Folkpartiet har många starka sakfrågor, grundade i våra värderingar. Hur vi får till den liberala berättelsen som knyter ihop dessa sakfrågor och deras liberala bevekelsegrunder, är vår stora uppgift i förnyelsen av Folkpartiet. Om det skriver jag en krönika i NU – och tipsar om att kulturpolitiken kan vara en hjälp.

”Vi behöver en liberal berättelse”, är rubriken på min krönika i veckans utgåva av det liberala nyhetsmagasinet NU. Nedan ser du en något längre version. Berättelser kan ibland tjäna på att kortas – vilket NU förtjänstfullt gjorde! I sökandet efter och formulerandet av den liberala berättelsen, tror jag att kulturen och kulturpolitiken kan vara en hjälp, som en liberal klangbotten – i kulturpolitiken knyter vi nämligen ihop och berör väldigt många viktiga liberala områden.

Vi behöver en liberal berättelse

Folkpartiet har en stark position i flera viktiga sakfrågor – men vilken är den liberala berättelsen? Det som knyter samman sakpolitiken, ger oss riktning och förankring? Att skapa en sammanhängande och gemensam berättelse är den viktiga uppgift vi liberaler har framför oss i förnyelsen av vårt parti.

Många av oss folkpartister känner nog en självklar hemhörighet i förstatligande av och ökad lärarstatus i skolan, antidiskriminering och tillgänglighet för personer med funktionsvariationer, nya kärnkraftsreaktorer, Europasamarbete, HBTQ-rättigheter, bistånd, pappamånader, stärkt försvar och flexiblare arbetsmarknad.

Jag kan härleda det mesta ur min liberala grunduppfattning och ideologi. Frågan är förstås hur det framstår för andra – de inte redan övertygade och insatta. Vi kan säkerligen vinna stöd av många människor som gillar våra förslag på ett visst område – borgerliga feminister, försvarsvänner på olika håll – men hur knyter vi samman helheten och vinner mer djupgrundat förtroende på lång sikt? Och hur kan vi folkpartister få ökad igenkänning i den liberala grundberättelsen, även i de nya sakpolitiska förslag som självklart måste levereras snabbt och effektivt, dag för dag?

Ett område som kan ge styrka i sökandet efter den liberala grundberättelsen är kulturpolitiken. Nej, tänker ni nu, en kulturpolitiker som vill lyfta fram sitt politikområde som den saliggörande lösningen… Men jag säger inte att det är kulturen som ska bli Folkpartiets nya stora profilfråga. Så pass realistisk är jag. Däremot kan kulturpolitiken ge en liberal klangbotten och visa hur vi kan knyta ihop och visa upp viktiga liberala värden som berör många andra områden.

Kultur och kulturpolitik handlar om bildning i bred mening och har en självklar koppling till liberalismens och Folkpartiets långvariga engagemang för skola, utbildning och forskning. Inte minst kan kulturpolitiken lyfta behovet av, och förse oss med strategier för, ökad läsning. Biblioteken är templen och palatsen i vår bildningsvurm. Böcker och litteratur i alla former, på alla slags plattformar, är något vi liberaler hänger oss åt. Ett nyttigt nöje. Och som jag svarade på en fråga här i NU häromveckan, angående lästips i sommar: Det viktiga är att ni läser! Jag kunde ha fortsatt: Särskilt om ni har barn och ungdomar – inte minst pojkar och unga män – i omgivningen. Visa att vuxna kan, vill och njuter av att läsa! (För vissa av oss gäller det bara att också visa att läsplattan bara innehåller text – inte bara häftiga eller aldrig så pedagogiska spel…)

Kultur handlar också om hälsa. Den vetenskapliga evidensen visar med all större tydlighet att framför allt sådana stimulanser som kombinerar intellekt och fysik – dans, musik, sång – har en välgörande effekt. Det ger inte bara trivsel utan kan också bidra till att bota, lindra och trösta, sjukvårdens tre viktiga uppdrag. För att inte tala om de förebyggande effekterna!

I kulturen kan vi människor komma från olika håll med olika förutsättningar och mötas som jämlikar. Den möjligheten får vi inte förlora. Kulturen som dialogskapare och överbryggare av klyftor är något vi liberaler bör värna och utveckla. I konkret politik handlar det om att slå vakt om institutioner som kommunal kulturskola och bibliotek, med sina livsviktiga uppgifter. Men det kan också vara förslag om fritidspeng – något vi nu kan och måste driva kommunalt, när den rödgröna regeringen valt att avskaffa denna subvention av alla ungas deltagande i kultur- och fritidsaktiviteter, även när föräldrarna har försörjningsstöd. Och det kan vara en Eurovisionsfinal, som vi i Stockholm hoppas kunna göra till mer än bara en folkfest – en mötesplats för stockholmare och européer oavsett bakgrund.

Sist och slutligen – men blott i denna begränsade uppräkning – är kulturen förstås arenan för liberalers varmaste hjärtefrågor: Yttrandefrihet, demokrati och värnandet av alla människors lika värden. Här försvarar vi rätten att uttala sig, friheten som sträcker sig så långt den inte inskränker någon annans. Och i den öppna debatten där åsikter bryts mot varandra, är den friheten oerhört långsträckt, nästintill obegränsad. Då kan vi ibland själva bli överbevisade, övertygade, eller åtminstone mindre tvärsäkra; en nyttig upplevelse. Och då demonstrerar vi demokratins och öppenhetens värde för liberalismens och det öppna samhällets fiender. Den frihet som är värd att försvara, även militärt – för att knyta upp ytterligare en angelägen och aktuell Folkparti-fråga.

Kulturen ger livet både sötma och sälta. Och kanske kan det också hjälpa till med inspiration till den liberala berättelse vi söker. Till synes disparata frågor har ett samband, i allmänmänsklig frihetslängtan.

(Skrev jag att kulturen också ger utrymme för högstämda formuleringar och högtidstal..?)