Etikett: Gyllene gryning

Tio procent liberaler

Folkpartiet upprepade inte 2009 års succé i EU-valet – men spurten till tio procent liberala röster är ett starkt utgångsläge för höstens val. Störst sorg känner jag över mörkerkrafternas frammarsch i Sverige och Europa.

Så gick Folkpartiet till val 1936. Berlin-OS år. Så ska vi gå till val också 2014.I dag vill jag gratulera framför allt Miljöpartiet till en framgång i valet till Europaparlamentet. De har haft starkt fokus på för väljarna viktiga, och i EU-samarbetet relevanta frågor, även om jag inte anser att alla deras miljöförslag är riktiga. Isabella Lövins resultatinriktade engagemang i fiskepolitiken är väl omvittnat. Jag gratulerar också Feministiskt initiativ, även om jag ligger ännu mycket längre ifrån deras politiska förslag, inte minst den bristfälliga ekonomiska politiken (Expressen) (och de effekter det skulle få på arbete, välstånd och välfärd).

Det ledande regeringspartiet Moderaternas tillbakagång är förstås den stora skrällen (DN); delvis ligger det mycket i att det kostar på att regera. Kanske drabbade det i viss mån också oss liberaler, men även om Folkpartiets jämna 10 procent är en tillbakagång från succévalet 2009 och därmed en besvikelse, så är det ändå bra mycket bättre siffror än vi fått vänja oss vid i andra sammanhang de senaste åren.

Tio procent liberaler är helt enkelt inte illa. Och därmed är det också en bra utgångspunkt för nästa valrörelse i slutet av sommaren.

Den största sorgen känner jag inför mörkerkrafternas framgång (DN): främst Front National i Frankrike och på den mer extrema sidan även t ex ungerska Jobbik och grekiska Gyllene gryning. De som vill vara något mer salongsfähiga, som Dansk Folkeparti och UKIP, är dock direkt tydliga med de nyss nämnda är för extrema för dem. Så samarbetet mellan Europas nationalister ser lika knepigt ut nu som före valet. Det kommer förstås att märkas även för ”våra” sverigedemokrater, som får svårt att hitta samarbetspartner, och naturligtvis ännu svårare att få något inflytande över besluten i parlamentet. Ett ljus i detta mörker var bakslaget för Geert Wilders PVV, och framgången för vårt liberala systerparti D66 i Nederländerna.

Nationalisternas och rasisternas framgång inskärper behovet av ett svar från anständighetens krafter i hela Europa, över hela det politiska spektrat. Inte ett svar till Marine Le Pen och Nigel Farage – men ett svar till invånarna och väljarna. Hur skapar vi framtidstro, hur får vi fart på ekonomin, hur lyfter och möter vi miljöns och klimatets gemensamma utmaningar, hur motverkar vi organiserad kriminalitet, och hur tar vi hand om varandra och andra som behöver skydd hos oss? Svaret måste bygga på samarbete, handel, strukturreformer, öppna gränser. Svaret är liberalt.

Folkpartiet ger resultatDe gröna och vänsterfeministiska framgångarna var förstås en välkommen, om än otillräcklig, motvikt mot Sverigedemokraternas och deras europeiska meningsfränders frammarsch. Det finns motkrafter, i Sverige och Europa, bland ”vanligt folk”, och de måste mobiliseras. Vi liberaler kan räta på ryggarna, vi har gjort en stark valrörelse, vi spurtade i mål även om vi inte nådde ända fram till 2009 års siffror och tre mandat. Framför allt, som Jan Björklund skriver i sitt tack till valarbetare och väljare: ”Vi har stått upp för våra värderingar om mer samarbete i Europa. Vi har inte fladdrat med i populistiska vindar om minskad rörlighet eller mindre europeiskt samarbete.”

Inför höstens val har vi liberaler övat organisationen i skarpt läge, och har förutsättningar att lyfta i kommuner, landsting och riksdag. Vi har känt en stor entusiasm, glädje och gemenskap i partiet – och mött starkt stöd bland väljarna för vår tydliga linje. Den tydligheten ska vi behålla, och inför höstens val ännu mer trycka på jämställdheten, den fria rörligheten, handeln, och andra principiellt och materiellt viktiga frågor (som jämställdhetsminister Maria Arnholm skriver i sitt nyhetsbrev behövs liberala feminister mer än någonsin). Vi ska förstås tala om skola, kunskap, forskning, om miljö och energi, och om försvar och gemensam säkerhet.

Vi har starka företrädare, i Europa och Sverige, som står för de liberala idéerna och har förmåga att formulera svar på människors frågor. Med demokratiminister Birgitta Ohlsson, jämställdhetsminister Maria Arnholm och integrationsminister Erik Ullenhag har vi också ansvar för de viktiga frågorna som nu måste lyftas, om hur vi människor kan leva tillsammans och hjälpa varandra att vara starka och fria; frågor som människor i EU-valet har visat är deras prioriteringar. Vi ska visa att det också är våra.

Hans Åberg: Antietablissemanget vann, Sivert Aronsson: Hava förtröstan.

Ett Europaval mot extremismen

25 maj går Europa till val i krisens skugga och med extremism till höger och vänster. Liberaler har en viktig uppgift i att förmedla framtidshopp, bemöta extremisterna med fakta och peka på fördelarna av samarbete, rörlighet och öppenhet. Nu liksom på 1930-talet.

Så gick Folkpartiet till val 1936. Berlin-OS år. Så ska vi gå till val också 2014.
Så gick Folkpartiet till val 1936. Berlin-OS år. Så ska vi gå till val också 2014.

1936 firades OS i Hitlers Berlin. I Sverige gick Folkpartiet till val med ett tydligt budskap, kraftfullt förmedlat av affischen till höger. Ett lika kraftfullt och tydligt budskap krävs i dag: Nu som då har vi att tampas med följderna av en ekonomisk kris, med politiker som utnyttjar idrottsevenemang till att glorifiera sina förtryckande eller odemokratiska regimer och med extremism på frammarsch i Europa. 2014 är inte som 1930-talet, Putin och Lukasjenko är inte Mussolini och Hitler, men behovet att stå upp för demokrati och människors lika värde, och behovet att presentera en trovärdigare och mer optimistisk framtidsbild än extremisternas mörka tablå, är stort även nu.

Om 16 veckor är det val till Europaparlamentet. I Sverige hoppas som bekant Sverigedemokraterna på stora framgångar. Ett parti vars dröm om Sverige är ett land som stänger sig mot människor, impulser och kontakter från omvärlden har tyvärr en hel del meningsfränder i Europa. Att de, som alla framhåller sitt lands påstådda särart och överlägsenhet, skulle lyckas samarbeta med varandra är vid första anblicken svårbegripligt. Egenintresset i att ha en större partigrupp i Europaparlamentet med alla de resurser det innebär kan förvisso övervinna de flesta svårigheter, men tidigare försök i den vägen har spruckit. Detta illustreras väl av att Sverigedemokraternas eventuella anslutning till en grupp med bl.a. Front National har fått deras förebild Dansk Folkeparti att säga ifrån. Le Pens franska högernationalister är för extrema även för de danska nationalisterna.

En fråga till Jimmie Åkesson hela vägen fram till valet måste naturligtvis vara: Vilka tänker ni samarbete med i Europa? Och vad är det ni tänker samarbeta om?

Extremisterna i Europa lever gott av den ekonomiska krisen och arbetslösheten, och de finns inte bara till höger. Flera vänsterpopulistiska partier kan fira stora framgångar, även om varken de eller våra egna vänsterpartister förstås kommer i närheten av vare sig de kommunister som Folkparti-affischen anno 1936 vände sig mot, eller fascister och nazister i ungerska Jobbik eller grekiska Gyllene gryning. En skepsis eller ibland ren fientlighet mot Europasamarbetet märks dock även bland dem.

Ännu mer problematisk är förstås den  mer städade Europaskepsis som har tagit ett fast grepp om ett av Europas anrikaste demokratiska partier, de brittiska konservativa Tories. När en brittisk premiärminister förtiger eller förvrider fakta om t.ex. invandringens effekter för att spela på Europa- och främlingsskeptiska stämningar har det gått långt.

För Folkpartiet och andra liberaler i Europa finns all anledning att mobilisera inför Europavalet. Vi behöver stå upp mot extremismen, framför allt från nyfascismen. Och vi behöver stå upp för Europatanken, mot såväl ostädade som mer salongsfähiga populistiska skeptiker. Särskilt som inga andra svenska partier verkar vilja axla den rollen.

När Vaclav Havel flög över Europa såg han inga gränser. Att vår del av världen hör ihop - även utanför nuvarande EU:s gränser - syns tydligast om natten.
När Vaclav Havel flög över Europa såg han inga gränser. Att vår del av världen hör ihop – även utanför nuvarande EU:s gränser – syns tydligast om natten. Satellitbild från NASA via Wikimedia.

Jag tror att vi kommer att kunna finna mycket stöd. Människor är kloka och lyssnar till argument, och vi kommer i hundratusentals samtal över hela landet att ha goda argument att föra fram. Vi är den tydligaste rösten mot extremismen i Europa – det är inte en tillfällighet att Folkpartiet och Folkpartiets väljare är Sverigedemokraternas motpol i svensk politik (Stockholmsbloggen). Vi har visat att det går att synas och påverka i Europaparlamentet – från Hadar Cars, som på 90-talet hade en avgörande roll i att avskaffa dödsstraffet i det växande EU, över Cecilia Malmström och hennes enträgna arbete för öppenhet och insyn, till Olle Schmidt, Cecilia Wikström och Marit Paulsen som arbetat hårt för ekonomisk utveckling, människors lika rättigheter, och bra mat utan onödigt regelkrångel.

Vi vet också att samarbete och rörlighet är en del av lösningen på krisen, arbetslösheten och Europas problem – så som Europaminister Birgitta Ohlsson påpekade i Ekots lördagsintervju. En ännu öppnare arbetsmarknad kan hjälpa europeiska företag att finna rätt kompetens, och ge fler människor möjlighet att hitta rätt arbete. Fri handel gynnar ekonomisk tillväxt. Och den fria rörligheten är inte bara principiellt riktig – invandringen inom EU är också ekonomiskt lönsam, i Sverige som i Storbritannien.

Vi har också de bästa kandidaterna. Det är med glädje och stolthet en folkpartist kan betrakta förslaget till EU-lista och vår topptrio där alla står för både erfarenheter och nytänkande: Marit Paulsen och Cecilia Wikström föreslås få sällskap av Jasenko Selimovic, som bättre än de flesta kan argumentera för öppenhet, fred och mänsklig samverkan.

Tror man på ett helt och öppet Europa, ska man välja Folkpartiet. Vi ger oss inte. Vi vill ha mer samarbete, inte mindre.

Antisemitismen lever

Hoten och rädslan ökar i Europa. Människor som råkar vara judar är 75 år efter kristallnatten fortfarande utsatta för hot och förföljelse. Romer är en annan utsatt grupp. Vi måste slå tillbaka med alla det demokratiska samhällets maktmedel. Inte minst med vårt eget engagemang och våra egna röster.

Judiska män tvingas marschera med de gula stjärnorna dagen efter Kristallnatten, 10 november 1938.
Judiska män tvingas marschera med de gula stjärnorna dagen efter Kristallnatten, 10 november 1938.

I kväll och i natt inträffar 75-årsminnet av Kristallnatten: Dödsstöten för eventuella kvarvarande förhoppningar om en fortsatt framtid för judar i Nazityskland och ett steg på väg mot Förintelsen. Och i dag demonstrerar svenska nynazister till stöd för grekiska nynazisterna Gyllene gryning på Stockholms gator (DN).

Parallellen är motbjudande nog att skapa ett politiskt illamående. Och det är inte nog. Samtidigt landar en rapport om ökad antisemitism i Europa. Störst är rädslan och hoten i länder som Frankrike och Ungern – men Sverige hamnar i mitten av de åtta länder där 5.000 judar tillfrågats. (TT/SvD; rättighetsbyrån FRA).

Antisemitismen lever alltså – inte bara ”där” utan även ”här”. Och inte bara i det Malmö som uppmärksammats, t.o.m. av president Obamas sändebud. Föga förvånande att ordföranden i Svenska kommittén mot antisemitism inte ser något hopp om att deras verksamhet ska bli onödig snart.

Till bilden ska förstås också läggas ökad utsatthet i Europa för en annan av nazisterna förföljd grupp, romerna. Och antiziganism och fördomar mot romer är heller inte begränsad till andra länder.

Att kartlägga, se och erkänna problemet och dess omfattning är alltid ett första steg. Att tala om hur oacceptabelt det är ett andra. Men hur kan vi agera?

Vi måste säkra att sanningen och berättelserna om Förintelsen aldrig tillåts försvinna. Överlevarnas och vittnenas berättelser måste bevarad åt eftervärlden och ständigt upprepas inte minst i skolorna. Gärna med förmedlade personliga familjeberättelser; den unge Jonathan Körösi i dagens SvD har tagit på sig en viktig uppgift. (SvD 1, SvD 2.)

Vi måste analysera djupare bakomliggande orsaker till antisemitism, antiziganism och andra fördomar och hat mot andra människor enbart för att dessa, bland alla andra sina individuella egenskaper, råkar tillhöra en viss grupp. Den som har framtidstro faller sannolikt sällan i sådana irrationella åsiktsfällor. Den som är trygg i sig själv, känner trygghet för sina nära och känner sig delaktig behöver sällan söka sådana destruktiva sammanhang. Här handlar det om hela batteriet av samhällsförbättrande och utvecklande åtgärder, socialt trygghetsnät, möjligheter till utbildning och arbete, hela Sveriges och Europas konkurrenskraft och framtidsutsikter.

Kulturen och medierna har förstås en viktig roll – att stärka medmänsklighet, visa på alla människors grundläggande gemensamma drag – och våra myriader av skillnader, på individnivå. Att lyfta förebilder och motbilder. Men inte att gömma undan, utan ta upp utmaningar till diskussion.

Och naturligtvis ska vi bekämpa alla de brott som antisemitism, antiziganism och andra avarter innebär – bekämpa dem med kraft och med alla den demokratiska rättsstatens medel. Effektivt polis- och underrättelsearbete är A och O. Varje hot, varje kränkning, varje övergrepp ska tas på allvar och helst lagföras.

Antisemitism och antiziganism är två mycket specifika, otäcka företeelser. Men de är också, på ett sätt, allmänna och angår oss alla. Ingen av oss bör eller kan vara oberörd – även om vi inte råkar tillhöra någon av de specifika grupperna. Vi behöver inte gå så långt som till de berömda raderna om hur grupp efter grupp i Nazityskland utsattes och undanröjdes, men det angick ju inte ”oss”; ”sedan kom de för att hämta oss och då fanns det ingen kvar som kunde protestera”.

Det räcker att fråga sig om vi vill leva i ett samhälle där rädsla, hat och hot tar sådan plats. Svaret torde vara givet. Och därför bör vi alla, som den viktigaste åtgärden av alla, markera för öppenhet – mot alla former av diskriminering.