När människor som lever med en funktionsnedsättning möts av otillgänglighet är det självklart diskriminerande. Nu blir bristande tillgänglighet diskriminering också i lagens ögon. Integrationsminister Erik Ullenhags förslag bör välkomnas av långt fler än funktionshinderrörelsen.

Funktionshinder sitter inte i individen. Funktionshinder skapas av omgivningen och samhället, när man inte klarar att möta människor som lever med en funktionsnedsättning. Det är egentligen något självklart men tål att upprepas. När regeringen genom integrationsminister Erik Ullenhag (FP) i dag presenterar förslaget om utvidgad diskrimineringslag, är det förstås en seger för funktionshinderrörelsen som har drivit ett långsiktigt och målmedvetet påverkansarbete inte minst med Torsdagsaktionen, och för alla de människor som berörs direkt. Men det är också en landvinning för alla andra.

”Om skäliga åtgärder för tillgänglighet ej vidtagits” är det fråga om diskriminering, föreslår integrationsministern, som också ger fler detaljer kring hur det är tänkt att fungera (SvD Brännpunkt). Det är då viktigt att komma ihåg att alla funktionsnedsättningar inte syns utanpå, vilket t ex alla de många som har nedsatt hörsel, eller alla med födoämnesallergi nog har erfarit. Att utgå från att alla uppfyller ”normen” för vad som är normalt är en vanlig fälla som leder in i diskriminering och kränkande bemötande.

Som all diskriminering kan bristande tillgänglighet vara svår att se för dem som inte själva är direkt utsatta. Jag vet inte hur det är att inte kunna gå på möten för att jag inte kommer fram till eller kan röra mig i lokalen, jag vet inte hur det är att kanske rentav – som inträffat alltför många gånger – inte kunna komma in i vallokalen på valdagen, jag vet inte hur det är att inte förstå vad som sägs då det saknas teknisk utrustning eller tolkning för syn- och hörselnedsättning, hur det är att inte kunna äta den mat som serveras, att inte kunna ta sig fram till tunnelbanan eller bussen på egen hand, att hänvisas till en i bästa fall fungerande, kanske urinstinkande hiss, att vara beroende av färdtjänst som kanske inte ger mig ett värdigt bemötande eller rentav inte kör mig dit jag skulle…

Jag vet inte hur detta utanförskap känns, men jag kan föreställa mig. Jag bär också min särart, även om den är dold. Alla som någon gång har varit i någon slags liknande situation, att inte passa in, att förbises, att ingen har tänkt på dina behov, att du måste påpeka eller bekväma dig om att vara obekväm, kan ta den upplevelsen och mångfaldiga den, göra det till en återkommande permanent inslag i vardagen. Då kanske vi är på väg att förstå.

Tillgänglighet och eliminering av funktionshinder (som alltså finns i omgivningen, inte hos personen i sig!) är av avgörande betydelse för alla som lever med en funktionsnedsättning. Men det är också något som är bra för oss alla. En tillgänglig miljö gynnar förstås alla som har lite svårt att ta sig fram, tillfälligt eller mer långvarigt; alla med barnvagn, eller cykel. Viktigare är att i en miljö och ett samhällsklimat där man utgår från att människor inte nödvändigtvis tillhör ”normen”, kan vi alla andras och agera friare. Varje steg mot att alla människor behandlas individuellt, utan förutfattade meningar och fördomar, är ett steg mot ett bättre samhälle som verkligen utgår från allas lika värde.

En utvidgad diskrimineringslag är ett sådant viktigt steg. Det löser inte alla problem – tvärtom, nu återstår alla kvarvarande problem fortfarande att lösa. Alla trösklar, bokstavliga och bildliga, försvinner inte över en natt. Alla kommer inte att kunna försvinna. Själv kommer jag bl a att fortsätta lägga kraft inte minst på ett tillgängligt kulturliv. Nu har vi fått ett ytterligare, vasst verktyg.

TT (i bl a SvD): Restaurangtrösklar kan bli olagliga. Hanna Gerdes: Bristande tillgänglighet som ny form av diskriminering i lagstiftningen. Läs också Maria Johansson och Lars Lindberg.