Tagg: fred

Vanmakt, vrede och vatten

Palestinakonflikten har åter blossat upp i en av sina våldsammaste faser. Det är en konflikt med många starka åsikter men få enkla lösningar. En fredsuppgörelse verkar mer avlägsen än på länge – men förutsättningarna som krävs för en framgångsrik fred har varit kända länge.

KONFLIKTENS KARTA. Läget på Västbanken och Gaza 2007.
KONFLIKTENS KARTA. Läget på Västbanken och Gaza 2007. Från Wikipedia.

Israel-Palestina-konflikten verkar ibland som ett olösligt problem – och en ofelbar källa till konflikter och infekterade debatter på många andra håll i världen. För egen del har jag sällsynt svårt att se några enkla svar eller självklara lösningar. Den senast uppblossande omgången av våld, raketer, flyg- och markangrepp får mig att känna både vrede och vanmakt, men framför allt sorg. Sorg över alla missade chanser. Och sorg över det hat som sticker upp huvudet i debatten och på gatorna även här i Sverige och som minner om pogromernas och naziväldets språkbruk på ett mycket skrämmande sätt.

Låt mig först som sist slå fast att själva grundkonflikten i mina ögon inte har någon enkom god och ljus respektive ond och mörk sida. Felaktiga beslut, kortsiktiga strategier, missade chanser och svikna löften finns det gott om på båda sidor.

Ja, Israel är en ockupationsmakt som ibland – som stundtals nu i Gaza – använder övervåld och orsakar civila förluster som inte kan accepteras. Även under lugnare perioder utövar Israel ett ekonomiskt strypgrepp och en geografisk splittring av såväl Västbanken som Gaza, fysiskt påtagligt i ”Muren”, de många säkerhetskontrollerna och de stängda gränspassagerna; ett strypgrepp som förutom att hämma möjligheterna till en palestinsk utveckling innebär ett ständigt angrepp på palestiniers värdighet. Bosättningarna på ockuperad mark är annars det största, mest flagranta och långsiktigt ödesdigra övergreppet – och en gigantisk felinvestering, politiskt och ekonomiskt, om man överhuvudtaget har hopp om fred.

Bit för bit tas det som ska bli den palestinska staten över av en alltmer militant bosättarrörelse, öppet eller inofficiellt med sanktioner uppifrån. Och det är ofta de bästa bitarna, med den bästa vattentillgången i detta torra men blomstrande land. Bosättarna kommer att bli oerhört svåra att flytta på den dag freden kommer (det var något ”hjälten och skurken” Ariel Sharon lyckades med i Gaza 2005 i en ensidig aktion). Bosät. ningspolitiken är ett skamligt beteende av en stat, som har en ockupationsmakts förpliktelser, och som annars ska gälla för ett demokratiskt rättssamhälle.

Samtidigt finns förståelse för att den kringrända judiska demokratiska staten (som har gett sina arabiska medborgare vida större rättigheter än i de flesta – om några – arabstater) har stort behov av att skydda sig, och känner ett ständigt hot. Det stadfästes vid staten Israels födelse: 1948 gick de omgivande arabstaterna till angrepp för att kväva den nya staten i dess linda och ”kasta judarna i havet”. Angrepp har kommit och slagits tillbaka 1967 och 1973 – då det var nära ögat. Självmordsbombare var och raketangrepp är vanliga israelers vardag. I dag står man inför en splittrad motpart, där PLO tycks hålla fast vid att erkänna Israel medan Hamas – och än mer de olika mindre, radikala islamistiska terrorrörelserna – frånkänner den judiska staten dess existensberättigande.

Som jag hoppas framgår är jag högst medveten om Israels roll också som aggressor – men utan att beakta detta existentiella hot blir ingen bild av konflikten komplett. Det är ett hot som bekant har sitt ursprung långt tillbaka i den judiska historien – och som även idag känns av judar världen över. Antisemitismen lever på ett påtagligt och djupt oroande sätt, vilket inte minst demonstrerats i den förvridna, föraktliga retorik vi har sett även i Sverige de senaste veckorna. Kritik mot Israels agerande, som kan vara mycket berättigad, kan aldrig berättiga attacker på personer med judiskt ursprung, i ord eller handling.

Fred i Israel och Palestina har både som slutmål och förutsättning att vi får se just ett Israel och ett Palestina – två stater sida vid sida. Startpunkten är två parter som genuint vill ha fred – och är beredda att kompromissa för att nå dit. Tidvis har viljan funnits på den ena sidan mer än den andra, som hos dåvarande premiärministern Ehud Barak 2000. Lyckliga fåtaliga stunder på bägge sidor, som i Oslo 1993. Nu verkar fredsviljan och/eller den politiska förmågan svikta rejält på bägge sidor. Jag vet inte hur man ska nå freds- och kompromissvilja – sannolikt krävs rejält omvridna armar på bägge håll. Det handlar om politiska men också om ekonomiska påtryckningar – och lockrop.

Hur en fredslösning måste se ut verkar många bedömare vara ense om – sedan länge. Kompromisser krävs om Jerusalems status (som kanske kan bli enklast att lösa), om flyktingarnas rätt att återvända och om bosättningarna (som blir desto svårare). Kompromisser kommer inte göra någon, framför allt inte fanatiker på någondera sidan, särskilt nöjda, men själva kompromissandet är i sig en del av en fredlig framtid. Det kommer att bli nödvändigt med otaliga återkommande kompromisser om allt från ett delat Jerusalem till hur de ständigt ofrånkomliga vattenresurserna ska administreras.

Hur mycket man än önskar kan varken israeler eller palestinier isolera sig från varandra. De delar ett land även i en framtid med två stater och framför allt måste man kunna leva med varandra. Därför är våldet, polariseringen och de allt mer låsta positionerna så extremt olyckliga.

Bland allt som rapporterats och reflekterats om Israel/Palestina-konflikten på senaste tiden kan nämnas Nathan Shachars ”sorgesång över Gaza” i DN och Christopher Kullenbergs understreckare i SvD om det underjordiska livet med tunnlar för allt från smuggling till värdefullt regnvatten. I dag rapporteras om hur vapenvilan åter brutits (DN). Sivert Aronsson och Martin Skjöldebrand bloggar.

Utnyttja din röst

För allt vad du gör: gå och rösta i valet till Europaparlamentet i dag. Nästan oavsett på vad. Men allra helst på Folkpartiet; för mer samarbete, för djurens, handelns, miljöns, flyktingarnas och fredens skull.

flags-of-the-eu-member-countriesIbland under Europavalrörelsen kommer jag på mig att referera till höstens svenska val med ”det stora valet”. På ett sätt stämmer det förstås – många av de beslut som är viktigast för oss tas på nationell, landstings- eller kommunal nivå. Det är i Sverige vi bestämmer över barnbidrag, vårdplatser och förskolor. Men oerhört mycket av det som händer och beslutas i Sverige, har ursprung i, är beroende av eller hänger ihop med det som händer och beslutas i EU. Många frågor är per definition gränslösa. De kräver gemenskap och samarbete.

Valet till Europaparlamentet är vår chans att påverka en stor del av de stora besluten om handel, miljö och annat. Parlamentet är förstås också en plattform för frågor där ledamöterna inte har lika stor formell makt. I år lär utgången av EU-valet också påverka ordförandeskapet i den mäktiga exekutiva EU-kommissionen. Och med 400 miljoner röstberättigade européer kan vi verkligen tala om det stora valet.

Vi kan rösta för att påverka – men samtidigt också för att minimera utrymmet för idéer som vi inte tror på. Den som inte vill ge Europas högerextrema och främlingsfientliga nationalister makt, röst och legitimitet genom Europaparlamentet gör klokt i att rösta i dag (om ni inte som många andra redan har gjort det).

Själv röstar jag, föga förvånande, på Folkpartiet. Sverige och Europa behöver starka och tuffa liberaler i Europaparlamentet, som står upp för fri handel och fria människor. Marit Paulsens arbete för miljö och djurskydd måste fullföljas – så grisarna kan få behålla knorrarna, och djuren vi äter slippa pumpas fulla med antibiotika vilket blir en hälsofara även för oss. Antibiotikaresistensen är ett av de största hoten mot mänskligheten, ett europeiskt och globalt problem!

bildCecilia Wikström måste kunna fortsätta bl a sin strävan för en human flyktingpolitik, där vi erkänner asylrätten och ger människor på flykt möjlighet att åberopa den. Jasenko Selimovic behövs som en röst för ett helt Europa, för grundtanken om fred och samarbete, för det EU som fortsätter att locka nya länder och deras invånare i deras strävan mot säkerhet, demokrati och välstånd. Utvidgningen är inte över!

Vi behöver liberaler som står upp för frihandel och driver på det epokgörande avtalet med USA. Som kämpar för kvinnors och minoriteters rättigheter – för ett tillgängligt och icke-diskriminerande Europa, där HBT-personer får vara människor som andra, alla kan ta sig fram även med funktionsnedsättningar, och där kvinnor äger sina egna kroppar och inte av föråldrade könsroller tvingas att bli världens bäst utbildade hemmafruar. Liberaler som står för ett Europa där vi inte reser murar mot omvärlden eller mellan varandra; ett EU där alla lika rätt och värde respekteras, och där alla får komma till sin rätt.

Maria Johansson, Erik Scheller, Jenny Sonesson, Robert Hannah… De dugliga kandidaterna som är värda din röst är så många. Och Folkpartiet lär inte ha problem att fylla vare sig dagens tre eller betydligt fler mandat.

Det ser lovande ut inför valet – för Folkpartiet, och framför allt för valdeltagandet. Rekordmånga har förtidsröstat (SVT), vi kan gå mot ett rekordval med över 50 procents valdeltagande (Aftonbladet). Vi kan och vill påverka EU; och glöm inte bort: om inte du höjer din röst kommer någon annan att utnyttja din tystnad.

Samarbete för fred och demokrati

Det handlar om välstånd, frihandel, jordgubbar och grisknorrar. Men Europasamarbetet handlar framför allt om freden. Det påminner Jasenko Selimovic om – se hans stämningsmättade valfilm.

Jasenko Selimovic har själv bakgrund i det forna Jugoslavien som föll samman i Europas senaste, stora och blodiga, konflikt. Det är inte mer än ett 20-tal år sedan. Nu är två av de forna jugoslaviska republikerna, Slovenien och Kroatien, EU-medlemmar. Serbien är numera ett fredligt land som är inriktat på att bli EU-medlem så fort som möjligt. Och EU hägrar förstås för de västerländskt, demokratiskt och marknadsekonomiskt inriktade krafterna i Ukraina. Europaidén lever.

Rösta för mer samarbete i EU-valet – på söndag, eller gör som rekordmånga svenskar: förtidsrösta (SR). Här ser du var närmaste förtidsröstningsställe finns.