Den fria rörligheten inom EU är inte bara rätt och riktig som princip: Den är också lönsam. Det är allvarligt att ledande europeiska politiker väljer att spela på rädsla och isolationism istället för att påpeka fakta och argumentera för öppna gränser.

Vår tids europeiska spöke gör sig alltmer påmint: Isolationism och främlingsrädsla. Det visar sig i de högerpopulistiska partiernas ökande styrka och vilja att samordna sig (hur det nu går med den enigheten när den prövas mot  verkligheten). Och det visar sig, ännu mer allvarligt, i de etablerade partiernas ökande vilja att anpassa sig till en isolationistisk opinion och böja sig inför rädslan för det främmande.

När Le Pen, Farage och Åkesson angriper invandring eller den fria rörligheten är det illa nog. När en brittisk konservativ premiärminister, en fransk socialistisk inrikesminister eller bayerska kristdemokrater börjar röra sig i samma riktning – det är då det börjar bli riktigt farligt.

I flera europeiska länder målas nu upp ett hot från öster, från EU:s nyare medlemsländer. När rumäner och bulgarer snart fullt ut kan utnyttja den fria rörligheten, kommer de att översvämma de rikare, västliga EU-länderna. Debatten hörs allra mest i det i övrigt till så stora delar EU-skeptiska, och tabloidpresstyrda, Storbritannien. Man kan raljera över kunskapsnivån när brittiska EU-fientliga UKIP varnar för 29 miljoner rumänska och bulgariska invandrare – när de två ländernas befolkning totalt utgör 27 miljoner människor. Det är symtomatiskt för tonen och nivån i en debatt där fakta inte verkar spela någon större roll.

Fakta talar nämligen tydligt för den fria rörligheten. Om vi bortser från de principer vi liberaler gärna framhåller, om ett öppet och fritt Europa, om så öppna gränser som möjligt, så räcker det att titta på hårda siffror: Rörligheten lönar sig.

När polacker efter EU-inträdet 2004 fick fritt tillträde till Storbritannien på samma villkor som andra EU-medborgare, kom många fler än den brittiska regeringen förutspått. Likväl fanns liten anledning till oro på ekonomisk grund: De som kom, kom för att arbeta, och det har de också gjort. Kostnaden för ekonomiska bidrag är liten och vinsten från ökade skatteintäkter stor. Den brittiska regeringen själv har redovisat att bara drygt en halv procent, knappt 13.000 av alla de 2,2 miljoner EU-migranter som kom till landet mellan 1997 och 2009 sökte arbetslöshetsersättning. OECD har redovisat att migranter (från alla slags länder) bidrar mer till den brittiska ekonomin än vad infödda gör. Men en ny rapport om EU-invandringens (positiva) effekter på den brittiska ekonomin sägs nu ha gömts undan för att inte motsäga den negativa bild de konservativa i regeringen vill ge…

I Sverige har vi lyckligtvis varit förskonade från seriösa röster om att resa barriärer mot andra EU-länders invånare, efter den märkliga och plötsliga debatten om ”social turism” vid EU-utvidgningen 2004. Intåget av ett invandringsfientligt parti i riksdagen gav effekten att invandringspolitiken blev mer generös och öppnare – för både arbetskraftsinvandrare och personer med skyddsskäl. Också i Sverige ger migranter enligt EU ett nettotillskott till statskassan – om det nu är pengarna som ska räknas. Och specifikt EU-invandrarnas bidrag har också varit positivt.

Räds inte rörligheten. Den är lönsam. Och framför allt så är den rätt och riktig. Det borde ledande europeiska politiker tala om, istället för att sprida rädsla och rökridåer.

Europaportalen: OECD: Invandring en lönsam affär för skattebetalare, Camerons nya invandringspolitik får mothugg. SvD: Kritik av fri rörlighet inom EU får mothugg, Tuffa ord om EU:s fria rörlighet, Teresa Küchler: Polske rörmokaren åter het, Högerpopulister går samman i EU.