Miljöpartiet surrar sig tydligt till det röda block vars enda gemensamma nämnare är breda och massiva skattehöjningar. Det är knappast det Sverige och svenska jobb behöver. Särskilt inte som de beräknade skatteintäkterna i verkligheten alls inte kommer räcka till de dyra löften som ställs ut.

De kom som ett fräscht nytt, grönt, inslag i politiken och sade sig vilja stå fria från höger och vänster – och fortfarande är det kanske orsaken till att Miljöpartiet behandlas så okritiskt i medierna. (Det är i sig en nyhet som det är förvånansvärt svårt att googla fram hos seriösa medier, men Makthavare har rapporterat om Sifo-undersökningen liksom SR:s Medierna). Miljöpartisterna har också i vissa fall använt sin potentiella position, framför allt i den mindre konfliktfyllda landstings- och kommunpolitiken, och på riksnivå genom sitt och Alliansregeringens modiga och ihålliga arbete för en humanare flykting- och invandringspolitik.

När det verkligen gäller, i de stora partiskiljande ekonomiska frågorna, visar dock Miljöpartiet på senare år allt tydligare färg. Man gjorde ett vägval i de senaste språkrörsvalen och de fullföljs nu. De gröna går till val på breda och massiva skattehöjningar, på arbete och på, som det har uttryckts, ”allt som rör sig” – dvs transportsektorn. Den färg de visar blir allt mer röd.

Miljöpartiets skattehöjningar (liksom Socialdemokraternas tidigare i veckan) har två stora problem. Det ena är förstås effekterna de får på den svenska ekonomin, som är på stadig uppgång men knappast ännu på helt fast mark. Vi vet att höjda skatter på arbete, och inte minst på ”höga inkomster” (över 40 000 kronor – en inte alldeles ovanlig tjänstemannalön i ett stockholmskt medelklasshem), inte alls ger de effekter som skattehöjarna önskar. Tvärtom leder de till minskad ekonomisk aktivitet, färre arbetade timmar – och därmed till det andra stora problemet för Miljöpartiet: de beräknade ökade skatteintäkterna smälter raskt samman. Av Miljöpartiets utökade skatteuttag från ”höginkomsttagare” skulle i slutänden bara återstå 14 procent, som forskare kunde visa häromveckan.

För ett parti som säger sig vilja satsa på utbildning framstår det dessutom som märkligt att vilja införa en straffskatt på högre utbildning, entrepenörer och innovatörer genom kraftigt stärkta marginaleffekter.

Höjda miljöskatter är svårare att invända mot i princip. Miljöskatter är i grunden bra; den höga svenska koldioxidskatten är ett internationellt föredöme. Frågan är om det är i Sverige vi kan och ska göra mer, och hur kraftigt höjda skatter på alla transporter slår mot företag och människor i vårt glesbebyggda land – särskilt när de höjda miljöskatterna inte motsvaras av sänkta skatter på arbete utan tvärtom.

Det finns ett tredje stort problem, som är gemensamt för alla de rödgröna. Det är just att deras enda gemensamma ekonomiska politik är just de breda skattehöjningarna (fast var och en har förstås sitt eget förslag). Om övrig politik, och framför allt om sina dyra satsningar, är de långtifrån lika överens. När finansieringen i form av höjda skatter på arbete dessutom inte håller är det inte bara ett okänt utan mycket skakigt rödgrönt regeringsalternativ som träder fram. Det borde oroa alla svenskar.

SR Ekot: Miljöpartiet vill höja skatten. SvD: MP höjer skatten med 27 miljarder. DN/TT: Miljöpartiet backar om höjd a-kassa.