Tagg: föräldraledighet

Laga efter läge: Ge kvinnor halva pensionen!

Kvinnors lägre pensioner är ett reellt och stort problem – sluteffekten av ett livs ojämställda villkor. Vi måste göra något åt det som gör att kvinnor får lägre pension, men vi måste också göra något åt de lägre pensionerna redan nu. Därav Folkpartiets förslag om att män vid skilsmässa ska dela med sig av sina pensionsrätter.

GLAD PENSIONÄR. Folkpartiet vill att kvinnor ska slippa bli fattigpensionärer. (Wikimedia)
GLAD PENSIONÄR. Folkpartiet vill att kvinnor ska slippa bli fattigpensionärer. (Wikimedia)

”Folkpartiet vill tvinga männen att dela med sig av pensionen vid skilsmässa. Men det vore bättre om kvinnorna tjänade ihop sin pension själva.”

Så inleder Maria Crofts sin krönika i dagens DN Ekonomi (ej på nätet). Och visst har hon rätt. Kvinnor tjänar mindre, jobbar mer deltid, tar ut större delen av föräldraledigheten, gör inte lika ofta och mycket karriär, utan tar istället större ansvar för hem, barn och hushållsarbete som inte ger några pensionspoäng. Det är stora jämställdhetsproblem i sig – och de ger sluteffekten i lägre pension.

Eftersom kvinnor ofta lever längre än män kanske livet för heterosexuella gifta kvinnor dessutom slutar i anhörigvårdande av en äldre make. Eller om paret går skilda vägar tar mannen dessförinnan med sig sin oftast högre pension. Oavsett vilket riskerar många kvinnor att tillbringa sina sista år som ensam fattigpensionär.

Vi måste göra något åt alla de faktorer som gör kvinnors och mäns liv och ekonomiska villkor så ojämställda. Vi måste uppmärksamma och förändra de strukturer och könsroller som ligger bakom ojämställdheten. Kort sagt, vi måste driva en långsiktig feministisk politik. Men vi måste också vara pragmatiska och göra något för de kvinnor som annars riskerar att sluta livet under knappa villkor: 140 000 kvinnor har pensioner under fattigdomsgränsen.

Att förändra kvinnors löner, ge fler kvinnor möjlighet att arbeta heltid, förändra uttaget av föräldraledigheten, ge kvinnor och män lika karriärmöjligheter, osv är långsiktiga uppgifter. Jämställdheten har gått för långsamt framåt och farten måste accelereras. Politiska beslut behövs, och de kan ofta om stödet finns fattas snabbt. Offentlig sektor kan bli en bättre arbetsgivare som erbjuder kvinnor karriärvägar och löneutveckling – och heltid som en rättighet. Föräldraledigheten kan få till att börja med ytterligare en pappamånad och jämställdhetsbonusen kan utvidgas. Effekterna kommer dock att ta tid, och omfattar kanske framför allt i dag yngre kvinnor och män, som har karriären och familjebildningen framför sig. För dem som redan är i medelåldern och uppåt är läget ett annat och det är där som Folkpartiets förslag om att överföra pensionsrätter från kvinnor och män vid skilsmässa. Det gäller att laga efter läge.

Redan i dag ingår privat pensionssparande i giftorättsgodset, som omfattas av en bodelning. 315 000 pensionärer är frånskilda och 15 000 personer över 50 år skiljer sig varje år. Folkpartiets förslag att den allmänna pensionen också ska delas är förstås rent tekniskt könsneutralt och gynnar den part som har lägst pension. På grund av ojämställdheten på arbetsmarknaden och i livet är den parten oftast en kvinna.

Att dela pensionen lika vid skilsmässa blir en viktig signal som betonar prioriteringen av jämställdhet – men det får framför allt praktiska ekonomiska effekter, så vi slipper hundratusentals kvinnliga fattigpensioner.

Jan Björklund: Mer jämställda pensioner. DN: FP vill dela pensionen vid skilsmässa. SR: FP vill dela pension vid skilsmässaSVT: FP: ”Dela på pension vid skilsmässa”.

Papporna, politiken och jämställdheten

Jämställdheten är högaktuell inför valet. En blick i backspegeln visar att det är hög tid att göra något. Och historien stärker argumenten för en tredje pappamånad.

FÖRÄLDASKAP. Den ojämställda föräldraledigheten leder till ojämställdhet på en rad andra områden (bild Wikimedia, BCantrall).
FÖRÄLDASKAP. Den ojämställda föräldraledigheten leder till ojämställdhet på en rad andra områden (bild Wikimedia, BCantrall).

Jämställdheten har gjort klara framsteg i Sverige. Det märks på olika håll i samhället, som den politiska representationen och även delvis i näringslivet. Men det går alltför långsamt och det märks inte minst om man studerar skillnaderna mellan kvinnor och män i ekonomiska termer och på arbetsmarknaden. Det positiva är att politiska beslut påverkar.

SCB har just gjort en studie och jämförelse bakåt, i sin Lathund om jämställdhet 2014. Vissa framsteg märks i 20-25-årsperspektivet. Lönegapet har minskat med ett par procentenheter, kvinnor tjänar nu 86 procent av mäns inkomster. Andelen kvinnor som jobbar deltid har minskat med en tredjedel från 45 till 30 procent. Föräldraledigheten har blivit något även för pappor.

Fortfarande är skillnaderna dock stora. De löneskillnader som inte kan förklaras av olika utbildning, deltid eller branscher består; efter sådana avvägningar är kvinnors inkomster fortfarande bara 93 procent av mäns. Det allra mesta obetalda hemarbetet utförs fortfarande av kvinnor medan männen som sagt har heltid och lönearbetare mer. Inkomstskillnaderna återkommer med emfas när det är dags för pension.

Och som vi vet tar män fortfarande bara ut ca en fjärdedel av föräldradagarna.

Allt detta hänger ihop: deltidsjobben med det större ansvaret för hem och familj, som i sin tur grundläggs under föräldraledigheten och familjebildandet – dessförinnan lever unga kvinnor och män relativt jämställt. Innan dess har könsrollerna inte kopplat greppet. Och sedan följer könsrollernas och de förlegade strukturernas förbannelse: lägre inkomst, mindre pension, minskad frihet. Könsrollerna påverkar och drabbar förstås även männen – som förväntas uppfylla sin del av strukturen, dra in pengarna, inte få samma relation till och tid med barn och hem. Men det är kvinnorna som drabbas hårdast, deras frihet som inskränks mest.

Det glädjande är att det går att mp förändring och öka jämställdheten – med politiska beslut. Vi kan underlätta för även kvinnor att kunna få och ta heltidsjobb. Och vi kan framför allt förändra föräldraledigheten så att både män och kvinnor kan befrias från förlegade könsroller.

Innan den första pappamånaden infördes tog över hälften av männen inte ut några föräldradagar alls; efter Folkpartiets och Bengt Westerbergs reform krympte den andelen med hälften till en fjärdedel. Den andra pappamånaden hade också positiv effekt. Nu vill vi gå vidare med en tredje. Folkpartiet går till val på jämställdhet!

SvD: Sex tecken på att Sverige inte är så jämställt som vi tror. Vårdfokus: Kvinnor tjänar mindre men deltiden har minskat.

Löneklyftan minskar – men kvinnors löner måste öka mer

Kvinnors inkomster ökar snabbare än männens. Det är en positiv utveckling som måste accelereras. Kvinnor ska ha samma lön och samma möjligheter att göra karriär.

FLER TILL KVINNOR. Löneskillnaderna krymper och kvinnor får fler sedlar i plånboken - men det går för långsamt.
FLER TILL KVINNOR. Löneskillnaderna krymper och kvinnor får mer i plånboken – men det går för långsamt.

Löneskillnaden mellan män och kvinnor är ett av de största jämställdhetsproblemen och den effekt av ojämställdhet som kanske påverkar flest människor tydligast. Skillnaden har beräknats till 3,6 miljoner kronor till en genomsnittlig kvinnas nackdel under ett arbetsliv. Det handlar om lägre lön men också om att kvinnor arbetar mindre, vilket förstås kan vara ett frivilligt val – men som ofta beror på att omständigheterna gör att kvinnor mer eller mindre ofrivilligt går ner på deltid. Det är omständigheter som styrs av könsroller: kvinnor förväntas ta, och tar, ett större ansvar för hem och familj. Yrken med många kvinnor erbjuder alltför ofta villkor som gör att man inte kan eller orkar arbeta heltid. Svenska kvinnor kanske inte blir hemmafruar när barnen kommer, men på ett yrkesliv blir deltiden dyr, också i kommande lägre pensionsutbetalningar.

Glädjande nog stiger nu kvinnors löner snabbare än mäns och gapet mellan den genomsnittliga mannen respektive kvinnan minskar. Enligt Medlingsinstitutet har skillnaden minskat med nära tre procentenheter från 2005 till 2013. (Den gamla sanningen att man höjer lönen bäst genom att byta jobb bekräftas åter och verkar gälla kvinnor mer än män; SVT, SvD). Samma utveckling under en längre period syns i Stockholm, som DN redovisade häromdagen (ej på nätet): ”kvinnornas löner ökade under perioden [2000-2012] med 48,3 procent jämfört med männens 37,6 procent”.

Men det går förstås alldeles för långsamt. Och att lyfta kvinnors löner handlar enligt resonemanget ovan om flera saker: Lika lön för likvärdigt arbete är en viktig del, men bara en del. Lika viktigt är möjlighet att arbeta heltid – både genom att arbetsgivaren och partnern tar sin del av ansvaret. Och en tredje del är möjligheten att göra karriär, att ta på sig större ansvar – och att ansvar, utbildning och erfarenhet lönar sig. Ansvaret är därmed delat mellan politiken, arbetsmarknadens parter, familjerna och oss alla som verkar i och genom vårt agerande och våra åsikter påverkar samhällets utveckling.

Från politiskt håll kan vi underlätta för medarbetare i stat, kommun och landsting att arbeta heltid – och naturligtvis se till att betala jämställda löner. Vi kan se till att ordna vettiga möjligheter till löneutveckling och karriärvägar, ett område där Folkpartiet går i bräschen genom karriärtjänster för lärare med statlig finansiering, breda lönesatsningar på lärare i kommuner som Stockholm, och lönesatsningar för sjuksköterskor och specialistsjuksköterskor, t ex i Stockholms läns landsting. Nu vill vi gå vidare med fler karriärsatsningar för offentliganställda kvinnor som valfråga. Vi kan se till kompetens före kön och därmed nå jämställda styrelser i våra kommunala bolag (staten, och Stockholms läns landsting, är redan där). Vi kan främja ett mer jämställt uttag av föräldraledighet, vilket påverkar såväl arbetsgivares förväntningar och därmed karriärmöjligheterna för både män och kvinnor, som arbetsfördelningen i hemmet – och vi bör förstås avskaffa vårdnadsbidraget.

Offentliga arbetsgivare ska vara förebilder och föregångare på jämställdhetens område. Offentliga försäkringssystem och förmåner ska främja jämställdhet, inte förlegade och förtryckande könsroller. Utvecklingen går åt rätt håll men den måste gå snabbare – för både mäns och kvinnors, och pojkars och flickors skull.

”Kvinnofrågan” alltjämt aktuell i världens mest jämställda land

Kvinnans underordning är kanske inte evig – men  består alltjämt. Våldet som skildras i våra medier och samlar till manifestationer är en del. Pengarna en annan. Makten en tredje. Men alla hänger de ihop, och även om jämställdhet angår oss alla, så är det som kvinnofråga den måste stå i fokus.

Det kallas jämställdhet, och är något Sverige lär vara världsledande på: likvärdiga villkor för kvinnor och män. Det är ett bra ord, eftersom det inte sätter det ena eller andra könet i fokus; i jämställdhet ryms rentav också en obestämd eller tredje könsuppfattning. Fast ibland undrar jag om vi inte alltjämt ibland borde tala om kvinnofrågan. Inte om kvinnofrågor – för våldet mot kvinnor, den ekonomiska ojämlikheten och skillnaden i politisk och ekonomisk makt är inte kvinnofrågor. Utan om Kvinnofrågan med stort K.

Kvinnor inspireras alltjämt av den klassiska amerikanska krigstidsaffischen av J Howard Miller. Även män och alla andra bör ta intryck. Från Wikimedia.
Kvinnor inspireras alltjämt av den klassiska amerikanska krigstidsaffischen av J Howard Miller. Även män och alla andra bör ta intryck. Från Wikimedia.

För det handlar, alltjämt, och även i ”världens mest jämställda land”, om den eviga – eller åtminstone än så länge bestående – underordningen av kvinnan. Inte av enskilda kvinnor, var och en (som blir effekten) utan av Kvinnan för att hon är kvinna. Det är inget vänsterperspektiv. Det kan även en liberal likhetsfeminist, som betraktar skillnaderna mellan individer som större än de som grundar sig i vårt biologiska kön, se.

När jag läser den senaste och sista delen av Sveriges Historia, som skildrar 1965-2012, har kvinnofrågan en framträdande roll. På 60-talet och i dag. Den senaste tiden har jämställdheten hamnat högre upp i debatten, och på de politiska dagordningarna, där Folkpartiets nya jämställdhetsminister Maria Arnholm har gått till offensiv. Debatten rasar, demonstrationstågen marscherar och talen flammar mot mäns våld mot kvinnor, mot våldtäktsdomar som upplevs som förnyade kränkningar av både offren och av kvinnor i stort, och för en samtyckesparagraf i våldtäktslagstiftningen (SVT). När det gäller våldet mot kvinnor finns det alltjämt anledning att fråga sig: Vad är det för fel på män?

På ett annat plan förs debatten om feminismens värde, om tidigare feministers vara eller inte vara (som feminister) i dag. ”Fittstims”-debatten rekapituleras 20 år efteråt och dåtidens banérförare Belinda Olsson frågar sig hur feminismen kan vara både radikal och folklig. När man ser hur samhället med sina könsroller och strukturer ser ut, finns det anledning för oss liberaler att säga: Sverige behöver feminism.

”Kvinnofrågan” handlar om våldet, om makten och om pengarna. Och förutom våldet, det otvetydiga (om än inte alltid så synliga övergreppet, finns bevisen på ojämställdheten rakt framför oss, i den offentliga statistiken. DN:s Ossi Carp har gjort en slående sammanställning där jag hittar siffrorna nedan. Så för den som undrar om Sverige är ett jämställt land, finns anledning att fråga SCB.

Makten är ojämställt fördelad – framför allt i den privata sektorn. 12 procent av styrelseordförande i aktiebolag är kvinnor. Kvinnorna utgör som vi vet alltjämt bara en dryg femtedel av styrelserepresentanterna i svenska bolag, vilket ger anledning att hålla diskussionen om kvotering levande – även för en i grunden mycket skeptisk liberal. Dessutom är 61 procent av de få kvinnorna i svenska aktiebolagsstyrelser suppleanter, medan 79 procent av männen är ordinarie ledamöter.

Birgitta Ohlsson.
BIRGITTA OHLSSON. Sveriges första blivande kvinnliga statsminister?

I politiken är kvinnorna numera relativt många i beslutande församlingar. Men i offentliga bolagsstyrelser, på kommunalrådsposter, på de tyngsta statsrådstaburetterna och bland partiledarna är männen dominerande. Och vi har fortfarande aldrig haft en kvinnlig statsminister (som folkpartist hoppas jag förstås på Birgitta Ohlsson; då kunde vi nästan avskaffa jämställdhetsministerposten – men bara nästan).

På det privatekonomiska området tjänar kvinnor 7 procent mindre än män – det är det som blir 3,6 miljoner lägre i sammanlagd inkomst under ett liv. Det finns all anledning att sätta jämställda löner högst på agendan. 48 procent av kvinnor är offentliganställda, mot 16 procent av männen. 32 procent av kvinnorna jobbar deltid (det är ofta samma kvinnor på samma offentliga jobb), mot 10 procent av männen (som oftast har ett heltidsjobb, även som offentliganställda). Det finns all anledning att ge de offentliganställda bättre villkor och fler arbetsgivare att välja mellan, och att satsa på de ibland absurt lågavlönade, kvinnligt dominerade akademikergrupperna i offentlig sektor – som i dag sällan har någon lönekarriär att se fram emot. Och till bättre villkor – och högre inkomst – hör definitivt möjligheten att kunna arbeta heltid.

...tar också större ansvar för hushållsarbetet, en annan traditionellt kvinnlig domän. (Bild från Hemmens forskningsinstitut, via Stockholmskällan.)
Kvinnor tar alltjämt övervägande störst ansvar för hushållsarbetet. (Bild från Hemmens forskningsinstitut, via Stockholmskällan.)

En del av kvinnans underordning i näringslivet, politiken och arbetslivet beror direkt på könsroller och könsstrukturer. Men en viktig orsak är också situationen i hemmen. Privatlivet, i sig till stor del format av könsroller, styr både förväntningarna på män och kvinnor, och hur verkligheten blir.

Kvinnor tar ut mer än tre av fyra föräldradagar – trots framstegen med ”pappamånaderna”. Kvinnor städar 75 procent mer än män – 35 mot 20 minuter per dag. Och de lagar mat 77 procent mer; 46 mot 26 minuter per dag.

Jämställdheten är många frågor – som förenas i en enda. Den handlar om både kvinnor och män. Också män begränsas av könsroller och strukturer – män som vill vara föräldralediga, som vill söka sig till traditionellt ”kvinnliga” yrken, som tar större ansvar för hemmen… Men de individer som i störst antal och i störst utsträckning drabbas av de kollektiva könsrollerna har ett gemensamt: De är kvinnor.

Individualismen är liberalers grundinställning till jämställdhet. Om vi betraktar alla som individer, behandlas alla likvärdigt. Men på vägen dit måste vi se vilka jämställdheten främst handlar om. Kvinnorna.

Föräldraledighet påverkar hushållsarbetet – permanent

Den som är mest föräldraledig utför också det mesta hushållsarbetet – även långt efter att föräldraledigheten är över. Den senaste socialförsäkringsrapporten från Försäkringskassan bekräftar föräldraförsäkringens betydelse för jämställdheten.

Pappor som är hemma med barnen... (bild Wikimedia, BCantrall).
Pappor som är hemma med barnen… (bild Wikimedia, BCantrall).

Kvinnor tar störst ansvar för barnen, utför mest obetalt hushållsarbete, får inte samma karriärmöjligheter och avsevärt lägre inkomster – 3,6 miljoner under ett arbetsliv. Det är ojämställdhetens kärna och det behöver vi göra något åt. Jag har tidigare skrivit en hel del om jämställdhet och föräldraförsäkring och Försäkringskassans nya socialförsäkringsrapport bekräftar att uttaget av föräldraförsäkringen har stor betydelse.

Vi vet sedan tidigare att många lever relativt jämställt, och att kvinnor och män har likartade förutsättningar på arbetsmarknaden, innan föräldraledigheten. Sedan händer något. Det är en kombination av en förväntan att kvinnor ska vara hemma mer, utifrån de könsroller och könsstrukturer som alltjämt råder, och en realitet där dessa roller och strukturer förverkligas och återskapas, år efter år.

Könsrollerna är delvis starkare än ekonomi: även när kvinnor tjänar mer än männen, i traditionella heterosexuella familjebildningar, är det kvinnorna som är hemma mest.  Könsrollerna, förväntningarna, gör för övrigt att sådana familjer fortfarande är undantag; normaltillståndet är att mannen har högre inkomster, ibland rejält mycket högre.

...tar också större ansvar för hushållsarbetet, en annan traditionellt kvinnlig domän. (Bild från Hemmens forskningsinstitut, via Stockholmskällan.)
…tar också större ansvar för hushållsarbetet, en annan traditionellt kvinnlig domän. (Bild från Hemmens forskningsinstitut, via Stockholmskällan.)

Det positiva med sambandet mellan föräldraledighet och hemarbete är förstås att det gäller i båda riktningar: Män som är hemma mer med barnen, utför också en större del både av omsorg om barnen och hushållsarbete, även när barnen blir äldre.

Könsroller och strukturer är inte naturlagar. Vi kan förändra. Ekonomiska drivkrafter är inte allt – jämställdhetsbonus är bra men räcker inte. En fortsatt mer individualiserad föräldraförsäkring med fler föräldradagar knutna till respektive förälder är rätt väg att gå. Vi behöver helt enkelt en tredje mamma/pappamånad.

SVT rapporterade om att delad ledighet = delat hushållsarbete, och om de aktuella siffrorna: ”kvinnor står för ungefär 80 procent oavsett om man mäter den betalda eller obetalda ledigheten… 2003 när den andra pappamånaden infördes tog kvinnor ut 90 procent av ledigheten,  nu är det omkring 80 procent.” Läs också mer hos Försäkringskassan, Obetald föräldraledighet mycket vanligare bland kvinnor, och DN, Mammor oftare obetalt föräldralediga.