Etikett: Front National

Mellan Bryssel och Kreml

Kalla vindar sveper över Europa – Putin på frammarsch i öster, Putins vänner i väster. Nationalister som Farage och Le Pen skyr Bryssel men har paradoxalt nog inga problem med Kreml. Men ett svagt Europa gör inte Storbritannien eller Frankrike starkare – det gynnar bara Putin.

PR-MEDVETNA? Pengarna är viktigare än anseendet i Rysslands relationer till väst. Kreml, Moskva. Foto Yeowatzup på Flickr via Wikimedia.
PUTINISMENS HÖGBORG. Kreml. Foto Yeowatzup på Flickr via Wikimedia.

Varje land har en armé, antingen sin egen eller någon annans. Kanske kan detsamma sägas om unioner. Om vi inte har en egen, stark europeisk union riskerar vi att om inte inlemmas så domineras av den eurasiatiska skapelse där Putins Ryssland utgör kärnan. Eurasien är inte bara ett av tre ständigt stridande jätteimperier i George Orwells 1984; det är också målbilden för den geopolitiska, auktoritära ideologi som verkar färga allt mer av Kremls agerande (DN, SvD). Ingen vet exakt hur stort inflytande ideologen Alexander Dugin och hans idéer har, men under vintern och våren verkar de eurasiatiska drömmarna gå väl i hand med den putinism som väl annars generellt främst präglas av skamlös opportunism. Det handlar om klassiskt real- och geopolitiska intressesfärer, djup och ogenerad inblandning i grannstaters inre angelägenheter, ohemult utnyttjande av ekonomiska och inte minst energipolitiska maktmedel,

Nu förverkligas en del av den eurasiatiska drömmen: I går undertecknades unionen mellan Ryssland, Vitryssland och Kazakstan (SR, SvD). Den vitryske diktatorn ser Ukraina som naturlig nästa medlem, men Putin lär inte låta ideologin springa iväg före realpolitiska maktmedel. Han har svalt Krim men verkar för stunden nöjd med ett svagt och splittrat Ukraina – så länge inte EU och än värre Nato gör intåg. Likväl har den strategiska bilden för Europa förändrats kraftigt. Frågan är hur oroliga vi bör vara?

DELAD MAKT. Ministerrådets byggnad Justus Lipsius i Bryssel.
DELAD MAKT. Ministerrådets byggnad Justus Lipsius i Bryssel.

I grunden borde det finnas få skäl till europeisk oro. Europa är ekonomiskt, befolkningsmässigt och kulturellt oerhört mycket starkare än dagens Ryssland eller ”Eurasien” (som t ex söker sig till det mäktiga Kina för att säkra en marknad för sin gas). I Europa finns problem med stagnation, klyftor och framtidstro, men också tillväxt och ett både ekonomiskt och kulturellt kapital som attraherar omvärlden. EU behöver inga hårda maktmedel, hit söker sig både människor och stater ändå. Men styrkan ligger i samarbete och sammanhållning. Ensam är inte stark.

För Europas sammanhållnings skull är framgångarna för nationalister, extremister och högerpopulister dubbelt dåliga nyheter. Det gäller valet till Europaparlamentet, och det gäller minst lika mycket om och när de framgångarna upprepas i nationella val.

UKIP och Front National vill inte bara resa murar mellan människor och länder, de vill inte bara försvaga eller skrota det europeiska samarbetet. De flörtar också öppet med Putin – och därmed indirekt med Eurasien. Nigel Farage och Marine Le Pen är så mycket mot EU att de sätter sig i knät på Kreml. De vill inte vara en del av den gemensamma makt som utövas i Bryssel – men av medlemsländerna. Men de riskerar då att hamna under inflytande av en än mer avlägsen makt, vars avväganden vi får oerhört liten möjlighet att påverka.

Det är både symboliskt och symtomatiskt att ukrainarna i söndags, till skillnad från många i de länder som redan är EU-medlemmar, avvisade extremisterna. De partier som Putin och vissa Putin-apologeter i väst försökt skrämmas med, Svoboda och Högra sektorn, samlade bara ett par procent. (Läs gärna Timothy Snyder i DN, Ukraina har svaret på EU:s kris.)

Nej, Ryssland har varken möjlighet eller intresse att utsträcka direkt makt över mer än sina närmaste grannar. Baltikum, som kan oroas även av det scenariot, är tills vidare trygga under Natos paraply. Men ett splittrat Europa kommer bli lättare att hantera för ett ”Eurasien” som istället för arméer har olja och gas – och som tidigare inte tvekat att utnyttja dem. De stora och de nordiska länderna kanske klarar sig, men även UKIP:S Storbritannien och Front Nationals Frankrike, liksom förstås Tyskland, är förstås vinnare av att även små stater i östra Europa är starka och fria.

Den eurasiatiska drömmen lär förbli en dröm. Den saknar både ekonomiska, mänskliga och kulturella resurser för att bli en framgång. Men den opportunistiska putinismen kan ställa till mycket besvär, och Europas högerpopulister och extremister spelar Putin rakt i händerna.

Tio procent liberaler

Folkpartiet upprepade inte 2009 års succé i EU-valet – men spurten till tio procent liberala röster är ett starkt utgångsläge för höstens val. Störst sorg känner jag över mörkerkrafternas frammarsch i Sverige och Europa.

Så gick Folkpartiet till val 1936. Berlin-OS år. Så ska vi gå till val också 2014.I dag vill jag gratulera framför allt Miljöpartiet till en framgång i valet till Europaparlamentet. De har haft starkt fokus på för väljarna viktiga, och i EU-samarbetet relevanta frågor, även om jag inte anser att alla deras miljöförslag är riktiga. Isabella Lövins resultatinriktade engagemang i fiskepolitiken är väl omvittnat. Jag gratulerar också Feministiskt initiativ, även om jag ligger ännu mycket längre ifrån deras politiska förslag, inte minst den bristfälliga ekonomiska politiken (Expressen) (och de effekter det skulle få på arbete, välstånd och välfärd).

Det ledande regeringspartiet Moderaternas tillbakagång är förstås den stora skrällen (DN); delvis ligger det mycket i att det kostar på att regera. Kanske drabbade det i viss mån också oss liberaler, men även om Folkpartiets jämna 10 procent är en tillbakagång från succévalet 2009 och därmed en besvikelse, så är det ändå bra mycket bättre siffror än vi fått vänja oss vid i andra sammanhang de senaste åren.

Tio procent liberaler är helt enkelt inte illa. Och därmed är det också en bra utgångspunkt för nästa valrörelse i slutet av sommaren.

Den största sorgen känner jag inför mörkerkrafternas framgång (DN): främst Front National i Frankrike och på den mer extrema sidan även t ex ungerska Jobbik och grekiska Gyllene gryning. De som vill vara något mer salongsfähiga, som Dansk Folkeparti och UKIP, är dock direkt tydliga med de nyss nämnda är för extrema för dem. Så samarbetet mellan Europas nationalister ser lika knepigt ut nu som före valet. Det kommer förstås att märkas även för ”våra” sverigedemokrater, som får svårt att hitta samarbetspartner, och naturligtvis ännu svårare att få något inflytande över besluten i parlamentet. Ett ljus i detta mörker var bakslaget för Geert Wilders PVV, och framgången för vårt liberala systerparti D66 i Nederländerna.

Nationalisternas och rasisternas framgång inskärper behovet av ett svar från anständighetens krafter i hela Europa, över hela det politiska spektrat. Inte ett svar till Marine Le Pen och Nigel Farage – men ett svar till invånarna och väljarna. Hur skapar vi framtidstro, hur får vi fart på ekonomin, hur lyfter och möter vi miljöns och klimatets gemensamma utmaningar, hur motverkar vi organiserad kriminalitet, och hur tar vi hand om varandra och andra som behöver skydd hos oss? Svaret måste bygga på samarbete, handel, strukturreformer, öppna gränser. Svaret är liberalt.

Folkpartiet ger resultatDe gröna och vänsterfeministiska framgångarna var förstås en välkommen, om än otillräcklig, motvikt mot Sverigedemokraternas och deras europeiska meningsfränders frammarsch. Det finns motkrafter, i Sverige och Europa, bland ”vanligt folk”, och de måste mobiliseras. Vi liberaler kan räta på ryggarna, vi har gjort en stark valrörelse, vi spurtade i mål även om vi inte nådde ända fram till 2009 års siffror och tre mandat. Framför allt, som Jan Björklund skriver i sitt tack till valarbetare och väljare: ”Vi har stått upp för våra värderingar om mer samarbete i Europa. Vi har inte fladdrat med i populistiska vindar om minskad rörlighet eller mindre europeiskt samarbete.”

Inför höstens val har vi liberaler övat organisationen i skarpt läge, och har förutsättningar att lyfta i kommuner, landsting och riksdag. Vi har känt en stor entusiasm, glädje och gemenskap i partiet – och mött starkt stöd bland väljarna för vår tydliga linje. Den tydligheten ska vi behålla, och inför höstens val ännu mer trycka på jämställdheten, den fria rörligheten, handeln, och andra principiellt och materiellt viktiga frågor (som jämställdhetsminister Maria Arnholm skriver i sitt nyhetsbrev behövs liberala feminister mer än någonsin). Vi ska förstås tala om skola, kunskap, forskning, om miljö och energi, och om försvar och gemensam säkerhet.

Vi har starka företrädare, i Europa och Sverige, som står för de liberala idéerna och har förmåga att formulera svar på människors frågor. Med demokratiminister Birgitta Ohlsson, jämställdhetsminister Maria Arnholm och integrationsminister Erik Ullenhag har vi också ansvar för de viktiga frågorna som nu måste lyftas, om hur vi människor kan leva tillsammans och hjälpa varandra att vara starka och fria; frågor som människor i EU-valet har visat är deras prioriteringar. Vi ska visa att det också är våra.

Hans Åberg: Antietablissemanget vann, Sivert Aronsson: Hava förtröstan.

Den goda viljans Europa – där Sverige ska vara med

Inför Europaparlamentsvalet i maj 2014 verkar det vara Europaskepsis som gäller hos allt fler partier. Det ger oss ståndaktiga liberala Europavänner en nisch. Folkpartiet har all anledning att se Europavalet an med tillförsikt.

Natt över Europa - men det lyser för fullt i mörkret. Bild från NASA.
Natt över Europa – men det lyser för fullt i mörkret. Bild från NASA.

Det finns all anledning att problematisera kring Europa och EU-samarbetet. Och det råder ingen tvekan om att Europa har sin beskärda del av problem: en finanskris vars effekter fortfarande märks på många håll, flera länder med stagnerande ekonomier och nära nog överväldigande statsskulder, brist på tillräckligt mycket forskning och innovationer, överskott på regleringar. Samarbetsviljan sviktar på flera håll. Samtidigt gör sig mörkerkrafterna, som frodas på motsättningar och misstänkliggöranden, redo att rycka fram i allt fler länder.

Samarbetet i Europa, hela Europatanken, bygger på en god vilja: att se varandras övervägande likheter, mer än skillnaderna. Att se allas fördelar av samverkan. Att se Europas långa, blodiga, konfliktfyllda historia och vända den ryggen – och istället omfamna vår lika långa tradition av kulturellt och vetenskapligt utbyte och framåtskridande.

De torra nyttoargumenten för Europasamarbetet består förstås. Euron är just nu ingen succé, men det ekonomiska samarbetet och den gemensamma marknaden betyder oerhört mycket för det välstånd vi har uppnått, och för den konkurrenskraft och utveckling  vi kommer behöva framöver. Misstron må ibland göra sig påmind mellan länders företrädare, men tiotusentals unga reser, jobbar och studerar över hela Europa. Och många, många fler drar nytta av den fria rörligheten.

Flyktingarna må samlas vid gränserna och desperat våga livet för att ta sig till Europa – men det visar också på att  Europa alltjämt har något som lockar (och den rigida dumheten i att som reaktion sträva efter att stänga gränserna så mycket som möjligt). Rumäniens regering må vara en skammens regering, som Lotta Edholm så tydligt uttryckte det häromveckan (DN), men inom EU har vi möjligheter att väcka frågorna om varför landet inte själva tar ansvar för sina invånare – så att de föredrar kylan som tiggare vid en tunnelbanestation i Stockholm, framför att försöka nå framgång i hemlandet.

Och mörkerkrafterna må försöka samlas – men lyckas de? Dansk folkepartis avståndstagande när Sverigedemokraterna vill samarbete med Front National, säger en del om hur svårt det är att vara ”nationell”, tillsammans och på rätt sätt.

Marit Paulsen. Rätt tant på rätt plats.
Marit Paulsen. Rätt tant på rätt plats.

Liberalerna ska ta strid  för människors lika värde, för den fria rörligheten och det öppna Europa, mot mörkerkrafterna. Men vi ska också ta strid för Europatanken mot de allt fler företrädare för normala partier, som verkar vilja spela det Europaskeptiska kortet. Kristdemokraterna valde tidigare i år att ta en mer skeptisk inriktning (Ekot) och Moderaterna tog redan inför Europavalet 2009 den linjen (se mitt tidigare blogginlägg). Nu senast har Centern valt att profilera sig som mer EU-kritiskt (Ekot). I det sistnämnda fallet är det förstås ett återvändande till tidigare partilinje – Nja till Europa?

Europavänner ska förstås aldrig vara okritiska. Alla ska veta att det finns gott om saker att kritisera! Allt från den fortfarande monstruösa jordbrukspolitiken till bristen på öppenhet och jämställdhet. Men vi ska ha en positiv grundton, vi ska lyfta fram både positiva sakfrågor (den gemensamma marknadens betydelse, att vi för första gången får en krympande EU-budget, osv) och hela syftet med Europa. Freden, samarbetet, de öppna gränserna. Den goda viljans Europa.

Den Europatanken vill jag gå till val på. Med Marit Paulsen, rätt tant på rätt plats, Cecilia Wikström, Jasenko Selimovic och alla andra framstående liberaler. Och förutom att det känns rätt i både huvudet och hjärtat – så har vi vad man kan kalla ett unikt erbjudande. Rösta på dem som tror på Europa!