Tagg: Fokus

Stockholm, stolta storstad

I Stockholm är det bäst att leva. Här är bästa platsen både att arbeta och att bli äldre, men vi behöver jobba hårt för att få plats med fler som vill bli stockholmare. Bygg tätare och grönare, bli ännu bättre på skola och kollektivtrafik!

MÅNGSIDIGT. Några av Stockholms alla sidor, montage Wikimedia.
MÅNGSIDIGT. Några av Stockholms alla sidor, montage Wikimedia.

Det är inte alltid lätt att vara störst. Storstaden har sina problem, som fysisk trängsel och social ensamhet och utsatthet för vissa. Men storstäderna har också stora fördelar, och de väger tyngre när Fokus i år har gjort sin svenska kommunranking mer avancerad och väl underbyggd. I storstadskampen är Sveriges största stad Stockholm solklar vinnare – och tar hem även den övergripande förstaplatsen. Här är det bäst att vara äldre, och  bäst att arbeta. För unga når vi bronsplats, efter storstadskommunerna (får man ändå säga) Solna och Lund. I grundläggande variabler, där storstaden automatiskt hämtar hem många plus kring t ex flyg, bredband, arbetsplatser, befolkningstillväxt och öppenhet, blir det också en tredjeplats. Den stora utmaningen ligger i kategorin ”att ha familj”, där Stockholm landar först på 30:e plats. Det är utmaningar vi är väl bekanta med.

Där många människor samlas, i en stad som växer och har framtidstro, är det också enklare att få bra och roliga jobb – och jobb överhuvudtaget. Här finns underlag för både kommers och kultur, den service, förströelse och förkovran som många efterfrågar. Och här finns utrymme att vara sig själv, förverkliga sina drömmar och livsprojekt, ensam eller i sällskap med andra.

Den växande storstaden har alltså många inneboende fördelar. Men framgången är inte ödesbestämd. Det kan gå olika bra, och det kan även gå nedåt. Politiska beslut, eller avsaknad av beslut, påverkar i olika riktning. Stockholm har varit lyckosamt på flera punkter men har också utmaningar, inte minst med trängseln, bland bostäderna och i trafiken.

Vi behöver helt enkelt bygga fler bostäder, och möjliggöra för äldre, billigare bostäder att omsättas. Unga måste ha någonstans att bo och de som blivit lite äldre och vill flytta till ett mindre, kanske mer centralt, boende måste kunna göra det utan att man känner sig ekonomiskt osäker inför ålderdomen. Det handlar mycket om lagar och regler som krånglar till, fördyrar och försenar byggprocesser (att det är fler överklagandemöjligheter kring ett bostadsbygge än en morddom har påpekats ofta men förtjänar att upprepas). Men det handlar också om hur kommunerna agerar. Stockholm är bra men kan bli ännu bättre på att få fram detaljplaner. Ett onödigt högt parkeringstal gör dessutom att bostäderna blir dyrare, och kanske onödigt stora (om man bygger många ettor, med sannolikt bilfria hushåll, måste man paradoxalt nog ordna fler P-platser än om man bygger större men färre lägenheter på samma yta). Vi måste också ha överenskommelser med byggarna så att det som lovas verkligen byggs. Och de kommunala bostadsbolagen måste göra sitt till, inte minst för att vi ska få fler hyresrätter.

Stockholm ska bygga 140 000 nya bostäder till 2030. I hela Stockholmsregionen talas det om 20 000 bostäder per år. Men de ska inte bara bli många – de måste också bli bra! Och då talar vi inte bara om viktiga frågor om boendekvalitet, bra byggmateriel för hälsa och miljö, bra arbetsvillkor för dem som bygger – utan också om den stadsmiljö som de nya husen skapar.

Det är den populära men också uppskattade kvartersstaden som vi bör bygga vidare på, där många människor får plats, och många människor trivs. För att den ska bli bra krävs också att vi bygger varierat – och bygger grönt! I den täta staden behöver människor se olika uttryck på fasader och byggnadsdetaljer, man behöver ha träd och grönska omkring sig, och konstnärlig gestaltning i den offentliga miljön – vårt vardagsrum.

Trafiken är en ödesfråga för varje storstad. Stockholm har tur – vi är redan en ganska tät stad. Trängselskatten var en nödvändig åtgärd, både för trängseln och för finansiering, även om processen kring införandet kan ifrågasättas. Vissa strukturella vägbyggen återstår för att skapa en förbifart förbi och en ringled runt stan, men annars måste vi fokusera på kollektivtrafiken – framför allt på spår, och inte bara nya tunnelbanor. Vi behöver kapacitetsstarka, attraktiva spårvägar , liksom snabba pendelbåtar, om på tvären binder ihop och kompletterar vårt kollektivtrafiknät.

Skolan är en annan ödesfråga. Där vinner Stockholm, inte minst jämfört med de andra  storstäderna Göteborg och Malmö, i resurser och resultat. Här krävs satsningar på elever och skolor som har det tuffast, och Stockholm fördelar medel utifrån socioekonomiska faktorer. Integrationen är överhuvudtaget avgörande för storstädernas och Sveriges framtid. Den kräver nationell politik kring arbetsmarknad, skatter, regelverk m m, men kommunalt kan vi göra mycket inte minst för de uppväxande generationerna, med skola, sommarjobb och meningsfulla fritidsaktiviteter.

En stad som är bra för sina invånare behöver också vara bra för sina företagare, för utländska besökare och investerare. Där har Stockholm och hela Stockholmsregionen stora fördelar, men även här är både nationella och lokala politiska beslut avgörande.

Vi behöver investera kraftigt i bostäder och kollektivtrafik. Vi måste utveckla ett arbetsliv där människor med alla slags bakgrunder och erfarenheter kan få plats. Vi måste bygga ut skolor och förskolor, satsa på kvalitet, lärarlöner och fler utbildade förskollärare. Vi behöver fortsätta att stärka vårt rika kulturliv: både genom de kommunala institutionerna, och genom ett starkt fritt kulturliv. Storstadens fortsatta attraktivitet bygger på dess inneboende kraft – men är också beroende av klok politik.

Läs mer i Fokus om deras kommungranskning. Se också TT/Aftonbladet och SvD.

Många svenskar i arbete – mer behöver göras

Sverige har en hög sysselsättning, som har ökat trots krisåren. Men vi har en dubbel utmaning att få fler i arbete och att stärka vår konkurrenskraft. Det handlar om kunskap och investeringar.

800px-Flag_of_SwedenMycket kan sägas om Margaret Thatcher. För mig är hon ingen politisk förebild, men de ekonomiska problem hon stod inför efter valsegern 1979 – och hennes oräddhet – imponerar när jag nu sent omsider läser hennes självbiografi. Storbritannien led av skenande inflation, låg produktivitet och stagnerande ekonomi.

Sverige 2013 är långt, långt från Storbritannien 1979. Inflationen märks knappt utanför bostadsmarknaden. Sysselsättningen har ökat rejält de senaste åren, långtidsarbetslösheten är näst lägst i EU och allt fler deltar i arbetskraften vilket i sig är ett tecken på möjligheter till minskat utanförskap. (Samtidigt gör det att arbetslösheten är fortsatt hög, eftersom den ju räknas som andel av arbetskraften.)

I andra länder, som USA, minskar däremot antalet människor som söker jobb och därmed ingår i arbetskraften. Som Johan Schück skriver i sin ekonomiska krönika i DN i dag (ej på DN.se men tillgänglig 24 timmar på dagensnyheter.se): ”Så är det däremot inte i Sverige där tvärtom allt fler söker jobb och de flesta når resultat.” Schück ger också siffrorna: 200.000 fler sysselsatta, jämfört med ”bottenåret 2009”.

Stora utmaningar återstår för att fler ska känna glädjen och meningsfullheten i att ha ett jobb att gå till. Vi måste minska arbetslösheten och utanförskapet och fortsätta höja sysselsättningen.

En utmaning är en lägre produktivitet.Det har blivit fler jobb i arbetskraftsintensiva tjänstejobb (bl.a. till följd av regeringens reformer kring RUT, ROT och restaurangmoms), men fler får också jobba kvar i företagen även när efterfrågan sjunker – för att möta kommande konjunkturuppgång.

De ”enklare” jobben behövs för att fler ska kunna få in en fot på arbetsmarknaden och få en chans att försörja sig själva. Vi behöver både stärka den vardagliga tjänstesektorn, och de mer kapital- och kunskapsintensiva näringarna inom både industri och tjänster.

Sverige behöver investera i infrastruktur - som på 1800-talet, då järnvägen genom centrala Stockholm byggdes.
Sverige behöver investera i infrastruktur – som på 1800-talet, då järnvägen genom centrala Stockholm byggdes. Foto Wikimedia/Holger.Ellgard

Vi har sänkt skatterna framför allt för låg- och medelinkomsttagare för att göra det mer lönsamt att arbeta, vilket har bidragit till att allt fler deltar i arbetskraften. Vi måste nu också agera mer kraftfullt för att göra det enklare och mer lönsamt att anställa, att driva företag, att utbilda sig och att använda sin kompetens fullt ut. Det handlar om allt från höjd brytpunkt för statsskatt och avskaffad värnskatt till karriärvägar också för, ofta kvinnodominerade, akademikeryrken i offentlig sektor (inte minst lärare och sjuksköterskor).

Vi måste också investera i framtiden. I kunskap – från förskolan till universiteten, i grundläggande utbildning, yrkes- och lärlingsutbildning, högskoleutbildning och forskning med bredd och spets. Och i fysisk infrastruktur, där behoven är stora. Resurser finns, som Klas Eklund påpekar i sin krönika i veckans Fokus med den talande rubriken ”Gör fler flugor på smällen”. Våra starka statsfinanser och låga räntor gör att nu är rätt tillfälle att bygga ut järnvägar, vägar, bostäder och välfärdens skolor och sjukhus.

Sverige står starkt, men mycket återstår att göra för att vi ska stå starka även framöver. Vi ska fortsätta vara ett land med hög konkurrenskraft som kan spela med i världsekonomin och bidra till global utveckling på ett ansvarsfullt och hållbart sätt.