Nyheten att alla flickor i en svensk skolklass funnits vara könsstympade är en chock för de flesta – men förvånar inte experter. Könsstympningen måste stoppas. Lagrummet finns och måste användas betydligt hårdare.

I dag har vi brutalt påmints om att kvinnlig könsstympning inte är något hemskt som händer någon annanstans: Det drabbar svenska skolflickor. Ett 60-tal fall har upptäckts i Norrköping sedan i mars, och hur hemskt det än låter förvånar det inte experter (DN, SvD, Expressen). Oavsett när och var könsstympningen har skett – innan flickorna kom till Sverige, eller under skollov på resor till andra länder – är det lika förkastligt. Det finns inga ursäkter, i någon som helst tradition, sedvänja, religion eller kulturrelativism: Kvinnans rätt till sin egen kropp och sin sexualitet, eller helt konkret rätt att få behålla sina blygdläppar och sin klitoris, är orubblig.

Kvinnlig könsstympning är ett av de yttersta uttrycken för förtrycket av kvinnor. I sin värsta form skärs alla de nämnda kroppsdelarna bort varpå slidan sys ihop, med ett litet hål för de kroppsvätskor som behöver komma ut (Wikipedia). Följden blir inte bara att flickor berövas kroppsdelar utan också löper hög risk för infektioner, sterilitet och livslång smärta. Sex blir plåga istället för njutning.

Kampen mot kvinnlig könsstympning måste föras globalt och lokalt. Organisationer som Unicef driver ett arbete att sprida kunskap och ändra attityder, med förankring i lokalsamhället, som skördar framgångar i t ex Västafrika. I Sverige vilar en stor uppgift på skolor att uppmärksamma risker för att flickor på utlandsresor utsätts för könsstympning, att finna flickor som redan tidigare utsatts, och upptäcka om olyckan varit framme och det ändå sker. Informationen måste vara tydlig till alla föräldrar – och flickorna måste rustas med att känna till sina rättigheter och själva våga säga ifrån och be om hjälp, samtidigt som man respekterar deras personliga integritet. Larmen måste komma i tid – och insatser sättas in. Allt detta är förstås lättare sagt än gjort och kräver strategier och stödfunktioner på högre nivå för lärare, skolsköterskor och andra.

Vi ska stötta flickorna – men vi ska också straffa förövarna. Lagen är tydlig men måste också användas, som Folkpartiet är tydligt med. Vi har också sett till att preskriptionstiden börjar räknas först när flickorna fyllt 18 år – tiden ska inte kunna rädda förövaren. Förundersökningar ska inledas, bevis säkras, åtal väckas och de straff som finns utdömas oftare. Här om någonstans måste rättssystemets preventiva, brottsförebyggande funktion få full effekt.

Martin Skjöldebrand: Misshandel är inte ok – om kvinnlig omskärelse.