Tagg: Hertha Hillfon

Vice ordförande i kulturnämnden

I dag har jag nominerats av Folkpartiet till vice ordförande i kulturnämnden i Stockholms stad. Det känns oerhört hedrande, viktigt, roligt – och en smula skrämmande.

BILDNINGSBORG. Interiör från Stockholms Stadsbibliotek.
BILDNINGSBORG. Interiör från Stockholms Stadsbibliotek.

Kulturen är speciell i många människors liv – och i en stad.  Kulturpolitik handlar om rätten att yttra och uttrycka sig – och om att överhuvudtaget ha ett språk, ett uttryckssätt. Och det handlar om att skapa goda förutsättningar för dans, teater, litteratur, och konst i alla dess former; för utövarna, och kulturen.

Det är lätt att hålla högtidstal med vackra fraser om kulturen. Men där bakom finns det hårda slitet långt bort från galor, premiärer och festivaler. Där finns vardagsglädjen i barnens kulturskola – kanske med drömmar om en framtida musikkarriär; där finns det trygga gemensamma vardagsrummet på folkbiblioteket.

Stockholm har ett kulturliv som alla stockholmare kan vara stolta över. En del av det drivs i offentlig regi, mycket står fritt men med stöd av kommun, landsting och stad. Och det allra mesta skapas av människor utan större inblandning av det offentliga. Det är viktigt att komma ihåg för en kulturpolitiker; allt ligger inte, och ska inte ligga, inom vår rådighet!

Det rika kulturlivet framhålls ofta som en av Stockholms styrkor. Så är det också – en del av den varierande, sprudlande, toleranta storstadsmiljö som lockar många att flytta hit från landet och världen. Kulturutbudet är också en attraktionsfaktor för näringslivet, för besökare och företag.

Kulturen betraktas ofta som en nyttighet – ett instrument för många goda syften: demokrati, integration, tillväxt, bildning. Det är den också! Men först och främst finns kulturen i alla sina skepnader till för sin egen skull; genom konstnären som skapar, och publiken som tar del – och deltar. Det är bara så, på sina egna villkor, som kulturen kan vara till nytta för någon.

Att föreslås som vice ordförande i kulturnämnden i Sveriges största stad är förstås väldigt hedrande. Det är ett stort och viktigt uppdrag – och just därför inte så lite skrämmande. Inte minst som jag inom Folkpartiet ska försöka föra vidare den framgångsrika, engagerade politik som drivits av Madeleine Sjöstedt. Jag har som oppositionsledare i kulturfrågorna i Stockholm, precis som tidigare, ingen ambition att kritisera majoriteten för kritikens egen skull.

KULTURAGERAR. Som oppositionspolitiker  blir det dock kanske färre tillfällen att invigningstala, som här kort för att uppmärksamma världsminnet Stockholms stadsbyggnadsritningar och de frimärken som skapats utifrån det.  Mars 2013, foto av stadsarkivarie Lennart Ploom.
KULTURAGERAR. Som oppositionspolitiker blir det dock kanske färre tillfällen att invigningstala, som här kort för att uppmärksamma världsminnet Stockholms stadsbyggnadsritningar och de frimärken som skapats utifrån det. Mars 2013, foto av stadsarkivarie Lennart Ploom.

Uppfordrande men glada tillrop är förstås motiverade när de rödgrönrosa i Stadshuset fullföljer och fortsätter de satsningar och initiativ som vi har påbörjat: El Sistema där barns utövande av musik främjar social utveckling; moderna och tillgängliga bibliotek; e-förvaltning och e-arkiv som effektiviserar den offentliga byråkratin – och ger förutsättningar för offentlighetsprincipen i en ny tid. Utbyggnad av Liljevalchs, nya scenen i Gasklockan och ombyggnad av Stadsmuseet, inklusive en ny basutställning, är viktiga planer att fullfölja. Den hittills succéartade kombinationen Kulturhuset Stadsteatern hoppas jag innerligt får minst lika goda förutsättningar framöver (även om det sköts i ett fristående bolag ägt av staden). Jag välkomnar också fri entré på museerna.

Efter dessa förhoppningar är det dags för lite vaksamhet. Kulturpolitik kräver som alla områden både ord och handling. Hur kommer den nya majoritetens politik se ut i praktiken? Kommer man ge kulturlivet både frihet och goda förutsättningar att verka – med ökat oberoende av kommunen? Kommer man lyckas hålla armlängds avstånd? Får biblioteken sköta sin samhällsviktiga uppgift utan politisk inblandning – men med stöd där det behövs, t ex kring e-böckernas tillgänglighet?

Två oroande fall ser jag redan: ett löfte som hållits – och ett som brutits. Det första handlar om den avskaffade kulturbonusen, det andra om Hertha Hillfons hem och ateljé – som man vidlyftigt lovade att bevara innan valet (en vidlyftighet som vi i Folkpartiet höll oss ifrån; nu verkar det kunna bli en lösning med Hillfon-museum och konstnärshem på privat initiativ vilket jag välkomnar).

Oroande är också den aviserade översynen av kulturstödet. Det nya stödsystem som vi införde har bl a ökat transparensen, kontinuiteten och såväl ansökningar som beviljade stöd. Det infördes med brett stöd i kulturnämnden. Ska det nu undergrävas?

Byråkratiseringen som den nya majoriteten står för är inte bara oroande utan mer direkt bekymmersam. Sju miljoner till kultursekreterare är mycket stora pengar i kultursammanhang.

Kulturpolitiken är bredare än bara en kulturnämnd (eller ett utskott, eller departement). Frågor går i varandra. Det gäller inte minst kring kulturarv och stadsbyggnad – om t ex vår historia ska samsas med en ny tids uttryck, när vi lägger till nya årsringar till den ständigt växande staden. Både gamla och nya hus ska kunna få synas i stadsbilden. Det gäller även – så republikan jag är – Stockholms slott. Att återge Stockholms kanske främsta märkesbyggnad 1700-talets varma, gula färg är en åsikt som jag kommer att förfäkta – även om den ligger bortanför kulturnämndens rådighet.

Detta är ingen programförklaring, utan en reflektion i tacksamheten och nervositeten inför mitt nya uppdrag. Läs gärna mer om vad jag skrivit och funderat på kring kulturen och staden, här på min blogg!

Välkommen ljusning för Hertha Hillfons hem

Genom privata initiativ verkar det bli ett museum i Hertha Hillfons hem och ateljé. Det är en hoppfull utveckling även för Stockholmskulturen i stort.

HILLFON. Konstnären Hertha Hillfon finns representerad på ett flertal ställen i vår offentliga miljö. Här Astrid Lindgren i Filmstaden (Holger Ellgaard Wikimedia).
HILLFON. Konstnären Hertha Hillfon finns representerad på ett flertal ställen i vår offentliga miljö. Här Astrid Lindgren i Filmstaden (Holger Ellgaard Wikimedia).

Turerna har varit många kring konstnären Hertha Hillfons hem och ateljé i Hägersten. Den dåvarande rödgröna oppositionen lovade storstilat inför valet att köpa huset och skapa ett museum. Ett löfte som snabbt drogs tillbaka efter valet (SvD). Konstsamlingen med Hillfons egna verk auktionerades ut i september, men genom donationer lyckades föreningen Hertha Hillfons vänner återköpa verk för två miljoner kronor. Hoppet om ett museum har sedan levt på att en aktör, annan än staden, köper in konstnärshemmet. Och så verkar nu ske.

Ambitionen att skapa ett museum utifrån ett – unikt – kvinnligt konstnärshem är mycket god och något jag och Folkpartiet välkomnar. Till skillnad från de rödgröna lovade vi från Folkpartiet dock inte att staden kunde ta på sig ett ansvar för att köpa fastigheten och driva ett museum. Det är en fråga om vilka åtaganden staden  bör ha och göra som måste vara en del i en långsiktig strategi.

I mina ögon är det inte en kommunal uppgift att i första hand initiera och driva nya, enstaka museer – men däremot, mer än gärna, uppmuntra och stödja privata initiativ. Privatpersoner, företag, stiftelser, föreningar och andra kan vara och bli ännu viktigare kulturaktörer.

Nu har ett privat bolag köpt Hertha Hillfons hem och ateljé, och vill låta vänföreningen använda fastigheten för ”museum och kulturell mötesplats” (SR Kulturnytt). Det är mycket välkommet. Vänföreningen har, för att förverkliga sin museidröm, förhoppningar om kommunalt kulturstöd. Det får bli en ansökan som ska handläggas och bedömas professionellt av kulturförvaltningen. Den bedömningen kan och ska jag inte föregripa; principen om armlängds avstånd mellan politiken och kulturstödsbedömningarna är något vi ska hålla hårt på. Vänföreningen kan och bör dock ha en dialog för att få råd, både med Stockholms stad, med staten och landstinget – och med andra tänkbara intressenter och finansiärer. Hertha Hillfons arv och verk är inte bara ett intresse för stockholmarna, och definitivt inte bara för kommunen Stockholm.

Kulturstödet utökades och reformerades under de åtta år som Folkpartiet ansvarade för kulturpolitiken i Stockholms stad. Det innebär en tydligare princip om armlängds avstånd och ett stöd och en uppmuntran att söka finansiering från fler källor. Det innebar också – inte minst – större resurser och kriterier som möjliggör att staden kan stödja även nya aktörer och verksamheter. Det öppnar möjligheter för fler.