Ariel Sharon var inget helgon, men på gott och ont bidrog han till dagens Israel. Hade han fått verka längre Palestinakonflikten kanske inte varit närmare en lösning – men mycket hade nog sett annorlunda ut.

Ariel Sharon är död – åtta år efter att han försvann från den politiska scenen, lika plötsligt och dramatiskt som han dominerat den. Efter en lång tid i koma stod det redan för länge sedan klart att han aldrig skulle återvända, men först nu vid hans död är det dags för minnesorden över honom och hans politiska gärning.

Det är få människor och ledare förunnat att få sitt liv summerat så långt efter att man själv aktivt tagit del i det. Det gör  att Ariel Sharon kanske kan få ett nyktrare och mer balanserat bokslut än många andra. Och det kan behövas.

Ariel Sharon var mer kontroversiell än många andra, i ett land och en del av världen som inte lidit brist på färgstarka figurer. Han var hatad, fruktad och populär. Han var skurken och enligt vissa krigsförbrytaren som ledde det blodiga kriget i Libanon, och som för evigt fick sitt rykte färgat av sin koppling till massakrerna i flyktinglägren i Sabra och Shatila 1982. Han var generalen som också för den israeliska fredsrörelsen symboliserade den hårdhänta, militaristiska hållningen till Israels existens och förhållningssätt till palestinierna och arabvärlden.

Samtidigt var Ariel Sharon i mångas ögon en hjälte – som krigare, och mot slutet av sitt liv som statsman. Som många andra israeliska militärer gav
han sig in i politiken och verkade där länge fortsätta den hårdhänta, kompromisslösa linjen, bl.a. som bostadsminister ansvarig för en offensiv i form av bosättningar – en offensiv som ledde till betydligt mer långvariga förändringar på marken än offensiver med militära styrkor. Hårdförheten bidrog till att föra honom till makten som premiärminister 2001, efter att året dessförinnan efter en ”marsch” (snarare en – om än provocerande – promenad) på Tempelberget, muslimernas heliga al-Aqsa, ha bidragit till starten av den andra intifadan.

Men Ariel Sharon var inte bara kontroversiell utan också okonventionell – som militär, och som politiker. Och Ariel Sharon förändrades, om inte i sitt grundläggande synsätt så i sin politik. Han såg att Israels fortlevnad som en judisk stat inte var ett realistiskt mål utan en separation från det ockuperade Palestina. Och mannen som lett arméernas och bosättarnas offensiv, blev mannen bakom Israels största tillbakadragande på åratal: utrymningen av Gaza.

När Sharon inte kunde få stöd för sin nya linje i högerpartiet Likud gick han som premiärminister helt enkelt sin egen väg, och hans nya Kadima såg ut att kunna gå mot en dominant period i det konvulsiva israeliska partilandskapet när han för åtta år sedan drabbades av en hjärnblödning och föll i koma.

Ingen vet hur Israel, och Palestinakonflikten, hade sett ut i dag om inte detta hade inträffat, och om Sharon hade kunnat fullfölja sina planer, vilka de nu långsiktigt var. Oavsett var han förmodligen den ende som kunde ha förverkligat de planerna – liksom han, krigsherren och krigshjälten, var den ende som kunde ha genomfört omläggningen av israelisk politik med reträtten från Gaza. Efterträdarna, de slipade politikerna Olmert och Livni, har inte kunnat fylla hans kostym och samla samma förtroende från breda lager av den israeliska allmänheten. Israelisk politik har kommit att domineras av bosättarrörelsen och än mer nationalistiska – mindre pragmatiska – krafter.

Hade palestinierna hade kunnat förmå sig att lita på den man de såg som en av sina värsta motståndare och en krigsförbrytare? Hade Sharon handlat lika radikalt kring Västbanken och Jerusalem och i gengäld fått palestinska medgivanden om flyktingarnas rätt att återvända? Hade chanserna för fred varit större? Det enda vi kan veta är att mycket förmodligen hade kunnat vara annorlunda. Mest på gott?

Medier ger, och speglar, olika perspektiv på Ariel Sharon, hans gärning och eftermäle. DN: Ariel Sharon är död, DN: Starka reaktioner mot Bildts uttalande om Sharon, DN:s Nathan Shachar: Ariel Sharon slug och hänsynslös, New York Times: Ariel Sharon, Fierce Defender of a strong Israel, dies at 85, SvD: Sharon död efter åtta år i koma, SR: Ariel Sharon död – Cecilia Uddén: Älskad och hatad.