Etikett: hatbrott

Tryggt Eurovision för alla

När Eurovision kommer till Stockholm måste det bli en trygg folkfest, för alla. Stockholm bör bevaka att HBTQ-personer kan besöka Eurovision-festen i trygghet. Jag har ställt en interpellation till finansborgarrådet hur staden kan medverka till en trygg Eurovision för alla.

Bild Ludovic Bertron Wikimedia.
Bild Ludovic Bertron Wikimedia.

Stockholm ska vara en trygg stad för alla, alltid. Under Eurovision-finalen nästa år väntas många besökare, från världen, Europa och andra delar av Sverige, däribland en hel del HBTQ-personer. För många HBTQ-personer har Eurovision en särskild betydelse – men det finns också hotbilder.

I dagens Stockholm kan det verka självklart att personer kan röra sig säkert oavsett vem de älskar eller uttrycker sina känslor för, men vi vet att så inte är fallet.

Inte alltid i Stockholm, och otryggheten kan vara stor för besökare från andra orter och länder där det sociala trycket ser annorlunda ut. Fördomar, hederskulturer och förtryckande normer finns närmare än vi tror – och i flera Eurovision-länder är hoten mot HBTQ-personer högst påtagliga, från statsmakterna eller andra krafter i samhället. Den ryska regimens anti-gay-lagar och våldet och hoten mot Pride-manifestationer i flera länder som Serbien och Lettland under åren gör det tydligt.

Trakasserier, hot och våld mot HBTQ-personer kan aldrig accepteras, på någon plats eller någon tid på året.

Alla har inte ”kommit ut” än, och vill inte riskera att ”outas” innan de är redo. För vissa fördomsfulla och aggressiva personer är dessutom uttryck av ömhet mellan människor av samma kön så provocerande att de tar sig friheten att trakassera sina medmänniskor. Under Eurovision-veckorna kan riskerna bli extra stora – liksom behoven av trygga zoner där alla kan få vara sig själva.

Eurovision kan samtidigt ge möjligheten för möten för människor och uppmärksamhet för frågor, för personer som kanske inte på hemmaplan har de möjligheterna. Jag vill att Stockholms stad medverkar till att skapa både trygga zoner, mötesplatser och uppmärksamhet för HBTQ-frågor. Därför har jag ställt en skriftlig fråga, en så kallad interpellation, till finansborgarrådet i kommunfullmäktige. Se nedan! Stockholmdirekt skriver i dag om min interpellation om HBTQ-trygghet under Eurovision. Läs också gärna RFSL Stockholms vice ordförande Julle Bergenholtz på Metro debatt.


Interpellation om Eurovision och HBTQ-fokus

Eurovision Song Contest-finalen i Stockholm i maj 2016 blir ett tillfälle till folkfest och marknadsföring av staden. Folkpartiet liberalerna för på olika sätt fram vikten av att arrangemangen kring ESC-finalen också uppmärksammar människor i Europa och vår värld som inte har samma friheter som många av oss tar för givna. För oss liberaler är det angeläget att folkfesten är till för alla. Det är också ett sätt att uppmärksamma Stockholm som en öppen världsstad.

Bland många HBTQ-personer finns ett särskilt stort engagemang för ESC. Utanför Sverige är kopplingen mellan ESC och HBTQ-världen ibland ännu större än i Sverige. Under ESC kan många besökare väntas till Stockholm, och många av dem kommer att vara HBTQ-personer, från Sverige, Europa och världen. Stockholm bör ge dem en lika fantastisk och lika säker upplevelse som alla andra besökare – och kanske en särskild möjlighet att få vara sig själva.

Vid kontakter med företrädare för HBTQ-rörelsen uttrycks behovet av säkra mötesplatser, där man vågar vara sig själv och inte är rädd att identifieras och kanske göras känd för hemlandets myndigheter eller en potentiellt hotfull omgivning i hemlandet.

Behovet av säkerhet och trygghet kan också gälla svenska bögar, flator, bisexuella, transpersoner och queera, inte minst unga. Som vi vet finns tyvärr också i Stockholm och Sverige hederskulturer och förtryckande normer som begränsar unga HBTQ-personers frihet. Både hitresta besökare till ESC och stockholmare som vill delta i evenemanget kan uppskatta och vara i behov av en särskild, trygg mötesplats.

HBTQ-rörelsens organisationer i Sverige och i Europa kan säkerligen göra stora insatser men kan behöva stadens stöd – inte nödvändigtvis eller enbart i pengar men kanske ännu mer i lokaler och samarbeten. Ett politiskt uttalat stöd vore också en markering som visar Stockholms identitet som en trygg och öppen världsstad.

Mot bakgrund av ovanstående vill jag fråga ansvarigt borgarråd
1. Vilka tankar och planer finns kring program och insatser med HBTQ-perspektiv, inför Stockholms arrangerande av ESC-finalen?
2. Har kontakter tagits med HBTQ-organisationer och företrädare?
3. Finns specifikt planer för att skapa säkra mötesplatser och trygghet för HBTQ-personer?

Stockholm den 28 september 2015

Rasmus Jonlund (FP)

Judarnas kollektiva oskuld

Hatet mot judarna är inte historia. Det irrationella, förkastliga skuldbeläggandet och hatretoriken lever – och under det senaste Gazakriget har en våg av hatbrott mot judar svept över Europa. Det är allas vårt ansvar att ta avstånd från alla tendenser till antisemitism.

HISTORISK ANTISEMITISM. Från 1941 tvingades alla judar i Tyskland bära en gul davidsstjärna väl synlig på kläderna. Tidigare hade judar, bl a på förfrågan från Sverige, fått davidsstjärnor stämplade i sina tyska pass. Bild från Bundesarchiv via levandehistoria.se
HISTORISK ANTISEMITISM. Från 1941 tvingades alla judar i Tyskland bära en gul davidsstjärna väl synlig på kläderna. Tidigare hade judar, bl a på förfrågan från Sverige, fått davidsstjärnor stämplade i sina tyska pass. Bild från Bundesarchiv via levandehistoria.se

I höstas uppmärksammade vi 75-årsminnet av Kristallnatten; kulmen på det gradvisa, smygande ökande förtrycket av de tyska judarna under 30-talet och förspelet till den ohyggliga höjdpunkten på århundradena av judeförföljelser som kom med kriget och Förintelsen. Denna mänsklighetens stora, tragedi gav reaktionen bland statsmän och folk: Aldrig mer.

Men antisemitismen dog aldrig och som jag skrev då i november: den verkar på sina håll starkare än på länge.

Sedan i höstas har det blivit ännu värre. Den uppblossande, och allt blodigare, senaste fasen av Israel-Palestina-konflikten har lett inte vara till berättigad kritik mot övervåld och civila offer i Gaza (sådan kritik som jag själv gärna kommer med; situationen för och behandlingen av palestinier är på många sätt förkastlig). Denna konflikt verkar dock alltid för vissa motivera hatfylld retorik, uttalade hot och rena våldshandlingar mot judar överallt. Aftonbladet skriver i dag om en våg av hatbrott mot judar över Europa.

Staters agerande leder ofta till reaktioner mot både dessa staters medborgare och andra intressen, och sådan kollektiv skuldbeläggning är aldrig acceptabel, konstruktiv eller särskilt sannolik att ge några resultat; vill man nå förändring och påverka i detta fallet Israels politik är andra strategier sannolikt betydligt effektivare. När den kollektiva skuldbeläggningen riktas mot Israel och judarna får den dessutom p g a historien en ännu värre, mer sinister karaktär.

Det är samma gamla antisemitism, samma myter och samma föråldrade grupptänkande utifrån blod och religion som vi och framför allt det judiska folket fått vänja sig vid genom de senaste snart tvåtusen åren av dess långa historia. Och i retoriken och handlingarna ligger i förlängningen det värsta hotet av alla: den förintelse som Hitler kommit närmast att förverkliga (och hans ”misslyckande” hör till det som människor utan att blinka verkar kunna beklaga…)

Vi måste vara mycket tydliga: det finns ingen kollektiv skuld för något folk. Kom gärna med skarp kritik mot Israels agerande men håll er för goda för att förblindas av blodsmyter. Håll isär staten, dess regering och militär, och folket som består av individer. Judar långt från Israel kan ännu mindre än alla israeler ta ansvar för alla staten Israels handlingar. Många av dem är säkerligen lika kritiska mot den rådande politiken med t ex bosättningar och militärt våld som många av oss. Men det spelar hursomhelst ingen roll: hot, våld och hatbrott kan aldrig ursäktas.

Vi har alla ett ansvar: att häva upp våra röster. Att säga ifrån mot hat och hot. Att aldrig tystna, aldrig glömma.

Jag är gay – är jag då inte också en människa?

Det blir bättre, är vad vi ”HBTQ-personer” (i brist på bättre ord) länge hört, och sagt oss själva och varandra. Och visst går både juridik och attityder åt rätt håll i stora delar av världen. Men fördomar, diskriminering och hatbrott består – och kan rentav få ökad spridning då den homofobiska minoriteten känner sig mer trängd.

FULLT NORMALA. På bröllopsresa på ett kryssningsfartyg med överväldigande majoritet andra gaypersoner, fick vi en oväntat befriande känsla av att vara "norm".
FULLT NORMALA. På bröllopsresa på ett kryssningsfartyg imed överväldigande majoritet andra gaypersoner, i februari 2012, fick vi en oväntat befriande känsla av att vara ”norm”.

Jag är inte som du, eller åtminstone inte majoriteten av er som läser detta. Då talar jag inte om de miljoner små egenskaper som gör att skillnaden mellan oss som individer alltid är större än skillnaden mellan någon av de grupper, baserade på någon för tillfället gemensam nämnare, som vi ofta delas in i. Jag menar att jag alltid (eller sedan tioårsåldern om jag ska försöka tidsätta) har varit annorlunda än flertalet. Om att jag alltid i mötet med nya människor och olika offentliga sammanhang får välja och definiera vad och hur mycket jag berättar om mitt särdrag, och hur jag gör det – och att jag om jag inte berättar alltid får vara beredd att bedömas enligt den förutfattade majoritetsuppfattningen. Om att inte få lämna blod, om att på grund av en grupptillhörighet klassas som mer i riskzonen för smittsamma och rentav dödliga sjukdomar, och ja, ibland, att titta en extra gång över axeln. Om att några få gånger om året vara i ett sammanhang med nästan bara sådana som jag – och först då känna den befrielse det kan innebära, som när ventilationen stannar och kontoret blir radikalt mycket tystare en redan tyst fredageftermiddag.

Jag talar om vad jag attraheras av, och vem jag älskar.

När jag för några veckor sedan läste om det homosexuella paret i Kinna som utsatts för hot, trakasserier och rent våld kände jag som de flesta en stor vrede (SR Sjuhärad). Men jag kände också en viss vanmakt och en personlig rädsla. Alla tre känslor som återkommer när jag läser hela Håkans och Roys berättelse i dagens SvD. Parat med  häpnad, återigen,  över vissa människors tolkning av det kristna kärleksbudskap de påstår sig bekänna sig till (och glädje över att Svenska Kyrkans ledning åtminstone tycks tydlig).

Rädslan och den extra blicken över axeln i tunnelbanan är kanske inte helt rationella. Jag är privilegierad: blond, blåögd, bosatt i Stockholms innerstad, med fördomsfri arbetsplats och omgivning i mitt politiska engagemang och min bekantskapskrets, och en kärleksfull utvidgad familj. Jag har aldrig utsatts för hatbrott. Men lika lite som SvD:s Tobias Brandel håller jag min man i handen i offentliga miljöer, inte heller på fördomsfria Södermalm eller Vasastan.

Till saken hör att jag inte känner mig annorlunda. Jag är som ni! Jag vill vara mig själv, inte min sexuella identitet, men jag inser att jag ibland måste lyfta fram den och mina erfarenheter av politiska skäl; av solidaritet med mindre lyckligt lottade – som Roy och Håkan – och för att åstadkomma förändring.

STOLTA. Vi är här, dags att vänja sig. Med kollegan Jesper Svensson i Folkpartiets del av Prideparaden i Stockholm 2012.
STOLTA. Vi är här, dags att vänja sig. Med vännen och kollegan Jesper Svensson i Folkpartiets del av Prideparaden i Stockholm 2012. Foto: Pauline Åkerlund.

Och visst sker förändring. Visst går vi åt rätt håll, i Sverige och övriga västvärlden. (Jag avstår nu att kommentera Uganda och andra sorgliga fall.) De juridiska rättigheterna utökas och blir alltmer likställda, kring äktenskap, socialförsäkringar, familjer och arbetsplatser. Attityderna blir allt bättre, och juridiska och politiska rättigheter går ofta hand i hand i en god cirkel.

Men fördomar, diskriminering och hatbrott består. Kanske de rentav ökar och blir mer högljudda – när franska demonstrationer samlar stora skaror mot jämlika äktenskap, nynazister begår hatbrott och en amerikansk ny reaktionär kristen höger gör sig påmind (och i sitt nit sprider de fördomar de inte får gehör för på hemmaplan till t ex Uganda, med förödande konsekvenser). Framgångarna för den goda sidan provocerar helt motståndarna och får dem att trappa upp kampen. (Se Expo 1 om stöd för och Expo 2 om motstånd mot gayäktenskap i Frankrike; NY Times 1 om förändrade amerikanska attityder och sociala förändringar apropå HBTQ-rättigheter & NY Times 2 om hur ökningen av öppet homosexuella politiker speglar dessa ändrade attityder.)

Mitt annorlundaskap ligger inte hos mig. Precis som personer som lever med en funktionsnedsättning är vi som är gay eller queer bara annorlunda i andras ögon och i mötet med samhällets funktioner och institutioner (med den viktiga skillnaden att jag förstås kan ”välja” att i vissa situationer ”avstå” från att vara annorlunda). För en travesti kopplad till ytterligare människor som på grupptillhörighet möter fördomar och våld: Blöder inte vi som ”normala” personer? Jobbar och försörjer vi oss inte, blir vi inte sjuka och kära som andra?

Tills vi löser frågan om att varje människa betraktas och möts som en individ, för och i sig själv, gäller helt enkelt att leva som den man är och därigenom också arbeta för förändring. Eller för att uttrycka det så kort som det görs på amerikanska: Jag är här, jag är gay, vänj er. Om ni nu måste bry er.

Läs vad jag tidigare har skrivit om homosexuella. Och för den som vill fräscha upp minnet av Shylocks berömda replik om att vara jude, från Shakespeares Köpmannen i Venedig, se här i akt 3, scen 1, på engelska.