Tagg: inkomstskatt

Hålen i Magdalena Anderssons resonemang

I dag presenterar Socialdemokraterna sitt valmanifest, men ett gemensamt rödgrönt alternativ till Alliansregeringen kommer väljarna att få vänta på till efter valet. Istället för att samråda med sina tilltänkta samarbetspartier ägnar S stor energi åt att svartmåla Sverige och angripa Alliansen, t ex för ”hål i statens finanser”. Men de största hålen finns hos S och de rödgröna själva.

FARLIGT HÅL. Hålen finns i Socialdemokraternas och de rödgrönas alternativ, inte hos Alliansregeringen. Här ett större, svart, hål (ill. Ute Kraus, Universität Hildesheim, via Wikimedia.)
FARLIGT HÅL. Hålen finns i Socialdemokraternas och de rödgrönas alternativ, inte hos Alliansregeringen. Här ett större, svart, hål (ill. Ute Kraus, Universität Hildesheim, via Wikimedia.)

En av Alliansens största styrkor är det höga förtroendet för den ekonomiska politiken. Det återspeglar framgångarna med starka statsfinanser och en svensk ekonomi som har stått sig väl, framför allt sett till den värsta finanskrisen sedan 1930-talet.

Socialdemokraterna försöker febrilt förändra den bilden med förenklade resonemang om både Alliansens politik och de egna förslagen.

En fras som finansministerkandidaten Magdalena Andersson lär upprepa ofta fram till valdagen är att Alliansen har ”lånat till skattesänkningar” och skapat ”hål i statens finanser”. Men det är snarare Socialdemokraternas resonemang i sig som är fyllt av hål.

För det första är Sveriges statsfinanser alltså mycket starka, såväl i ett internationellt som ett historiskt perspektiv. Vissa ledande ekonomer och kommentatorer efterlyser t o m att överskottsmålet på en procent över en konjunkturcykel ersätts med ett balansmål. Där är vi inte än – men även om det innebär stramhet i kommande års budgetar faller kritiken från S platt. Att en stat lånar upp en del av finansieringen vissa år är, för det andra, inget konstigt. Den svenska statsskulden är för övrigt mycket låg, och det vi lånar till är ju statens utgifter. Det kunde lika gärna, eller snarare, sägas att vi lånar till försvaret eller arbetsmarknadsåtgärder.

Magdalena Anderssons uttalanden ger för det tredje intressanta perspektiv på synen på skatter och vem pengarna i samhället tillhör. Uttrycket att Alliansen lånar till skattesänkningar bygger ju på något slags grundsyn att alla tillgångar i grunden är statens och politikers att bestämma över. För mig som liberal är perspektivet det omvända, människors tillhörigheter och frukterna av deras arbete tillhör i grunden dem själv och vi måste alltid noggrant motivera vad de ska användas till. Med mer kvar i plånboken har friheten och möjligheten att själv bestämma över sitt liv ökat för svenskarna, inte minst för låg- och medelinkomsttagare.

Även ur ett ren nyttoperspektiv haltar, för det fjärde, det socialdemokratiska resonemanget. De bortser från effekterna av Alliansens skattereformer: sannolikt minst 100 000 jobb. Totalt har jobben blivit 300 000 fler sedan 2006, trots finanskrisen. Eller är det så att S mycket väl ser effekterna – och vad som skulle bli följden av återställare. De har ju, för det femte, i efterhand accepterat nästan alla Alliansens skattesänkningar. Och går själva till val på att sänka skatten för pensionärer.

Hålen finns också i den egna socialdemokratiska politiken. Apropå effekter: vad blir följden av ”dubbelstöten” med höjd restaurangmoms och fördubblad arbetsgivaravgift för unga? Även de relativt försiktiga skattehöjningarna på högre inkomster (dock betydligt lägre än de ”miljoninkomster” man talat om) kan ifrågasättas för hur de slår mot incitamenten till utbildning och entreprenörskap. Således beräknas inte en krona förverkligas av de ökade skatteintäkter S räknar med av en sådan skattehöjning.

Det största hålet i Socialdemokraternas resonemang är dock tystnaden kring MP och V – de tilltänkta och nödvändiga samarbetspartierna. Deras massiva skattehöjningar slår mot jobben, företagen och enskilda människors drivkrafter. Och av deras prognostiserade intäkter av skattehöjningar på inkomster över 40 000 (MP) och 30 000 (V) beräknas bara 14 respektive 34 procent realiseras.  Vänsterns förslag skulle också leda till en minskad arbetskraft motsvarande 30 000 heltidsjobb.

Hålen är alltså stora när Magdalena Andersson och S angriper Alliansens ekonomiska politik. Lägg därtill en annan S-favorit, ”Sverige håller på att gå sönder”. Med tanke på hur S accepterar merparten av Alliansens skattesänkningar och skolreformer väljer jag att avsluta med ett citat av Folkpartiledaren Jan Björklund: Dubbel moral är inte dubbelt så bra. Och ett till: För oss liberaler är fattigdom, inte rikedom, problemet.

Om Socialdemokraternas valmanifest, DN: ”Sverige håller på att gå sönder”, Borg kritiserar S skattehöjningar, DN Debatt: S: reformer för 40 miljarder. Expressen, KG Bergström: S vill spendera mer, ”Fast vid politik som slår ut människor”, Björklund nobbar flirten från S. Aftonbladet: S lovar reformer för 40 miljarder, ”Skattehöjningar slår mot jobb”. Tove Lifvendahl i SvD: Hitte-på-lösning på låtsasproblem. Sivert Aronsson bloggar om relationen mellan skattenivåer, jobb och skatteintäkter.

Ansvar för Sverige, skatterna och statsfinanserna

Det regeringsalternativ som har högst förtroende i ekonomiska frågor har goda chanser att vinna valet. Samtidigt som Alliansen understryker vikten av att finansiera alla satsningar, har oppositionen ett tydligt problem: Just på ekonomins område saknas ett trovärdigt regeringsalternativ. Men det finns gott om önskelistor.

RETORIKER. Gordon Brown vann inga val, men  hade ett och annat att säga.
RETORIKER. Men Brown förlorade valet. Bild Presidencia de la Nacion Argentina, via Wikimedia.

”Take a second look at us. And then take a long, hard look at them.” Den uppmaningen var inte nog för att rädda Storbritanniens förre premiärminister  Gordon Brown och hans Labour-regering våren 2010. Brown och Labour hade sina särskilda problem, efter tretton år vid makten med många dyra satsningar, och efter att synbart ha tagits på sängen av den ekonomiska krisen. Men på svenska är det ett budskap som bär för Alliansen 2014.

På ena sidan finns en sammanhållen regering med en tydlig ekonomisk politik som har gjort det mer lönsamt att arbeta. Allianspartierna har haft och har fortfarande en del olika prioriteringar, framför allt skulle många vilja se förbättrade möjligheter för företag och företagare – de som främst ska skapa jobben, som en ökande arbetskraft efterfrågar. Men i grunden är samstämmigheten och den gemensamma riktningen övertydlig, särskilt i jämförelse med alternativet.

För på den andra sidan står tre rödgröna partier med minst sagt spretande förslag. När det passar kan de med stöd av ett fjärde, med brunaktig färgton, enas om att bryta ut och stoppa enskilda delar av regeringens ekonomiska politik – men ett gemensamt alternativ är fjärran. Socialdemokraterna invänder högljutt emot alla sänkningar av inkomstskatten, för att raskt acceptera dem så snart de trätt i kraft, vilket ofrånkomligen ger ett stort hål i deras budgetalternativ. Bland deras största inkomstförstärkningar är höjd restaurangmoms – något som Miljöpartiet motsätter sig. Vänsterpartiet vill förstås höja de flesta skatter som tänkas kan. Och då har vi inte börjat tala om mindre, delvis lokala men ack så ”digitala” frågor där ett eller annat parti verkar suget på att ställa kabinettsfråga; det räcker nog att nämna Förbifart Stockholm.

ANSVARSFULLT. Trovärdigheten i ekonomiska politiken är avgörande för att ta ansvar för Sverige.
SKUGGA ÖVER STATSFINANSERNA? Trovärdigheten i den ekonomiska politiken är avgörande för att ta ansvar för Sverige. Bild Wikimedia/boberger.

Som om detta inte vore nog finns Socialdemokraternas traditionella parhäst LO, som inte riktigt verkar veta vilket ben man ska stå på. Samtidigt som man utfäster sig att stödja S kraftfullt inför valet, lanserar man en egen ekonomisk politik som mer liknar Vänsterpartiets – och frågar man LO-medlemmarna är det länge sedan som S var det självklara partivalet. Det omfattande skattehöjningsprogram som LO-ekonomerna lanserade häromdagen är knappast något som Magdalena Andersson är redo att omfamna, om hon ska ha någon chans i duellerna mot Anders Borg. Som DN:s huvudledare konstaterar i dag vore budskapet i så fall, efter alla krumbukter, massiva skattehöjningar för medelinkomsttagarna. Och det är inget som kommer att rosa väljaropinionen inför valet i september.

Oppositionens dilemma är förstås att man har lovat det mesta till de flesta – högre bidrag och ersättningar, mer pengar till välfärden (även om denna, som SKL visade häromveckan, aldrig har haft större resurser), ökade investeringar i järnvägen (där S-regeringarna förstås har mycket att svara för, medan Alliansen ökar satsningarna framför allt på underhållet), osv. Det dilemmat blir uppenbart när man närmar sig punkten då något slags sammanhållen politik behöver presenteras.

När varje problem man ser i samhället löses med mer pengar så blir det dyrt – för skattebetalarna.

Jobben, skolan och vården blir de stora sakpolitiska valfrågorna – men den som inte med trovärdighet kan presentera en ekonomisk politik har förstås inte mycket substans i sina löften. Att plus och minus måste gå ihop är också en lärdom av Gordon Browns expansiva år som brittisk finansminister. Och kontrasten mot oppositionens spretiga, dyrbara alternativ är en regering som nu signalerar bättre tider, och då också tydliggör att framöver måste alla satsningar finansieras, utan ökad upplåning. Det är en regering som fortsatt och med hög trovärdighet tar ansvar för statsfinanserna – och Sverige.

SKATTEBAS. Champagne och annat vin blir dyrare när alkoholskatten höjs.
SKATTEBAS. Champagne och annat vin blir dyrare när alkoholskatten höjs. Bild Wikimedia/Wnissen.

I ansvarstagandet ingår en realistisk skattepolitik, för att ha tillräckligt med pengar bl a för skolan. Det handlar förvisso om skattehöjningar – men betydligt mer begränsade och i grunden mer positiva än oppositionens fördyringar av ungas jobb och kraftiga minskningar av vanliga svenskars inkomster och köpkraft. Högre skatt på tobak, alkohol och fordon (SR) är i sammanhanget inget att skämmas för.

Som folkpartist vill jag dock också demonstrera Alliansens mångsidighet och slå fast att även skattesänkningar fortsatt bör stå på agendan. Naturligtvis när ekonomin så medger. Vi håller fast att det är viktigt att minska marginalskatterna för dem som arbetar hårt, utbildar sig länge och anstränger sig extra. Till skillnad från Anders Borg och Moderaterna anser jag inte att dessa lättnader  behöver villkoras av ytterligare ett jobbskatteavdrag. Vi har sänkt skatterna rejält för personer med lägre och medelhöga inkomster med fem jobbskatteavdrag, varav det senaste trädde i kraft vid årsskiftet. Slopad värnskatt och höjd brytpunkt för statlig skatt måste fortfarande stå på agendan – även om de inte är de mest publikfriande skattesänkningarna vore de rätt och riktiga för såväl samhällsekonomin som statsfinanserna. Och i grunden bör en liberal förstås, som jag har skrivit, alltid sträva efter att sänka skatten – om det går.

Svenskarna kan se hårt och länge på de alternativ som bjuds inför valet och vara säkra på en sak: Vi i Alliansen kommer aldrig att äventyra statsfinanserna. Vi kommer att ta ansvar för samhällsekonomin. Vi kommer att ta ansvar för Sverige.

Uppdaterat 16 februari: Stats- och finansministrarna klargör linjen om fullt finansierade reformer på DN Debatt, samtidigt som en ny opinionsmätning från Sifo i SvD inskärper behovet av att påpeka skillnaderna mellan ”alternativen”. SVT uppmärksammar också att ”Reinfeldt lägger om politiken”.