Etikett: kärnkraft

Energi

Kraftlös framtid?

Elbehovet i Sverige kommer att vara fortsatt stort – inte minst vintertid. Om vi vill minska klimatgaserna och inte stå utan el de kallaste dagarna krävs en mix av åtgärder och energikällor. Ny och bättre kärnkraft bör inte räknas bort.

LYSER UPP MÖRKRET. Snart förmodligen med LED. (Wikimedia Anders Lagerås)
LYSER UPP MÖRKRET. Snart förmodligen med LED. (Wikimedia Anders Lagerås)

Det är adventsljusstakarnas och elstjärnornas tid – efter mörka november får vi äntligen frossa i belysning (vissa tjuvstartade, åtminstone med balkongbelysningen ska erkännas). I ett mörkt och kallt land behövs el till både ljus och värme. Med stora energiintensiva exportindustrier är el en helt grundläggande förutsättning för svensk tillväxt och välfärd.

Elen kommer också bli allt viktigare för transporter, på spår och i elbilar. El kan ersätta fossila bränslen, och bör förstås produceras av annat än kol, olja och gas för att minska klimatpåverkan – och vårt importberoende. Sverige behöver kort sagt mycket el även i framtiden.

Hur ska elen produceras? Det är en fråga som kräver svar. Görs inget riskerar vi i förlängningen framtida elavstängning under de kallaste vinterdagarna, som Svenska Kraftnät nu varnar för (Ekot):

”Kalla vinterdagar blir det risk för elbrist och svenska kraftnät kommer i så fall att släcka ner delar av Sverige.”

[Uppdatering 12 december:] Företrädare för Ingenjörsvetenskapsakademien varnar i dag också i SvD för följderna av en splittrad energipolitik: ”Det är också viktigt för industrin med en jämn tillförsel av el, ”elkvalitet”. Här ligger Sverige i dag i topp. Men med ökad andel väderberoende el är det möjligt att vi måste planera för fler strömavbrott.”

Att minska utsläppen av klimatgaser och samtidigt ha tillräckligt med el är en utmaning som kräver en mix av energislag, och av andra åtgärder. Energieffektivisering är nödvändig; många adventsljusstakar lyser redan med LED-lampor, och denna i dagarna Nobelprisbelönade tekniska innovation kommer att få stor betydelse. Förnybar energi från sol, vind, vatten och biobränslen måste utvecklas, bli effektivare och driftsäkrare, och byggas ut. Men det torde inte räcka under överskådlig tid. Den hotande framtida elbristen beror på att ålderstigna kärnkraftsreaktorer kan komma att stängas, utan att ersättas, redan inom några år. De sista kan komma att stänga på 2030-talet.

Solen lyser ofta med sin frånvaro under den mörka årstiden. Vattenkraften vill vi inte bygga ut i våra sista orörda älvar. Och visst blåser det om vintern i Sverige – vilket märkts de senaste dagarna. Men jämfört med en energikälla som står för 40 procent av den svenska elproduktionen räcker det inte långt. Och i Tyskland ser vi hur ”Energiwende” betyder ökat beroende av smutsig brunkol.

VIKTIG OM VINTERN. Forsmarks kärnkraftverk, reaktor 1 och 2. (Wikimedia Dennis140)
VIKTIG OM VINTERN. Forsmarks kärnkraftverk, reaktor 1 och 2. (Wikimedia Dennis140)

Kärnkraft är inte framtidens frälsning (åtminstone inte innan vi bemästrar fusionskraften). Atomenergin är naturligtvis långtifrån oproblematisk, från gruvbrytningen av uran över reaktorernas säkerhet till slutlagringen av farligt radioaktivt avfall i tusentals år. Som folkpartist kan man ibland framstå som kärnkraftsfanatiker, i så fall mest en reaktion mot motsvarande fanatism bland atomenergins motståndare. Vad det handlar om för mig som liberal är en pragmatisk syn på energipolitiken. Jag vill se framsteg, ljus och värme. Jag vill att detta ska kunna komma hela mänskligheten till del, utan att vi samtidigt förstör vårt eget klimat eller livsmiljön för oss och andra varelser på jorden. I den ekvationen har kärnkraften en given, pragmatisk plats.

Tyvärr har regeringsskiftet skapat stor osäkerhet kring kärnkraftens framtid i Sverige. Budskapen från Socialdemokraterna respektive Miljöpartiet skiljer sig radikalt. Och när energiministern Ibrahim Baylan (S) som i Ekot talar om att importera el – kanske finsk (ny?) kärnkraftsel – undrar man var verklighetsförankringen finns.

Det är helt enkelt kortsiktigt och dumt att avstå från en viktig energikälla, innan alternativ finns. Kol, olja och gas är inte sådana alternativ. Sol, vind och vatten kan bli det, men där är vi inte än. Nya kärnkraftverk kan bli både effektivare och säkrare, ge mer el för samma insats och leda till mindre och mindre farligt avfall. Den svenska energipolitiska uppgörelse som möjliggör ersättning med en ny reaktor när en gammal stängs, är kort sagt klok liberal pragmatism.

Ekonomi & arbete, Trafik

Osäkrad näringspolitik

Med den rödgröna regeringen får vi högre skatter och fler subventioner. Den stora utmaningen för företagen och jobben kan dock bli den osäkerhet som sänker sig över näringslivet efter en rad oklara besked om allt från kärnkraft till välfärdsföretagande.

OSÄKERT KORT. Bromma flygplats (Swedavia).
OSÄKERT KORT. Bromma flygplats (Swedavia).

En mer aktiv näringspolitik, var ett mål för socialdemokratin i valrörelsen, under ledning av en tidigare Metall-ordförande. Även Miljöpartiet har på senare år intresserat sig för näringsliv och industri. När Stefan Löfven och Magdalena Andersson, Gustav Fridolin och Åsa Romson nu bildat regering är det upp till bevis.

Tyvärr verkar svenska företag och företagare ha skäl till oro för var den rödgröna näringspolitiken i slutänden landar. Som uppvuxen i en småföretagarfamilj har jag stor förståelse för den osäkerhetskänslan – men det är en oro som också bör delas inte bara av alla deras nuvarande och potentiella framtida anställda, utan av alla svenskar.

Man kan ha olika åsikter om företagens och företagens roll i samhället, om hur och var jobben bäst skapas. Effekterna av höjda skatter som gör att många fler får behålla mindre av sina arbetsinkomster, och som gör det dyrare att anställa unga och äldre, lär vara ett hett ämne för politiker och experter framöver. Nyttan av fler subventionerade jobb och praktikplatser i offentlig sektor – och hur lärare och vårdpersonal ska ha tid att ta hand om dem – kan också diskuteras. (S och MP – om inte stödpartiet V – verkar dock hålla med om vikten av det privata näringslivet, för jobb och skatteintäkter.)

Något som alla borde kunna enas om är dock att osäkerhet och oklarhet för de företag som man hoppas ska växa och skapa jobb är något dåligt. Ändå är det precis osäkerhet som den nya regeringen har skapat, genom oklara besked i många strategiska frågor.

Näringspolitik är en bred palett som påverkas av många beslut bortanför näringsdepartementet. Det stora frågetecknet om näringspolitiken består av flera små. Eller snarare, flera ganska stora osäkerhetsfaktorer. Jag har berört dem förut: Energi- och elförsörjningen, som påverkar framför allt den tunga exportindustrin. Ska kärnkraftsreaktorer snabbstängas? Vilken stabil, väderoberoende källa kommer istället? Flyget: ska Bromma stängas och näringslivet runtom i Sverige förlora sina snabba förbindelser till Stockholm? Och vad händer med Arlandas kapacitet och direktvägarna ut i världen?

Infrastrukturen: stoppas Förbifarten – inte bara tillfälligt utan långsiktigt, och vad kostar det? Vad händer med planerna för Österleden och spårinvesteringar i och mellan storstäderna – när man t ex ska bygga snabbjärnväg i Norrbotten? Välfärden: hur inskränks möjligheterna för de entrepenörer som vill hjälpa till att utveckla skola, vård och omsorg – och hur inskränks människors valfrihet? Förändringar av skatter och arbetsgivaravgifter påverkar förstås också förutsägbarheten för företagarna – inte minst osäkerheten om det kommer mer.

Osäkerheten verkar oroa såväl Investors Börje Ekholm som andra ledande näringslivsföreträdare pch äldre S-nestorer – och, mellan raderna, näringsminister Mikael Damberg (S). Men den drabbar också många småföretag: underleverantörer till industrin, välfärdsföretag och alla andra som vill ha stabila förutsättningar. Vågar de satsa? Kommer de kunna anställa unga, och har de råd att ha kvar äldre och deras erfarenhet? Osäkerheten är allvarlig för alla som vill att det ska gå bra för Sverige, svenska företag och jobb.

Förståelsen för den investering av tid, kraft och pengar som det innebär att vara företagare – och hur osäkerheten påverkar denna tillvaro – verkar skral. Den rödgröna regeringen må ha en näringspolitik. Frågan är om den innehåller några företagare.

SvD Näringsliv, om Företagarna som menar att ”osäkerheten kan få Sverige att stanna”; Börje Ekholm som säger att ”regeringen har skapat osäkerhet”; samt En dag på jobbet med  trängd näringsminister Mikael Damberg. DN med Carola Lemne: Näringslivet tror inte på Löfven. DI om förre finansministern Kjell-Olof Feldt, som anser att Löfvens minoritet skadar Sverige. Sivert Aronsson bloggar.

Ekonomi & arbete

18 miljarder – eller..?

Statens intäkter ska öka med 18 miljarder, planerar de rödgröna budgetmakarna. Men skattehöjande politikers planer kan möta problem i mötet med verkligheten – och människorna som förväntas skapa skatteintäkterna.

MINDRE KVAR. Många fler kommer att få behålla mindre än hälften av en inkomstökning när marginaleffekten slår till.
MINDRE KVAR. Många fler kommer att få behålla mindre än hälften av en inkomstökning när marginaleffekten slår till.

Med höjda skatter på framför allt inkomster och arbete vill den nya rödgröna regeringen S-MP och dess mörkröda budgetpartner V finansiera dyra satsningar som ska göra alla tre partierna nöjda. När höjningarna av inkomstskatten, arbetsgivaravgifter och löneskatt räknas samman beräknas man landa på 18 miljarder i ökade intäkter till statskassan nästa år (SvD). Frågan är dock hur stor del av de intäkterna som förverkligas – och hur långt det räcker till ökade utgifter utan att äventyra statsfinanserna.

Ett stort problem när man höjer skatten för långt över en miljon svenskar, genom (högre) statlig skatt för fler och minskat jobbskatteavdrag i högre inkomstnivåer, är att marginaleffekten kommer slå hårdare och tidigare. Och effekten av marginaleffekten kan väntas bli att färre jobbar lika mycket, när man får behålla mindre än hälften av en inkomstökning – och därmed inte tjänar de där inkomsterna som skulle beskattas. Effekten på statskassan? Mindre intäkter, också om det blir mindre pengar i ekonomin och i människors plånböcker och därmed mindre ekonomisk aktivitet.

Ett annat stort problem kan bli färre jobbmöjligheter för såväl unga som pensionärer, när arbetsgivaravgiften höjs kraftigt för dem under 26 och dem över 65 år. En stor del av arbetsgivaravgiften är en ren löneskatt. Det är en kostnad som inte syns direkt för löntagaren – men däremot märks väldigt tydligt för arbetsgivaren. Löntagarna kan komma att märka av det, också direkt, ganska snabbt – om de står utan jobb. Och effekten på statskassan blir förstås, färre intäkter – både av arbetsgivaravgifterna, som uteblir om jobben inte finns, och precis som med inkomstskatterna av den övriga ekonomiska aktivitet som uppstår när människor har jobb och kan köpa mer varor och tjänster.

Huvudproblemet är ändå inte att stora intäkter och många jobb som finns i dag kommer att försvinna. Ett större problem är vad som händer med de fler arbetade timmar som inte blir av, de affärsidéer som inte förverkligas, de expansioner av småföretag som läggs på is, de ungdomsjobb och 65+-jobb (och alla andra jobb) som aldrig skapas.

För varje skattehöjning och skärpning av marginaleffekten rör sig Stefan Löfven och Magdalena Andersson också allt längre bort från samarbetsmöjligheter i mitten. Folkpartiet är kanske det parti som kraftigast har tagit striden för att människor ska få behålla minst hälften av en inkomstökning. Vi är väldigt långt från den stora skattereformens rimliga princip.

Valet handlade till stor del om jobben. Alliansregeringen förlorade valet, trots 300 000 nya jobb sedan 2006, trots många fler i arbetskraften och trots att också arbetslösheten sedan en tid minskade månad för månad. En utveckling som fortsätter och gynnar inte minst unga (SR Ekot: Ljusare arbetsmarknad visar nya siffror). De rödgröna klagade på jobbtillväxten, bortsåg helt från att Sverige och västvärlden gått igenom den värsta finanskrisen sedan 30-talet, och lovade att de kunde bättre. Frågan är vilka åtgärder och reformer det är som ska skapa fler jobb.

Faran är att det blir fler av åtgärder än av reformer. Mer av ingripanden än att låta saker som faktiskt fungerar, fortsätta fungera. Innovationsråd och industrikansler, tuffare regler för kärnkraften – och höjda skatter. Det riskerar att undergräva statsfinanserna och samhällsekonomin. Då blir det mindre resurser till välfärden – och sämre möjligheter för människor att utvecklas, försörja och förverkliga sig själva.

SvD: Skattepaket klart i budgeten. DN: De förlorar mest på nya skatteförslag, Johan Schück: Bye bye skattereform.

Ekonomi & arbete

Låt honom planera för nya reaktorer

Den rödgröna överenskommelsen om kärnkraften gjorde inte många klokare. Ingen är emot att stänga kärnkraftsreaktorer som faller av åldersskäl – men det är dumt om Sverige inte kommer att forska om och öppna för att utveckla ny kärnkraft. Alternativet för statliga Vattenfall är storskaliga gaskraftverk, berättar dess nye VD.

KRAFTBYGGARE? Magnus Hall är ny VD för statliga Vattenfall (vattenfall.se)
KRAFTBYGGARE? Magnus Hall är ny VD för statliga Vattenfall (vattenfall.se)

Nu utformas den framtida rödgröna regeringspolitiken i en störtflod av kompromisser – för några besked gavs ju inte före valet. Ett av alla nya besked gäller energin och kärnkraften, en fråga som i valrörelsen blev en slags stor icke-debatt. Folkpartiet, Alliansen och väljarna fick inga besked då och frågan är om de har fått det nu, när Socialdemokraterna och Miljöpartiet säger sig ha gjort upp. Tolkningarna om kärnkraftens framtid är nämligen högst olika: om man frågar Miljöpartiets Åsa Romson är det nu i princip klart att reaktorer kommer att stängas före 2018, medan Socialdemokraternas Stefan Löfven på sitt sedvanliga sätt vill sitta ned och prata, gärna så många som möjligt, om hela energipolitiken (DN: S och MP ger olika besked om kärnkraften).

Kärnkraftsöverenskommelsen kanske kan kallas slug, som uppfyller mångas önskemål eller i varje fall önskedrömmar (Lena Mellin i Aftonbladet). Förvirringen om kärnkraften lär dock irritera fler än Folkpartiets Jan Björklund, som kännetecknade den rödgröna uppgörelsen som en härdsmälta (SR Ekot, SVT).

Den elintensiva industrin, så viktig för svenska jobb och svenska exportintäkter, är föga förvånande missnöjd med ökad osäkerhet om energiförsörjningen. Det är också den industri som den gamle Metallordföranden Stefan Löfven har gått till val på att förstärka och främja, något som var grunden för det socialdemokratiska dilemmat i energipolitiken. Och missnöjet omfattar också själva statliga Vattenfalls nye VD Magnus Hall – själv med bakgrund i och stor kännedom om just den elintensiva exportindustrin. Ett av de konkreta beskeden från S och MP var att Vattenfall inte skulle få planera för nya reaktorer, men i SR:s Studio Ett förklarade Hall varför han ogärna dömer ut kärnkraften som framtida energikälla.

Energipolitiken måste vara pragmatisk: den ska säkra energiförsörjningen och klimatet, på bästa möjliga sätt. Då måste prioriteringen vara att minska beroendet av fossila energikällor som är dåliga för miljön – och ofta dåliga ur säkerhetspolitisk synpunkt. Problemet om vi stegvis slopar kärnkraftsverken, som står för 40 procent av elförsörjningen men kommer att börja falla för åldersstrecket från 2025, är vad som ska komma istället. Vattenkraften kan inte byggas ut i våra fyra orörda älvar – och det är det knappast heller någon som förespråkar. Sol och vind har stor potential, men är beroende av vädret – och kräver oavsett en mycket kraftig utbyggnad uppbackning, särskilt vindstilla kalla vinterdagar. Om det inte blir nya kärnkraftsreaktorer är alternativet – storskalig gaskraft vid bl a nuvarande Ringhals kärnkraftverk. Det berättade Magnus Hall i Studio Ett i dag.

Kärnkraft är inte en optimal energikälla. Men den är bättre än mycket annat: än tysk brunkol, och rysk gas. Diskussionen om dess lönsamhet och beskattning är också snedvriden, som Expressens ledarsida påpekar i dag. Nya reaktorer med större effekt, ännu högre säkerhet, och mindre problem med bränsle och avfall, måste kunna prövas i Sverige. Vare sig Vattenfall eller någon annan seriös aktör bör hindras att forska om och planera för nya reaktorer.

Ekonomi & arbete

Kanslern och kraften

Socialdemokraterna vill stärka svensk industri. Miljöpartiet vill stänga kärnkraftsreaktorer redan inom några år. Energifrågan gör åter entré i centrum av svensk politik – och regeringsbildning.

REDAN STÄNGT. Barsebäcks två reaktorer stängdes 1998 respektive 2005. Wikimedia/Jorchr.
REDAN STÄNGT. Barsebäcks två reaktorer stängdes 1998 respektive 2005. Wikimedia/Jorchr.

Kommer några svenska kärnkraftsreaktorer att tvingas stänga genom politiska beslut mellan 2015 och 2018? Det blir ett av de viktiga beskeden att lyssna till när den tänkta S-MP-regeringen slutligen presenterar sitt program, för folket – och för industrin. Miljöpartiets avvecklingskrav ställs mot fen tidigare Metallordföranden Stefan Löfvens pragmatiska syn på den energikälla som står för 40 procent av Sveriges elförsörjning.

Det var symtomatiskt att S-ledaren under valrörelsen inte ville ge klara besked om kärnkraften – och den utpekas nu som en av de största knäckfrågorna inför den regeringsbildning som snart måste vara klar (SvD).

Vad statsministerkandidaten Stefan Löfven gärna talade om var satsningar på svensk industri. Frågan är förstås vad ett innovationsråd hos statsministern och en samordnande industrikansler kan göra för att få bättre fart på investeringar och framför allt nya jobb i en industri, som blivit alltmer kapitalintensiv men allt mindre arbetskraftsintensiv. Men är det något svensk industri varit och förblir, så är det elintensiv.

Alliansens och Folkpartiets energipolitik betydde att nybyggnadsförbudet för kärnkraft hävdes: nya reaktorer kunde ersätta gamla, vilket skulle innebära högre effekt och avsevärt längre livslängd, en stabil och ökad del av svensk energiförsörjning. Den elintensiva industrin har genom organisationer som Bas-El och Industrikraft verkat för att få förverkliga nya reaktorer, gärna tillsammans med statliga Vattenfall (vars nya VD Magnus Hall som chef för skogs- och pappersjätten Holmen varit ordförande i just dessa två organ, som tidningen Fokus påpekar).

I Europa har det investerats intensivt i energi de senaste åren – och även om det förnybara har gjort stora framsteg, har tyngdpunkten tyvärr varit betydligt smutsigare och klimatfientligare. Enligt Fokus har kapaciteten ökat med 100 gigawatt på tio år, det mesta i fossileldade kraftverk som drivs med olja, kol eller naturgas. Rysk gas och, tyvärr, svenskägd tysk brunkol bidrar tillsammans med en försvagad europeisk industri efter krisen till att vi står inför en överdimensionerad europeisk energisektor. Det ger givetvis svagare incitament att nyinvestera i t ex kärnkraft. Men det väcker två frågor.

Menar vi allvar med framtidstron på svensk, och europeisk, industri? Och vill vi inte prioritera avveckling av smutsiga kolkraftverk och minskat beroende av fossil energi? Det är också frågor som bör bli avgörande för svensk kärnkrafts framtid: fortsatt drift, och eventuell ersättning med nya reaktorer – eller framtvingad snabbavveckling.

Eller som frågan kan formuleras för en påstått industrivänlig rödgrön regering: Räcker kanslern – och kraften?

Liberalerna & andra

Rödgröna efterhandsbesked

En och en halv vecka efter valet har vi ännu ingen ny regering – och framför allt inget nytt regeringsprogram. Väljarna fick inga rödgröna svar före valet, och får snällt fortsätta vänta på besked i en rad viktiga frågor.

FÖRHANDLAR. Språkrören Fridolin och Romson, S-ledaren Löfven och partisekreterare Jämtin. Wikimedia/Fouganthine.
FÖRHANDLAR. Språkrören Fridolin och Romson, S-ledaren Löfven och partisekreterare Jämtin. Wikimedia/Fouganthine.

Oenighet om utbildningsministern ska vara socialdemokrat eller miljöpartist var morgonens nyhet från de rödgröna regeringsförhandlingarna (SR Ekot). Personpusslet och fördelningen av poster är förstås både spännande, och viktigt: det speglar hur makten fördelas, vad partierna prioriterar och hur den framtida inriktningen kan tänkas bli. Men viktigare än så är förstås det program som den framtida regeringen kommer att styra utifrån, och styras av. Där saknas fortfarande svar, och det är inga små frågor det gäller: hur ska det gå med kärnkraften, försvaret, skatterna på människors inkomster och på ungas jobb, privat företagande i välfärden..?

Efter åtta år med Alliansen och gemensamma valmanifest för ett tydligt regeringsalternativ, är vi tillbaka i presskonferenser med leende förhandlare – utan konkreta besked i de sakfrågor man förhandlar om. Åter får vi läsa i medierna om de stora knäckfrågorna där de tilltänkta parterna är oense, och ta del av spekulationer om vem som får ge upp vad. Och det handlar inte bara om vilka partipolitiker som får sin vilja fram i ett förhandlingsspel: det handlar om vilka väljare som får se den politik man röstat på förverkligas.

Som språkröret Åsa Romson skrivit på twitter: ”Det tar mer än en vecka att få ihop gemensam politik”… Läget kompliceras förstås av att S och MP efter att ha kommit överens, måste förhandla med fler partier för att få stöd i riksdagen. Vänsterpartiet, den tredje men i regeringsbildningen försmådda rödgröna parten, vållar huvudbry främst kring vinster, privata alternativ och valfrihet i välfärden. Det blir ytterligare förhandlingar och väljare som får gissa vilka hjärtefrågor som finns med.

Kompromisser och förhandlingar är naturligt i politiken, särskilt i en flerpartidemokrati med proportionell representation som Sverige. Nya frågor dyker upp och förhållanden förändras under en mandatperiod – så är det för alla regeringar. Men Alliansen vann valen 2006 och 2010 på omfattande manifest där fyra partier kompromissat i en lång rad frågor, som sedan låg till grund för regeringsprogram och budgetar i fyra år. Det kostade på för alla partier, men det gav väljarna tydliga alternativ och stärkte troligen också demokratin och förtroendet för politiken. 2010 gjorde S, V och MP något liknande, men i år blev Alliansen åter ensam om att ge förhandsbesked till väljarna om både den regering man ville bilda och den politik man ville föra.

Genom att Socialdemokraterna och deras rödgröna partner i år vägrade ge besked ens i stora centrala frågor, fick väljarna famla i blindo. Därför ser vi nu förhandlingsspelets återkomst i stor skala. Ingen vet förstås på förhand hur ett val ska gå, men tydliga alternativ hade varit ärligare mot väljarna – och hade mycket möjligt påverkat valutgången. Kanske var det en sådan utgång som S fruktade, men frågan är hur nöjda de kan vara med den som blev.

I media om förhandlingar: Aftonbladet: Här är frågorna de måste lösa. Expressen: Stefan Löfvens ödesvecka är här. DI: De blir Löfvens nyckelpersoner. DN: Löfven: Samtalen med MP går framåt. DN Debatt: Så blir MP framgångsrikt i Stefan Löfvens regering.

Liberalerna & andra

Vem och vilka ska styra Sverige?

Regeringsfrågan lever. Väljarna gör helt rätt som förväntar sig besked om vilka partier som vill regera tillsammans. Vilka partier som ingår i en regering är avgörande för många viktiga sakfrågor, som skatter, försvar och trafik.

GER BESKED. Folkpartiet och Alliansen levererar både resultat och besked inför framtiden. Bild alliansen.se
GER BESKED. Folkpartiet och Alliansen levererar både resultat och besked inför framtiden. Bild alliansen.se

Vilka som ska bilda regering efter valet är inte vara något som partiledare och politiska kommentatorer diskuterar. Det är något som väljarna i högsta grad tycker är relevant att diskutera. Att regeringsfrågan lever visar den Sifo-mätning som Ekot redovisar i dag. Fler än varannan väljare tycker att partierna ska berätta innan valet vilka de vill regera med. Ännu fler säger att det har betydelse för deras val av parti: sju av tio tycker att det är mycket eller ganska viktigt att veta vilka andra som partierna vill samarbeta med när de röstar (SR Ekot: Väljare vill veta regeringsalternativ före valet).

Väljarnas förväntan är rimlig. Regeringsfrågan handlar inte om något politiskt spel som inte angår vanligt folk. Väljarna är klokare än så: vilka som bildar regering är förstås avgörande för vilken sakpolitik som kommer att föras.

Hur blir det med skatterna och synen på företag? Med valfriheten i välfärden? Arbetskraftsinvandringen? Energin och kärnkraften, med utbyggnaden av viktiga vägar inte minst i Stockholmsregionen så att all trafik inte måste köra genom stan? Bromma flygplats, viktig för Stockholm men framför allt för övriga Sverige? Och i en osäker tid i vår omvärld, hur går det med det svenska försvaret? Frågar man Folkpartiet och Alliansen får man tydliga besked. Frågar man Socialdemokraterna får man ofta andra men förhoppningsvis tydliga besked. Men S är bara ett parti, och frågar man Miljöpartiet och Vänsterpartiet får man helt andra svar i många viktiga frågor. Ingen vet på förhand vem som får bestämma i vilken fråga – men vi vet att det blir kompromisser. Socialdemokraterna kommer att få ge sig i flera viktiga frågor. Därtill lever fortfarande chansen eller risken att Feministiskt initiativ kommer in i riksdagen – med en mycket lång, och mycket dyr, önskelista.

Väljarna bör också ställa sig frågan vem de vill ska leda en framtida regering. Vem ska ta ansvar för Sveriges ekonomi och företräda oss utomlands?

Regeringsfrågan lever, även i opinionsmätningarna om partisympatier (SvD/Sifo: Rödgrönas försprång mer än halverat, TV4/Novus: Gapet mellan blocken halverat, Aftonbladet: Alliansen lyfter). Skillnaden mellan regeringsalternativen – om vi trots allt väljer att kalla dem så – krymper. Bara en av sidorna berättar i förväg hur deras alternativ ser ut, i partier och i politik. Det är inte så konstigt att svenskarna fortsatt har högst förtroende för en Alliansregering.

Ekonomi & arbete, Liberalerna & andra

Alternativen blir tydligare (eller inte)

Alliansen har presenterat en rad reformer för nästa mandatperiod och i dag också sitt gemensamma valmanifest. Samtidigt präglas den rödgröna oppositionen av fortsatt motstridiga besked, och en orutinerad statsministerkandidat.

GER BESKED. Folkpartiet och Alliansen levererar både resultat och besked inför framtiden. Bild alliansen.se
GER BESKED. Folkpartiet och Alliansen levererar både resultat och besked inför framtiden. Bild alliansen.se

Med knappt två veckor till valet klarnar de bägge regeringsalternativen – åtminstone på så sätt att det ena alternativets tydlighet kontrasteras allt skarpare mot den andra sidans otydlighet. Medan Alliansen ger besked om framtiden verkar de rödgrönas splittring snarare fördjupas, och Alliansens framtidsbesked grundar sig dessutom i tio års samarbete, varav åtta år med en stabil regering som har gett tydliga resultat. I går kunde Jan Björklund, Fredrik Reinfeldt, Annie Lööf och Göran Hägglund fira Alliansens tioårsdag med att berätta att det nu är 300 000 nya jobb som har tillkommit sedan 2006. Det ger trovärdighet till målet med fem miljoner människor i sysselsättning 2020.

När Alliansens valmanifest presenterades i dag finns två perspektiv att lyfta fram. Först det sakpolitiska innehållet, där alla fyra partier har vunnit stöd i sina profilfrågor. Folkpartiet har som jag skrev i går fått stort genomslag för jämställdheten och skolan, och satsningarna på skolan är det som ekonomiskt får allra störst utrymme de kommande åren, 55 procent av 26 miljarder. Integrationen är det tredje område där Folkpartiets förslag fått genomslag i Alliansen. Tidiga svenskstudier, redan under tiden på en flyktinganläggning, och komvux-studier parallellt med instegsjobb är några av de förslagen. Integrationen måste bli bättre, även om utlandsfödda i hög utsträckning nu får jobb; 200 000 fler jobb till utlandsfödda är resultatet sedan 2006.

Nyheten från Alliansen i går var en ytterligare satsning på utbildning och jobb, med lärlingslöner, för att få fart på det spirande men hittills inte tillräckligt omfattande svenska lärlingssystemet, som har många framgångsrika förebilder i andra länder (Expressen). Och i dag stod företagsklimat och bostadsbyggande i fokus: Begränsat sjuklöneansvar och kraftigare ungdomsrabatt upp till 23 år. 300 000 nya bostäder till 2020, vilket också ska bidra till jobbmålet till 2020. Jobbmålet överträffar för övrigt dagens prognoser med 50 000 jobb (och prognoserna i sig bygger ju naturligtvis på att dagens politik och arbetslinje får fortsätta) (DN, Aftonbladet, Expressen, Alliansen: Vi bygger Sverige).

Det andra perspektivet på Alliansens valmanifest är förstås – alternativet. Eller avsaknaden av alternativ. Fortfarande, knappt två veckor innan valet, är  de rödgröna svaren skyldiga i en lång rad frågor. I gårdagens utfrågning av Stefan Löfven (S) i SVT, följt av Jonas Sjöstedt (V) i debatt mot Jan Björklund om valfrihet och vinstförbud i välfärden, snarare fördjupades skillnaderna. Löfven vill, liksom Folkpartiet, fokusera på kvaliteten i skola, vård och omsorg, och han vill inte se ett vinstförbud. Det är en klok grundinställning som dock står i skarp kontrast till vänsterledarens upprepning av vinstförbud som ett absolut krav för att stödja Löfven som statsminister och vara en del av ett rödgrönt regeringsunderlag, med eller utan egna V-ministrar i regeringen. Också i fråga om försvaret och kärnkraften har Löfven en i grunden klokare linje än sina samarbetspartner; där går skiljelinjen tydligt också mellan S och dess favoritpartner Miljöpartiet, en skiljelinje som Löfven i går underströk kraftfullt (Aftonbladet: Löfven redo köra över MP).

Regeringsfrågan är alltid viktig i svenska val. I år kanske mer än någonsin. Stefan Löfven verkar vara en genuint sympatisk och förnuftig socialdemokrat, men förutom problemet med sitt regeringsunderlag har han också att tampas med sin egen bristande rutin, som också blev tydlig i går. Väljarna har alla skäl att fråga sig vilket regeringsalternativ och vilken statsministerkandidat de verkligen litar på.

Läs gärna Expressens ledare i dag, Löfven bottnar inte och Lena Mellin i Aftonbladet: Förhandla med MP ingen dans på rosor. Även i Aftonbladet: Löfven svarslös om sjukförsäkringen. Sivert Aronsson bloggar.

Liberalerna & andra

Politik är mer än att vilja – vad är det rödgrönt möjliga?

Om man vill vara snäll är det två regeringsalternativ som ställs mot varandra i kväll och i andra debatter hela vägen fram till valet. Men även med bara S och MP, även om vi bortser från V, SD och F!, från vinsterna i välfärden och skillnaderna om skatterna (förutom att de ska höjas), så finns det gott om frågor som kan knäcka en regering, redan innan den bildats.

Avsaknaden av ett regeringsalternativ till Alliansen har påtalats ofta, och kommer välmotiverat att påtalas många gånger om fram till valet. Säkerligen blir regeringsfrågan ett av de stora ämnena i kvällens partiledardebatt i Agenda – och det finns anledning att lyfta den inte bara för sin egen skull utan i en lång rad sakfrågor. Förvisso finns ett slags samförstånd mellan S och MP – inte om politiken, märk väl, men om att vara varandras favoritpartner. Denna position vilar på en enda mening i en debattartikel (Löfven/Jämtin i DN: ”Vinner vi är vi beredda att regera över blockgränsen”), som Karin Eriksson konstaterar i dagens läsvärda DN-reportage om S-MP-relationen. Också Fokus har granskat det gamla arbetarepartiets och de unga grönas långtifrån oproblematiska relation, som delvis verkar bygga på önsketänkande från bägge parter; att de andra inte menar allvar med sina till synes orubbliga frågor, att viljan att regera kommer övertrumfa även de varmaste hjärtefrågor (se bara ingressen i Maggie Strömbergs artikel Vardagspusslet: ”De gröna tror att de röda har blivit ödmjuka. De röda tror att de gröna är så maktkåta att de accepterar allt.”).

RG_logo

 

Eftersom valtaktiken dikterar att samverkan och samordningen, till skillnad från 2010, ska lysa med sin frånvaro, har varken socialdemokrater, miljöpartister eller väljare någon chans att se hur dessa önskedrömmar klarar mötet med verkligheten. Till komplikationerna för S och MP tillkommer förstås det högst sannolika behovet av Vänsterpartiets stöd för att bilda regering (och eventuellt ett F! som antingen tar viktiga röster, eller blir ytterligare en spelare i riksdagen). Ett V som både signalerat sin beredskap att fälla en regering där de själva inte deltar, och benhårt håller fast vid ”vinstförbud” i välfärden som kompromisslös kabinettsfråga.

Nu saknas inte knäckfrågor mellan S och MP heller. Skatterna är en men knappast den största; det enda de rödgröna hittills verkar kunna enas om är ju att höja skatterna brett och massivt på arbete, hushåll och företag. Skattehöjningarna är problematiska av många anledningar, för de effekter de kommer att få på den ekonomiska aktiviteten, de nya jobben och den spirande konjunkturuppgången i Sverige. De kommer dessutom att långtifrån ge de skatteintäkter som de rödgröna räknar med – vilket gör deras budgethål än större. Men inte ens med V med i bilden är skattehöjningarna särskilt politiskt problematiska för de rödgröna; att höja skatter är något de är mer än beredda till, frågan är bara hur mycket och exakt på vilket sätt svenskarna får betala notan.

Problemet för de rödgröna är de mindre kompromissvänliga områdena – frågor av ”digital” karaktär som det populärt hette för några år sedan. De är inga hemligheter, de är tydliga även om vi lämnar V och vinsterna i välfärden därhän, och de har nämnts i DN, Fokus och på många ställen, bl a här på bloggen.

Arbetskraftsinvandringen, som är en viktig del av den mer liberala invandringspolitik som MP och Alliansen modigt har drivit, ligger mig själv varmast om hjärtat. Den är viktig såväl av humanitära skäl som för bättre integration och ekonomiskt egenintresse. Frågan som bör ställas till MP ikväll och hela vägen fram till valet är hur de ska värna denna epokgörande reform för svensk migrationspolitik och arbetsmarknad.

Förbifart Stockholm (och Österleden) energipolitiken är frågor som snarast ska ställas till S. Vad säger att ni denna gång kommer att orka hålla emot i trafikpolitiken, och inte offra de viktiga kompletteringar i Stockholms infrastruktur som äntligen skulle göra att transporter kan ske förbi och runt, och inte genom stan? Och hur snart kommer ni åter börja stänga kärnkraftverk, till förfång för en klimatvänlig elproduktion och den energiintensiva industrin? Försvaret – MP-besparingar eller satsningar på stärkt svensk försvarsförmåga – är naturligtvis också en ödesfråga för en regering – och för partiers regeringsfähighet. Och hur ska den fortsatta viljan till centralstyrd arbetstidsförkortning förenas med ansvar för en växande ekonomi och arbetsmarknad?

Politik är att vilja, men det är också det möjligas konst. Olika partier och politiska uppfattningar måste samsas för en regering – det är inget märkligt. Kompromisser kommer alltid vara demokratins nödvändighet, och stora styrka. Men har inte väljarna rätt att få veta lite mer av sina potentiella regeringspartier än att de så gärna vill (eventuellt med varandra)?

Liberala redaktörer med aktuella och relevanta kommentarer inför kvällens debatt: Peter Wolodarski, DN om debatter utan spänst och angelägenhet, Klockorna ringer medan politikerna tiger och Anna Dahlberg, Expressen, Åtta faror med en S-seger i valet. Och en fristående kolumnist, Jenny Madestam, Expressen, Schyman flåsar de röda i nacken.

Christer Sörliden bloggar.

Liv & leverne, Miljö

Glöm klimatångesten – visa handlingskraft

Hotet mot klimatet, mänskligheten och andra livsformer på jorden konkretiseras i den senaste rapporten från FN:s klimatpanel: Innan år 2100 kan delar av jorden vara obeboeliga för människor. Men konkretionen kan förhoppningsvis ge insikt och sporra till handling. Hoppet står till människans överlevnadsvilja och innovationsförmåga.

Fler skyfall och värmeböljor kan väntas i Sverige till följd av klimatförändringarna – men effekterna för oss är bland de minsta och mest harmlösa. Betydligt värre blir det i många delar av världen där torka, översvämningar och vattenbrist kommer att leda till sjukdomar, konflikter, hunger och i vissa fall så extrema förhållanden att delar kan bli helt obeboeliga för människor åtminstone de varma delarna av året. För vissa kan effekterna vara så drastiska att delar av länder, eller rentav hela små önationer, försvinner under havsytan. FN:s klimatpanel IPCC:s senaste rapport om effekterna av klimatförändringarna ger sannerligen inga muntra utsikter (DN, SR).

Hotet från en galopperande växthuseffekt är nog att ge den mest sansade människa en släng av klimatångest. Men när hotet blir alltmer övertygande, och de hotande effekterna alltmer konkreta, ges också allt större anledning till hopp om handling.

ALLT VARMARE. Klimathotet blir allt konkretare.
ALLT VARMARE. Klimathotet blir allt konkretare. Bild: Wikimedia/Wylve.

Få seriösa bedömare och beslutsfattare kan längre förneka de högst reella riskerna av klimatförändringen, och att det är mänskliga aktiviteter med förbränning av fossila bränslen och storskaligt köttproducerande jordbruk som är orsaken. När bevisen – och tecknen på att vi redan upplever de första effekterna av global uppvärmning – hopas, borde världens ledare sporras till handling. För enskilda människor kan klimatångesten utbytas i eget handlande – och i tryck på de ledare vars beslut har mycket större effekter än vad vi någonsin kan åstadkomma i våra privatliv.

Visst kan var och en av oss göra mycket: Sopsortera ordentligt, ersätta bil och flyg med gång, cykel och tåg, och när vi måste ta bilen eller flyget se till att göra det miljövänligaste möjliga valet och klimatkompensera. Något av det  viktigaste vi kan göra, vilket har inskärpts ytterligare i dag, är att äta mindre kött. Om vi istället lägger pengarna på mindre, lite dyrare köttportioner, kanske mer närproducerat, får vi dessutom goda effekter både på hälsan, och på djurskyddet och svenska öppna landskap.

Sanningen torde dock vara att oavsett hur många kloka beslut vi kan ta som privatpersoner och konsumenter, så måste de stora förändringarna ske genom stora beslut. Dels för att alla konsumenter aldrig kommer att ha kunskapen eller möjligheterna att göra ”rätt” val. Dels för att vissa val helt enkelt måste göras politiskt eller på annat sätt genom centrala överenskommelser – t ex hur vi löser vår energiförsörjning, eller vilken slags fordon och bränslen vi ska använda oss av. Därför är det viktigaste vi kan göra som privatpersoner att hålla opinionstrycket högt.

Hittills har den globala politiska handlingskraften lyst med sin frånvaro, men i enskilda länder och i delar av världen har det gjorts framsteg och överenskommelser. EU är en av världens främsta miljöorganisationer, även om man alltid kan önska mer. I USA tycks president Obama övertygad om att han behöver använda mer exekutiva instrument och sina federala myndigheter, istället för att gå via den numera i till synes varje fråga trilskande kongressen. Och även i Kina, vars utsläpp ökar år från år och dag för dag, finns insikt om och vilja att göra något åt klimathotet. Det som behövs nu är insikt att arbetet behöver accelereras. Varje land och varje bilateral överenskommelse som skärper miljöregler är ett framsteg. Ju fler som går åt rätt håll, desto större marknad och förutsättningar för ny, miljövänlig teknik.

Klimathotet handlar förstås inte ”bara” om miljön, och mänsklighetens livsbetingelser i slutet av detta århundrade. Det handlar om kostnader och säkerhetsrisker redan nu. Vad beroendet av fossila bränslen betyder i säkerhetspolitiska termer torde ha varit uppenbart långt innan Putin började vrida åt gaskranarna, och vad klimatförändringar kan kosta i form av förstörda liv och tillgångar torde nu stå uppenbart för alla, inte minst i Kinas avgasdränkta megastäder. Omvänt kan ny teknik och nya produkter betyda ny ekonomisk utveckling och nya jobb.

Det är utveckling och ny teknik, snarare än försakelse, som kan rädda mänskligheten från klimathotet. Störst insatser görs genom att plocka de lägst hängande frukterna – genom att satsa på att eliminera eller lindra de största utsläppskällorna eller förhindra att de överhuvudtaget uppkommer eller växer sig stora. Miljontals små vedeldar, stora orenade kolkraftverk och metangasproducerande köttdjur i mindre utvecklade delar av världen kan snabbt ge betydligt större effekt än dyra åtgärder på hemmaplan, där mycket av de billigaste insatserna redan är gjorda. Det handlar till stora delar om Afrika och Asien, men också om länder inte långt bort, i Europa, där EU:s olika program också kan betyda mycket. Allra viktigaste är att hjälpa mindre industrialiserade samhällen att ta genvägen till dagens och framtidens miljövänligaste teknik – och inte den mödosamma, miljöovänligare omväg där vi befinner oss.

Att vi ska göra stora insatser via miljöbistånd, handel och partnerskap innebär förstås inte att vi ska luta oss tillbaka i Sverige och Europa. Vi har både en transportsektor och en uppvärmning där mycket återstår att göra, trots miljövänligare fordon och bränslen och utbyggd fjärrvärme.

Jag har fortfarande svårt att förstå hur utbytet av kärnkraft mot kol och gas skulle vara klok miljö- (eller säkerhets-) politik). En växande fordonsflotta som förtar vinsten av bättre bilar och bränslen kräver nya typer av insatser. Större samhälleliga investeringar i infrastruktur, framför allt i spår för både person- och godstransporter på järnväg, vore strategiskt viktiga. EU-pengar kan göra nytta för energiomställning även i Sverige (SR).  Och solcellernas genombrott (inte bara i miljöprojekt som det DN i dag skriver om på Järva) kräver inte bara teknik, utan även ett modernt regelverk (som möjliggör att sälja överskottsel ut på nätet utan krångel med skatter och regler).

Det är okej att drabbas av klimatångest. Det vore rentav bra om världens ledare fick en släng av denna moderna åkomma. Bara det leder till handling. Människan har både vilja att överleva, och uppfinningsrikedomen att göra det.