Tagg: klimathotet

Glöm klimatångesten – visa handlingskraft

Hotet mot klimatet, mänskligheten och andra livsformer på jorden konkretiseras i den senaste rapporten från FN:s klimatpanel: Innan år 2100 kan delar av jorden vara obeboeliga för människor. Men konkretionen kan förhoppningsvis ge insikt och sporra till handling. Hoppet står till människans överlevnadsvilja och innovationsförmåga.

Fler skyfall och värmeböljor kan väntas i Sverige till följd av klimatförändringarna – men effekterna för oss är bland de minsta och mest harmlösa. Betydligt värre blir det i många delar av världen där torka, översvämningar och vattenbrist kommer att leda till sjukdomar, konflikter, hunger och i vissa fall så extrema förhållanden att delar kan bli helt obeboeliga för människor åtminstone de varma delarna av året. För vissa kan effekterna vara så drastiska att delar av länder, eller rentav hela små önationer, försvinner under havsytan. FN:s klimatpanel IPCC:s senaste rapport om effekterna av klimatförändringarna ger sannerligen inga muntra utsikter (DN, SR).

Hotet från en galopperande växthuseffekt är nog att ge den mest sansade människa en släng av klimatångest. Men när hotet blir alltmer övertygande, och de hotande effekterna alltmer konkreta, ges också allt större anledning till hopp om handling.

ALLT VARMARE. Klimathotet blir allt konkretare.
ALLT VARMARE. Klimathotet blir allt konkretare. Bild: Wikimedia/Wylve.

Få seriösa bedömare och beslutsfattare kan längre förneka de högst reella riskerna av klimatförändringen, och att det är mänskliga aktiviteter med förbränning av fossila bränslen och storskaligt köttproducerande jordbruk som är orsaken. När bevisen – och tecknen på att vi redan upplever de första effekterna av global uppvärmning – hopas, borde världens ledare sporras till handling. För enskilda människor kan klimatångesten utbytas i eget handlande – och i tryck på de ledare vars beslut har mycket större effekter än vad vi någonsin kan åstadkomma i våra privatliv.

Visst kan var och en av oss göra mycket: Sopsortera ordentligt, ersätta bil och flyg med gång, cykel och tåg, och när vi måste ta bilen eller flyget se till att göra det miljövänligaste möjliga valet och klimatkompensera. Något av det  viktigaste vi kan göra, vilket har inskärpts ytterligare i dag, är att äta mindre kött. Om vi istället lägger pengarna på mindre, lite dyrare köttportioner, kanske mer närproducerat, får vi dessutom goda effekter både på hälsan, och på djurskyddet och svenska öppna landskap.

Sanningen torde dock vara att oavsett hur många kloka beslut vi kan ta som privatpersoner och konsumenter, så måste de stora förändringarna ske genom stora beslut. Dels för att alla konsumenter aldrig kommer att ha kunskapen eller möjligheterna att göra ”rätt” val. Dels för att vissa val helt enkelt måste göras politiskt eller på annat sätt genom centrala överenskommelser – t ex hur vi löser vår energiförsörjning, eller vilken slags fordon och bränslen vi ska använda oss av. Därför är det viktigaste vi kan göra som privatpersoner att hålla opinionstrycket högt.

Hittills har den globala politiska handlingskraften lyst med sin frånvaro, men i enskilda länder och i delar av världen har det gjorts framsteg och överenskommelser. EU är en av världens främsta miljöorganisationer, även om man alltid kan önska mer. I USA tycks president Obama övertygad om att han behöver använda mer exekutiva instrument och sina federala myndigheter, istället för att gå via den numera i till synes varje fråga trilskande kongressen. Och även i Kina, vars utsläpp ökar år från år och dag för dag, finns insikt om och vilja att göra något åt klimathotet. Det som behövs nu är insikt att arbetet behöver accelereras. Varje land och varje bilateral överenskommelse som skärper miljöregler är ett framsteg. Ju fler som går åt rätt håll, desto större marknad och förutsättningar för ny, miljövänlig teknik.

Klimathotet handlar förstås inte ”bara” om miljön, och mänsklighetens livsbetingelser i slutet av detta århundrade. Det handlar om kostnader och säkerhetsrisker redan nu. Vad beroendet av fossila bränslen betyder i säkerhetspolitiska termer torde ha varit uppenbart långt innan Putin började vrida åt gaskranarna, och vad klimatförändringar kan kosta i form av förstörda liv och tillgångar torde nu stå uppenbart för alla, inte minst i Kinas avgasdränkta megastäder. Omvänt kan ny teknik och nya produkter betyda ny ekonomisk utveckling och nya jobb.

Det är utveckling och ny teknik, snarare än försakelse, som kan rädda mänskligheten från klimathotet. Störst insatser görs genom att plocka de lägst hängande frukterna – genom att satsa på att eliminera eller lindra de största utsläppskällorna eller förhindra att de överhuvudtaget uppkommer eller växer sig stora. Miljontals små vedeldar, stora orenade kolkraftverk och metangasproducerande köttdjur i mindre utvecklade delar av världen kan snabbt ge betydligt större effekt än dyra åtgärder på hemmaplan, där mycket av de billigaste insatserna redan är gjorda. Det handlar till stora delar om Afrika och Asien, men också om länder inte långt bort, i Europa, där EU:s olika program också kan betyda mycket. Allra viktigaste är att hjälpa mindre industrialiserade samhällen att ta genvägen till dagens och framtidens miljövänligaste teknik – och inte den mödosamma, miljöovänligare omväg där vi befinner oss.

Att vi ska göra stora insatser via miljöbistånd, handel och partnerskap innebär förstås inte att vi ska luta oss tillbaka i Sverige och Europa. Vi har både en transportsektor och en uppvärmning där mycket återstår att göra, trots miljövänligare fordon och bränslen och utbyggd fjärrvärme.

Jag har fortfarande svårt att förstå hur utbytet av kärnkraft mot kol och gas skulle vara klok miljö- (eller säkerhets-) politik). En växande fordonsflotta som förtar vinsten av bättre bilar och bränslen kräver nya typer av insatser. Större samhälleliga investeringar i infrastruktur, framför allt i spår för både person- och godstransporter på järnväg, vore strategiskt viktiga. EU-pengar kan göra nytta för energiomställning även i Sverige (SR)Och solcellernas genombrott (inte bara i miljöprojekt som det DN i dag skriver om på Järva) kräver inte bara teknik, utan även ett modernt regelverk (som möjliggör att sälja överskottsel ut på nätet utan krångel med skatter och regler).

Det är okej att drabbas av klimatångest. Det vore rentav bra om världens ledare fick en släng av denna moderna åkomma. Bara det leder till handling. Människan har både vilja att överleva, och uppfinningsrikedomen att göra det.

Moderna människor

Människor verkar bli ”smartare” i takt med att vi och vår omvärld utvecklas. Det ger hopp att vi ska klara att lösa de stora utmaningar som mänskligheten står inför. Förhoppningsvis kommer vi också att må bra som människor i denna ljusnande framtid.

Den vitruvianske mannen av renässansmänniskan Leonardo da Vinci. Foto från Wikimedia, Luc Viatour / www.Lucnix.be
Den vitruvianske mannen av renässansmänniskan Leonardo da Vinci. Foto från Wikimedia, Luc Viatour / http://www.Lucnix.be

Vi är egentligen stenåldersmänniskor som inte är anpassade till att leva i den moderna, industrialiserade, informationsflödande världen. Det är en så kallad sanning som förs fram från tid till annan, och som får förklara allt från olika dieter till psykisk ohälsa. I själva verket tycks vi och våra hjärnor dock anpassa oss relativt snabbt till utvecklingen av vår omvärld, den miljö vi vistas i och de val och utmaningar vi ställs inför.

Intelligenskvoten har stigit kraftigt i världen under den tid man mätt på 1900-talet, som dagens morgontidning visar i ett intressant reportage (DN). Den utveckling med ökade resultat på IQ-tester som setts i västvärlden går nu fortare i utvecklingsländer. Världen går mot en jämlikt smartare framtid. Detta väcker förstås alla möjliga frågor om orsaker och effekter. Vi har kanske inte blivit rakt av mer intelligenta – men mer moderna, mer anpassade till det moderna samhälle vi samtidigt gradvis har skapat.

För en liberal framtidsoptimist är ökande mänsklig intelligens förstås välkomna och goda nyheter. Det kan innebära att vi blir mer självständiga i våra beslut, mindre benägna att följa dogmer – och förhoppningsvis mer öppna för demokrati och andras såväl som egna mänskliga rättigheter. Kanske är detta en del i förklaringen att ekonomisk-teknisk utveckling och demokratiska värderingar ofta verkar ha ett samband?

Domedagsprofetior har genom mänsklighetens historia ofta kommit på skam. Vi har ännu inte drabbats av den massiva överbefolkning och knapphet som utmålats av många siare från Malthus och framåt. Vi löste freonernas och ozonhålens utmaningar. Vi avslutade kalla kriget utan ett hett kärnvapenkrig.

Kanske kan vi också hysa tillförsikt om att den stora enpartidiktaturen Kina i framtiden går i en demokratisk riktning med respekt för mänskliga rättigheter? Och att vi kan lösa klimatutmaningen, trots de svårigheter som visat sig allra senast nu vid klimattoppmötet i Warszawa?

Förhoppningar och framtidstro innebär inte naivitet. Problemen löser sig förstås inte själva, hur intelligenta vi än blir. Vi måste också använda intelligensen. Klimathotet försvinner inte om vi lutar oss bekvämt tillbaka i luftkonditionerade SUV:ar, drivna på bränsle från olja eller skiffergas, på väg hem mot ännu en middag på nötbiff lagad med el från kolkraftverk, med en matkasse där en stor del kommer att slängas oätet.

Intelligens betyder inte heller  automatisk lycka. Den ökande psykiska ohälsan i samhället (se exv SvD) beror kanske delvis på att vi känner efter mer, har tid att reflektera över hur ”vi mår egentligen”, eller helt enkelt sätter andra ord på vissa känslor. Att många unga mår dåligt i dag – beror det enbart på ett svårare vuxenblivande och mer utdragen etablering av arbets- och bostadssituationen? Mycket annat har ju blivit så mycket bättre, både materiellt och sett till hur unga och barn behandlas och bemöts. Har vi helt enkelt blivit lite ovana vid motstånd och motgångar? En sådan ”curling”-effekt, som både SvD:s Maria Carling och DN:s Hanne Kjöller tar upp i dag, kan nog påverka både yngre och äldre.

Intelligens är ett verktyg som ger möjligheter. Det är människans intelligens som har löst problem och fört oss framåt i utvecklingen, från elden och de första redskapen till partikelaccelaratorer och smarta mobiltelefoner. Vi har alla möjligheter att fortsätta framåt – om vi är smarta nog att använda verktyget.