rentav utfärdat ett ensidigt löfte om hjälp i en krissituation. Men, som t.ex. DN:s ledare påpekar i dag, så är ett samarbete mellan två Nato- och två icke-Nato-länder besvärligt.

Sveriges viktigaste säkerhetspartner är Nato. Det sägs ibland att vi samarbetar så mycket det går, utan att formellt vara medlemmar. Det innebär att vi inte har anslutit oss till den gemensamma solidaritetsklausulen, att försvara varandra mot angripare – men det innebär också att vi avhänder oss det garanterade stödet för egen del. Betecknande nog har Sveriges ensidiga solidaritetsdeklaration i Norden inte lett till motsvarande löfte från grannarna.

200px-Flag_of_NATO.svg

Skälen för Sverige att ta steget fullt ut, mot Nato-medlemskap, blir allt starkare. Hittills har Folkpartiet varit det enda parti som aktivt har drivit ett svenskt Nato-medlemskap – i dag av Jan Björklund konkretiserat till år 2020. Moderaterna vill, men har gett Socialdemokraterna veto. Kristdemokraterna tycks vara på väg åt Nato-hållet. Men svenskarna kanske rör sig fortare: i en färsk mätning, lagom till Folk och försvar-konferensen, säger sig 36 procent vara för ett Nato-medlemskap – skillnaden mot de som säger nej, 40 procent, är mindre än vad jag kan minnas att jag har sett någon gång. Det gör att det gamla motargumentet – ett folkligt motstånd eller i varje fall ointresse – inte längre är giltigt.

Svenskarna ser säkert att vitsen med solidaritet är att den gäller i båda riktningar. Endast ett Nato-medlemskap kan ge den säkerhetsgarantin. De ser kanske också vitsen med rättfram ärlighet: om vi ändå samarbetar, och behöver samarbeta, i så stor utsträckning så varför inte gå hela vägen? Att Nato, liksom EU men till skillnad från det i Sverige så omhuldade (och förvisso omistliga) FN består av demokratier spelar säkert en stor roll för de långsiktiga möjligheterna till en varaktig förändring av svensk Nato-opinion, och ett framtioda svenskt Nato-medlemskap.

Någon besparingsmöjlighet erbjuder dock inte Nato-medlemskapet. Möjligheten till industrisamarbeten och ett minskat behov av att, som alliansfritt land, ha och utveckla egna försvarssystem kan förvisso vara positivt både för svensk försvarsindustri och det svenska försvarets ekonomi. När det gäller själva försvarsförmågan skulle förväntningarna på det, rika och strategiskt belägna, Sverige sannolikt vara högre som medlem i alliansen. En förstärkning av försvaret ligger med andra ord i korten – och det lär gå fortare än diskussionen om Nato-medlemskapet.

I media om försvaret, Nato och Folk och försvar: DN, Reinfeldt: Svenskt Nato-medlemskap inte aktuellt, DN, Moderaterna vill ha fördjupat utbyte med Nato, SR, Svenskarna mer positiva till Nato, SvD, sammanställning av artiklar om försvarsdebatten, Aftonbladet debatt, Karin Enström: Hur mycket tänker S skära i försvaret?, Riksdag & Departement, Nato-spåret stängt trots ökat stöd.

Bloggar: Staffan Werme, Ska Sverige gå med i Nato?, Sivert Aronsson: Allt ensammare på perrongen, Martin Skjöldebrand: Värnplikt.