25 maj går Europa till val i krisens skugga och med extremism till höger och vänster. Liberaler har en viktig uppgift i att förmedla framtidshopp, bemöta extremisterna med fakta och peka på fördelarna av samarbete, rörlighet och öppenhet. Nu liksom på 1930-talet.

1936 firades OS i Hitlers Berlin. I Sverige gick Folkpartiet till val med ett tydligt budskap, kraftfullt förmedlat av affischen till höger. Ett lika kraftfullt och tydligt budskap krävs i dag: Nu som då har vi att tampas med följderna av en ekonomisk kris, med politiker som utnyttjar idrottsevenemang till att glorifiera sina förtryckande eller odemokratiska regimer och med extremism på frammarsch i Europa. 2014 är inte som 1930-talet, Putin och Lukasjenko är inte Mussolini och Hitler, men behovet att stå upp för demokrati och människors lika värde, och behovet att presentera en trovärdigare och mer optimistisk framtidsbild än extremisternas mörka tablå, är stort även nu.

Om 16 veckor är det val till Europaparlamentet. I Sverige hoppas som bekant Sverigedemokraterna på stora framgångar. Ett parti vars dröm om Sverige är ett land som stänger sig mot människor, impulser och kontakter från omvärlden har tyvärr en hel del meningsfränder i Europa. Att de, som alla framhåller sitt lands påstådda särart och överlägsenhet, skulle lyckas samarbeta med varandra är vid första anblicken svårbegripligt. Egenintresset i att ha en större partigrupp i Europaparlamentet med alla de resurser det innebär kan förvisso övervinna de flesta svårigheter, men tidigare försök i den vägen har spruckit. Detta illustreras väl av att Sverigedemokraternas eventuella anslutning till en grupp med bl.a. Front National har fått deras förebild Dansk Folkeparti att säga ifrån. Le Pens franska högernationalister är för extrema även för de danska nationalisterna.

En fråga till Jimmie Åkesson hela vägen fram till valet måste naturligtvis vara: Vilka tänker ni samarbete med i Europa? Och vad är det ni tänker samarbeta om?

Extremisterna i Europa lever gott av den ekonomiska krisen och arbetslösheten, och de finns inte bara till höger. Flera vänsterpopulistiska partier kan fira stora framgångar, även om varken de eller våra egna vänsterpartister förstås kommer i närheten av vare sig de kommunister som Folkparti-affischen anno 1936 vände sig mot, eller fascister och nazister i ungerska Jobbik eller grekiska Gyllene gryning. En skepsis eller ibland ren fientlighet mot Europasamarbetet märks dock även bland dem.

Ännu mer problematisk är förstås den  mer städade Europaskepsis som har tagit ett fast grepp om ett av Europas anrikaste demokratiska partier, de brittiska konservativa Tories. När en brittisk premiärminister förtiger eller förvrider fakta om t.ex. invandringens effekter för att spela på Europa- och främlingsskeptiska stämningar har det gått långt.

För Folkpartiet och andra liberaler i Europa finns all anledning att mobilisera inför Europavalet. Vi behöver stå upp mot extremismen, framför allt från nyfascismen. Och vi behöver stå upp för Europatanken, mot såväl ostädade som mer salongsfähiga populistiska skeptiker. Särskilt som inga andra svenska partier verkar vilja axla den rollen.

Jag tror att vi kommer att kunna finna mycket stöd. Människor är kloka och lyssnar till argument, och vi kommer i hundratusentals samtal över hela landet att ha goda argument att föra fram. Vi är den tydligaste rösten mot extremismen i Europa – det är inte en tillfällighet att Folkpartiet och Folkpartiets väljare är Sverigedemokraternas motpol i svensk politik (Stockholmsbloggen). Vi har visat att det går att synas och påverka i Europaparlamentet – från Hadar Cars, som på 90-talet hade en avgörande roll i att avskaffa dödsstraffet i det växande EU, över Cecilia Malmström och hennes enträgna arbete för öppenhet och insyn, till Olle Schmidt, Cecilia Wikström och Marit Paulsen som arbetat hårt för ekonomisk utveckling, människors lika rättigheter, och bra mat utan onödigt regelkrångel.

Vi vet också att samarbete och rörlighet är en del av lösningen på krisen, arbetslösheten och Europas problem – så som Europaminister Birgitta Ohlsson påpekade i Ekots lördagsintervju. En ännu öppnare arbetsmarknad kan hjälpa europeiska företag att finna rätt kompetens, och ge fler människor möjlighet att hitta rätt arbete. Fri handel gynnar ekonomisk tillväxt. Och den fria rörligheten är inte bara principiellt riktig – invandringen inom EU är också ekonomiskt lönsam, i Sverige som i Storbritannien.

Vi har också de bästa kandidaterna. Det är med glädje och stolthet en folkpartist kan betrakta förslaget till EU-lista och vår topptrio där alla står för både erfarenheter och nytänkande: Marit Paulsen och Cecilia Wikström föreslås få sällskap av Jasenko Selimovic, som bättre än de flesta kan argumentera för öppenhet, fred och mänsklig samverkan.

Tror man på ett helt och öppet Europa, ska man välja Folkpartiet. Vi ger oss inte. Vi vill ha mer samarbete, inte mindre.