Många människor flyr till Europa och fler EU-länder måste ta större ansvar för människor på flykt. Samma resonemang gäller självklart inom landet, för svenska kommuner.
FLYKTBEHOV. Människor från krigets Syrien måste kunna få skydd i Europa, och i svenska kommuner. Bild från staden Azaz 2012. Wikimedia, Scott Bob, Voice of America.
Den europeiska flyktingpolitiken är högaktuell inför Europaparlamentsvalet om knappt tre veckor. Folkpartiet går till val på en tydlig liberal politik: Alla människor som har behov av skydd måste kunna få stanna i Europa.
Men då krävs först och främst att flyktingar överhuvudtaget har en möjlighet att få sin sak prövad – utan att först behöva våga livet i en ranglig flyktingbåt på Medelhavet, och riskera att mötas av våld eller livshotande ”push-backs” från gränsvakter i EU:s gränsstater.
Vi måste värna asylrätten. Det betyder att personer med asylskäl måste ha en reell chans att söka asyl. Vi vill att den möjligheten ska finnas på EU-länders ambassadörer.
Sverige tar jämte några andra EU-länder ett stort ansvar för flyktingmottagandet i Europa, och det är bra. Vi kan diskutera vinsterna av öppenhet och invandring för mottagarlandet – i grunden handlar det om medmänsklighet. Men fler länder behöver ta ett större ansvar, inte i första hand för Sveriges och Tysklands skull, men för att avlasta de mindre resursstarka gränsstaterna som utsätts för ett högt tryck, och för att fler människor ska kunna komma till Europa, från t ex krigets Syrien och de miljonhövdade flyktinglägren i Turkiet, Libanon och Jordanien.
Samma resonemang gäller på hemmaplan. Det är ingen hemlighet att flyktingmottagandet ser mycket olika ut mellan olika kommuner; likväl skäms jag när SVT åter rapporterar om hur vissa kommuner tar emot tusentals – och andra knappt några alls. Det gynnar knappast integration, genom utbildning, jobb och kontakter i samhället och här behöver folkpartister ta ansvar och initiativ, och bilda opinion – likväl som i Europa. Glädjande är att flertalet svenskar verkar förespråka att alla kommuner ska ta emot flyktingar. 50 procent säger rentav att det inte ska vara ett frivilligt åtagande. (SVT)
Alla svenska kommuner kan inte göra lika mycket, men alla kan ta sin del av ansvaret. För vissa betyder det en potential att ta emot många fler. Vi prövar olika incitament för att få kommunerna att ta det ansvaret på frivillig väg – men om inget händer väntar sist och slutligen ett obligatorium. Det Sverige som på nationell nivå har internationella åtaganden, är inte något annat Sverige än det som kommunerna administrerar. Vi är ett och samma land, och vi ska vara ett öppet och humant land.
Lärarna har den sämsta arbetsmiljön av alla, när svenska löntagare får bedöma situationen på jobbet själva. Det är en mycket allvarlig nyhet som är resultatet av många års negativ utveckling och nedvärdering av läraryrket. Lösningen för lärarnas status och arbetsmiljö handlar om ledarskapet för skolan – och i klassrummen.
FÖRVÄNTANSFULLT LEDARSKAP. Lärare måste vara ledare i klassrummen – och själva få stöd av goda ledare i skolledning, och politik. Bild från Wikimedia/Mosborne01.
Det land som inte vet att uppskatta sina lärare går en dyster framtid till mötes. Det gäller inte minst ett litet, öppet, handelsinriktat land som Sverige vars välstånd bygger på vår kunskap och våra innovationer. Därför är dagens besked om att lärarna är den yrkesgrupp som skattar sin egen arbetsmiljö som sämst (SvD) så oerhört dyster. För inte så länge sedan var lärare ett högstatusyrke i Sverige. Det var gott om akademiskt meriterade lektorer, och riksdagsledamöternas löner utgick från lärarnas. I dag tjänar en riksdagsledamot ungefär dubbelt så mycket som en lärare, och detta det viktigaste yrket för barnens och allas vår framtid, ett yrke som kräver 4-5 års högskolestudier, har alltför låg status – och alltför dålig arbetsmiljö. En viktig hållpunkt på vägen nedåt var kommunaliseringen av skolan.
För att göra något åt ett problem behöver vi känna dess orsaker. Det lärarna upplever problematiskt i sin arbetsmiljö är framför allt stress, konflikter och bristande inflytande över sin arbetssituation. Även den rent fysiska arbetsmiljön är för dålig. Och givetvis torde lönen vara en stor faktor; för om man inte känner sig uppskattad trots slit och stress, hur mår man då?
Den svenska skolans omvittnade ordningsproblem är en stor del av problemet. Allt fler elever säger att de störs under lektionerna (DN) och i den omtalade Pisa-studien är Sveriges enda ”toppresultat” högst andel sena ankomster (SvD). Detta skapar förstås en dålig arbetsmiljö för både lärare och elever – och leder i förlängningen till sämre kunskapsresultat. Det som allt tydligare verkar vara lösningen är ledarskap, på alla nivåer: Lärarnas ledarskap i klassrummen. Skolledningens ledarskap. Och förstås myndigheters och politikers ledarskap över hela skolan.
Lärarna måste helt enkelt få vara ledare i klassrummen. Det handlar inte om tuffare tag – även om befogenheter att beslagta mobiltelefoner eller flytta på elever som mobbar är viktiga verktyg. Det handlar om att ha höga förväntningar på eleverna, göra dem delaktiga, få dem att förstå varför skolan är viktig och varför man behöver respektera både lärare och sina skolkamrater.
Och det är inget som man uppnår i en handvändning. Att bli en bra lärare kräver till att börja med att man är rätt person; det kräver en bra utbildning; och det är något som liksom i andra yrken utvecklas med erfarenhet. Inte minst behöver man stöd på arbetsplatsen. För att lärare ska kunna vara ledare krävs ett tydligt och uthålligt ledarskap från rektor och andra i skolledningen. Precis som lärarnas ledarskap i klassrummen handlar om att stötta eleverna, måste rektorer och skolledare stötta lärarna – och ha förutsättningar för det. Det finns många goda exempel på skolor som framgångsrikt arbetat med ledarskap, som Åsö grundskola i Stockholm (DN). De goda exemplen bör spridas.
Förutsättningarna handlar om det politiska ledarskapet för skolan. För många har det varit för mycket av den varan de senaste åren, men reformbehovet har uppenbarligen varit stort. Politiken ska stötta skolledare och lärare i deras ledarskap – inte detaljstyra. Problemet är att vi har 290 kommuner som alla har sina lösningar – och då blir det inte alltid de goda exemplen som får styra.
Politiska reformer för skolan måste inriktas på att ge rektorer och lärare bättre förutsättningar och en hel del av det som redan gjorts bör kunna få positiva effekter: Karriärtjänster för lektorer och förstelärare gör att lärare kan utvecklas och ta rejäla kliv i karriären och löneutvecklingen utan att byta yrke. Nya läroplaner och ny skollag har gett lärare och rektorer fler verktyg. Ny lärarutbildning lägger grunden för framtidens lärare – och det ökade söktrycket är lovande. Utökad lärarutbildning och resurser som möjliggör mindre klasser leder till mindre arbetsbelastning per lärare. Samtidigt har en del reformer dragits tillbaka, just för att minska arbetsbelastningen.
Reformernas genomförande kan dock tyvärr se väldigt olika ut. Det politiska ledarskapet för skolan är i dag både för nära, och för splittrat. Hur lyckas 290 kommuner med minst så många utbildningsnämnder vara bra arbetsgivare för lärarna? Hur ska man kunna motverka att några av alla dessa kommunpolitiker, med säkerligen stort engagemang, lägger sig i för mycket?
Mer tid är en nyckelfaktor – för att lärarna ska slippa känna stress, kunna samarbeta mer med varandra samt utveckla och tillämpa ett bättre ledarskap. Mindre pappersarbete och mer pedagogik är därför något som politiker bör kunna bestå med. Och mer pengar är den andra nyckelfaktorn – mer pengar till rätt saker, till undervisning och till högre lärarlöner. Svensk skola har stora resurser, men var används de?
Lärare ska ha hög status – i samhället och i klassrummet. Det handlar om tid och om pengar. Och om politik på rätt nivå. 290 politiska ledare för skolan är helt enkelt för många.
Rasmus (liberal) 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.