Tagg: Kulturskolan

Rädda Debaser och håll i kulturens pengar 

Medborgarhuset på Södermalm står inför en stor ombyggnad – som kommer bli väldigt dyr. Ändå blir det inget riktigt tunnelbanebibliotek. Och dessutom visar det sig nu att musikscenen Debaser trots stadens löften tvingas bort. Därför kräver Liberalerna nu att beslutet stoppas.

Uppdaterat 9 februari: Majoriteten i kulturnämnden valde att säga nej till vårt förslag om återremiss. Det innebär att beslutet om Medborgarhuset gick igenom, att Debaser ska slängas ut (nu får vi se hur det går med de nya löftena, om nya lokaler i centralt läge). Det innebär också att kostnaderna för bibliotek och kulturskola kommer stiga med 10 miljoner kronor om året. Hur påverkar detta stadens rykte och bilden av den politiska styrningen, eller bristen därpå?

Jag kommenterar bl.a. i Mitt i och Stockholmdirekt. Läs också vårt pressmeddelande. I går rapporterade DN:s Lars Epstein från kommunfullmäktiges frågestund där bl a jag tog upp Debaser och Medborgarhuset; Epstein ställer den relevanta frågan om politiker/tjänstemannarollen: Vem styr Stockholm egentligen!?

Uppdaterat 2 februari: Fastighetsnämnden sade nej till Liberalernas krav på omtag kring Medborgarhuset och Debaser – men vi ger inte upp utan satsar på kulturnämnden 9 februari. Stockholmdirekt rapporterar. Vi liberaler kommenterar också i Mitt i; jag försöker få kulturborgarrådet att svara kring de kulturpolitiska aspekterna och stadsutvecklingen.

Uppdaterat 1 februari: Har livemusiken en framtid innanför tullarna? Inte om man frågar den fastighetsansvarige socialdemokraten, som menar att livemusik är för bullrigt för innerstaden. Liberalerna håller inte med – fyra av oss skriver på Stockholmdirekts debattsida om att livemusiken ska få fortsätta leva i hela Stockholm.

RENOVERINGSDAGS. Skiss på förslaget till Medborgarhuset. Vy från Folkungagatan, Nyréns arkitekter via bygg.stockholm.se
RENOVERINGSDAGS. Skiss på förslaget till Medborgarhuset. Vy från Folkungagatan, Nyréns arkitekter via bygg.stockholm.se

Ett riktigt bra kulturhus ger kulturen bra lokaler, och människor bra mötesplatser. Medborgarhuset på Södermalm har många styrkor, inte minst blandningen av olika kultur- och fritidsverksamheter, kommunala och privata aktörer. En upprustning, om- och utbyggnad av Medborgarhuset har varit aktuell och efterlängtad länge. Före 2014 var det vi liberaler som bar det politiska ansvaret i fastighets- och kulturnämnden. Våra mål har bland annat varit bättre lokaler för biblioteket – företrädesvis med en direkt koppling till tunnelbanan – och Kulturskolan. Samtidigt har vi varit måna om att bevara och stärka Medborgarhusets karaktär som ett öppet och varierat kulturhus, där de privata aktörerna, restauranger och inte minst musikscenen Debaser spelar en oundgänglig roll.

Nu står det klart att Debaser inte alls har någon plats i stadens planer för det framtida Medborgarhuset. Det har gjort oss och många andra väldigt upprörda. Därför kommer Liberalerna försöka stoppa det nu aktuella beslutet, och begära återremiss i kultur- och fastighetsnämnderna. Stockholmdirekt och Södermalmsnytt rapporterar.

Hotet mot Medborgarhuset är inte nytt. En berättigad oro inför ombyggnadsplanerna har funnits hos Debaser och dess vänner. När Liberalerna var politiskt ansvariga gjorde kultur- och fastighetsborgarrådet Madeleine Sjöstedt (L, dåv FP) allt för att säkra musikscenens och andra aktörers framtid. Beslutstexten i fastighetsnämnden i februari 2014 är värd att citera:

Medborgarhuset ska fortsätta att vara ett centrum för kultur och idrott på Södermalm. Inte bara kommunala utan även de kommersiella och ideella kulturella verksamheterna i fastigheten, så som Debaser och Sensus, kommer att ha en fortsatt viktig roll i huset. Dessa verksamheters behov måste ägnas särskild uppmärksamhet i den fortsatta processen med att utveckla Medborgarhuset.

Huvudsyftet med utvecklingen av Medborgarhuset är att det ska bli ett mer tillgängligt och levande hus och inte att utöka kommunala lokaler. I det fortsatta projektet är det därför nödvändigt att inte vara helt låst vid utredningens förslag om påbyggnad eller ny lokalisering av kulturförvaltningens verksamheter, utan istället hålla fokus på att resultatet ska bli ett levande hus för många verksamheter av olika slag, som är billigt i såväl investering som drift.

Jag vågar påstå att vi aldrig skulle ha släppt fram ett sådant beslutsförslag som nu ligger på nämndernas bord. Eller ha låtit processen gå så långt.

LIVE I MEDBORGARHUSET. Debaser Medis öppnade 2006, då bland annat Slagsmålsklubben uppträdde. Foto: Rickard Laurin via Wikimedia
LIVE I MEDBORGARHUSET. Debaser Medis öppnade 2006, då bland annat Slagsmålsklubben uppträdde. Foto: Rickard Laurin via Wikimedia

I opposition har vi utgått från att denna fastslagna inriktning skulle gälla. Nu behöver vi agera snabbt för att försöka få ett annat beslut.

Hotet mot Debaser är inte det enda problemet med planerna för Medborgarhuset. Som jag skrev för snart ett år sedan, vid det förra beslutet i kulturnämnden, är det väldigt tråkigt att visionen om ett riktigt tunnelbanebibliotek – med direkt koppling till tunnelbanestationen under Medborgarplatsen – inte förverkligas. Det största problemet är dock de kraftigt ökande kostnaderna. Projektet Medborgarhuset har blivit väldigt dyrt, och det får direkt genomslag i de framtida hyreskostnaderna för kulturverksamheterna. Denna ökade hyreskostnad för biblioteket och Kulturskolan som först var 2,8 miljoner kronor per år hade för ett år sedan ökat till 5,5 mkr, och verkar nu ha dubblerats igen till över 10 mkr i högre hyra, varje år.

Tio miljoner kronor är oerhört mycket i kulturens verksamheter. Det räcker till många böcker, instrument, surfplattor, bibliotekarielöner och musiklektioner. Tio miljoner motsvarar hela budgeten för fjolårets El Sistema-verksamhet eller fem årsbudgetar för biblioteket i Hässelby.

Särskilt oroande är att Medborgarhuset inte är ensamt; många projekt i Stockholm skenar nu i väg. (Häromdagen uttryckte jag i Sveriges Radios Kulturnytt min oro för prislappen på nya Liljevalchs; ett bra och viktigt projekt som vi står bakom, men där vi måste följa utvecklingen mycket noggrant). Det oroar oss förstås såväl i fastighetsnämnden, där liberalen Richard Bengtsson är vice ordförande), som i kulturnämnden där Hanna Gerdes, Anne-Lie Elfvén och jag representerar Liberalerna.

Vi har inget emot satsningar på kulturen. Och självklart behöver kulturen bra och moderna lokaler. Men de högre fasta kostnaderna som de dyra projekten kommer innebära, kommer leda till att vi i framtiden får mindre pengar till själv innehållet i kulturens verksamheter: Mindre resurser till böcker, plattor, kvällsöppet, bibliotekspersonal och kulturskolelärare.

Mot bakgrund av de ouppfyllda löftena till Debaser och de kraftigt ökade kostnaderna för projektet Medborgarhuset kommer vi från Liberalerna att begära återremiss på det nu aktuella ärendet. Se vårt preliminära förslag till beslut nedan.

Liberalerna i Stockholm har skickat ett pressmeddelande från Richard Bengtsson och mig. Även Mitt i rapporterar om protesterna med 6 500 namnunderskrifter till stöd för Debaser, och om Liberalernas inställning. DN Kultur skriver om att bara restaurangen får flytta tillbaka till Medborgarhuset, och jag uttrycker att vi är både förvånade och förbannade.

Läs det senaste, nu aktuella ärendet om Medborgarhuset här.

Läs beslutet om Medborgarhuset från fastighetsnämnden i februari 2014 här.

Läs Debasers VD Annelie Telfords berättelse om turerna och löftena kring Medborgarhuset här.

Media om Debasers stängning: Stockholmdirekt, SVT Stockholm, DN.

Förslag till beslut i kulturnämnden och fastighetsnämnden

–  att återremittera ärendet;
– att därutöver anföra följande:

Det är mycket positivt att en genomgående upprustning av Medborgarhuset kan komma till stånd. Medborgarhuset ska fortsätta att vara ett centrum för kultur och idrott på Södermalm.

Det är dock inte bara de kommunala utan även de kommersiella och ideella kulturella verksamheterna i fastigheten som måste spela en fortsatt viktig roll. I och med ombyggnationen blir nattklubben Debaser nu utan lokal. Detta trots att Liberalerna tidigt i processen underströk vikten av att låta Debaser få vara kvar i huset.

Huvudsyftet med utvecklingen av Medborgarhuset är att det ska bli ett mer tillgängligt och levande hus. Att slänga ut en av Stockholms få och mest uppskattade musikklubbar, med en unik ställning i Stockholms kultur- och musikliv är inte bara kontraproduktivt utan dessutom i strid med tidigare inriktningsbeslut och politisk vilja.

Dessutom har kostnaderna skenat iväg. Hyran för biblioteket och kulturskolan höjs med 10 miljoner kr. Det är oerhört mycket i kulturens verksamheter. Det räcker till många böcker, instrument, surfplattor, bibliotekarielöner och musiklektioner. Tio miljoner kronor motsvarar hela budgeten för fjolårets El Sistema-verksamhet eller fem årsbudgetar för biblioteket i Hässelby.

Självklart behöver kulturen bra och moderna lokaler. Men de ökade kostnaderna på flera av stadens projekt kommer leda till att vi i framtiden får mindre pengar till själva innehållet i kulturens verksamheter: Mindre resurser till böcker, plattor, kvällsöppet, bibliotekspersonal och kulturskolelärare.

Vi beklagar också att den från början tänkta direkta kopplingen mellan biblioteket och tunnelbanan inte blir av. Att kunna gå direkt från tunnelbanan till biblioteket hade varit en stor fördel inte minst för spontanbesök. Staden bör sträva efter att biblioteken i största möjliga utsträckning ska finnas där människor vistas och rör sig.

Mot bakgrund av de ouppfyllda löftena till Debaser och de kraftigt ökade kostnaderna för projektet Medborgarhuset yrkar vi att ärendet återremitteras.

 

Behovet av en liberal berättelse

Folkpartiet har många starka sakfrågor, grundade i våra värderingar. Hur vi får till den liberala berättelsen som knyter ihop dessa sakfrågor och deras liberala bevekelsegrunder, är vår stora uppgift i förnyelsen av Folkpartiet. Om det skriver jag en krönika i NU – och tipsar om att kulturpolitiken kan vara en hjälp.

”Vi behöver en liberal berättelse”, är rubriken på min krönika i veckans utgåva av det liberala nyhetsmagasinet NU. Nedan ser du en något längre version. Berättelser kan ibland tjäna på att kortas – vilket NU förtjänstfullt gjorde! I sökandet efter och formulerandet av den liberala berättelsen, tror jag att kulturen och kulturpolitiken kan vara en hjälp, som en liberal klangbotten – i kulturpolitiken knyter vi nämligen ihop och berör väldigt många viktiga liberala områden.

Vi behöver en liberal berättelse

BERÄTTELSEBEHOV. Krönika i NU 29/2015, 16 juli.
BERÄTTELSEBEHOV. Krönika i NU 29/2015, 16 juli. Klicka för full storlek.

Folkpartiet har en stark position i flera viktiga sakfrågor – men vilken är den liberala berättelsen? Det som knyter samman sakpolitiken, ger oss riktning och förankring? Att skapa en sammanhängande och gemensam berättelse är den viktiga uppgift vi liberaler har framför oss i förnyelsen av vårt parti.

Många av oss folkpartister känner nog en självklar hemhörighet i förstatligande av och ökad lärarstatus i skolan, antidiskriminering och tillgänglighet för personer med funktionsvariationer, nya kärnkraftsreaktorer, Europasamarbete, HBTQ-rättigheter, bistånd, pappamånader, stärkt försvar och flexiblare arbetsmarknad.

Jag kan härleda det mesta ur min liberala grunduppfattning och ideologi. Frågan är förstås hur det framstår för andra – de inte redan övertygade och insatta. Vi kan säkerligen vinna stöd av många människor som gillar våra förslag på ett visst område – borgerliga feminister, försvarsvänner på olika håll – men hur knyter vi samman helheten och vinner mer djupgrundat förtroende på lång sikt? Och hur kan vi folkpartister få ökad igenkänning i den liberala grundberättelsen, även i de nya sakpolitiska förslag som självklart måste levereras snabbt och effektivt, dag för dag?

Ett område som kan ge styrka i sökandet efter den liberala grundberättelsen är kulturpolitiken. Nej, tänker ni nu, en kulturpolitiker som vill lyfta fram sitt politikområde som den saliggörande lösningen… Men jag säger inte att det är kulturen som ska bli Folkpartiets nya stora profilfråga. Så pass realistisk är jag. Däremot kan kulturpolitiken ge en liberal klangbotten och visa hur vi kan knyta ihop och visa upp viktiga liberala värden som berör många andra områden.

Kultur och kulturpolitik handlar om bildning i bred mening och har en självklar koppling till liberalismens och Folkpartiets långvariga engagemang för skola, utbildning och forskning. Inte minst kan kulturpolitiken lyfta behovet av, och förse oss med strategier för, ökad läsning. Biblioteken är templen och palatsen i vår bildningsvurm. Böcker och litteratur i alla former, på alla slags plattformar, är något vi liberaler hänger oss åt. Ett nyttigt nöje. Och som jag svarade på en fråga här i NU häromveckan, angående lästips i sommar: Det viktiga är att ni läser! Jag kunde ha fortsatt: Särskilt om ni har barn och ungdomar – inte minst pojkar och unga män – i omgivningen. Visa att vuxna kan, vill och njuter av att läsa! (För vissa av oss gäller det bara att också visa att läsplattan bara innehåller text – inte bara häftiga eller aldrig så pedagogiska spel…)

Kultur handlar också om hälsa. Den vetenskapliga evidensen visar med all större tydlighet att framför allt sådana stimulanser som kombinerar intellekt och fysik – dans, musik, sång – har en välgörande effekt. Det ger inte bara trivsel utan kan också bidra till att bota, lindra och trösta, sjukvårdens tre viktiga uppdrag. För att inte tala om de förebyggande effekterna!

I kulturen kan vi människor komma från olika håll med olika förutsättningar och mötas som jämlikar. Den möjligheten får vi inte förlora. Kulturen som dialogskapare och överbryggare av klyftor är något vi liberaler bör värna och utveckla. I konkret politik handlar det om att slå vakt om institutioner som kommunal kulturskola och bibliotek, med sina livsviktiga uppgifter. Men det kan också vara förslag om fritidspeng – något vi nu kan och måste driva kommunalt, när den rödgröna regeringen valt att avskaffa denna subvention av alla ungas deltagande i kultur- och fritidsaktiviteter, även när föräldrarna har försörjningsstöd. Och det kan vara en Eurovisionsfinal, som vi i Stockholm hoppas kunna göra till mer än bara en folkfest – en mötesplats för stockholmare och européer oavsett bakgrund.

Sist och slutligen – men blott i denna begränsade uppräkning – är kulturen förstås arenan för liberalers varmaste hjärtefrågor: Yttrandefrihet, demokrati och värnandet av alla människors lika värden. Här försvarar vi rätten att uttala sig, friheten som sträcker sig så långt den inte inskränker någon annans. Och i den öppna debatten där åsikter bryts mot varandra, är den friheten oerhört långsträckt, nästintill obegränsad. Då kan vi ibland själva bli överbevisade, övertygade, eller åtminstone mindre tvärsäkra; en nyttig upplevelse. Och då demonstrerar vi demokratins och öppenhetens värde för liberalismens och det öppna samhällets fiender. Den frihet som är värd att försvara, även militärt – för att knyta upp ytterligare en angelägen och aktuell Folkparti-fråga.

Kulturen ger livet både sötma och sälta. Och kanske kan det också hjälpa till med inspiration till den liberala berättelse vi söker. Till synes disparata frågor har ett samband, i allmänmänsklig frihetslängtan.

(Skrev jag att kulturen också ger utrymme för högstämda formuleringar och högtidstal..?)

Det blev ingen rödgrön satsning på Kulturskolan, heller

En nationell satsning på Kulturskolan framstod som en de rödgrönas få kulturpolitiska satsningar. Nu backar regeringen från sitt löfte om statliga miljoner till barns och ungas kulturskapande. Då måste kommunerna ta ansvar – och i Stockholm vill Folkpartiet satsa på Kulturskolan.

För dem som tycker kulturpolitik är viktigt har den rödgröna regeringen varit en besvikelse. Hotet mot och förvirringen kring Medelhavsinstitut och terminologicentrum (förvisso strikt sett utbildnings- och forskningsfrågor, men med tydlig kulturpolitisk koppling) har överskuggat de blygsamma reformer och satsningar som förts fram. En av de satsningar som ändå utlovades i höstas var 100 miljoner till kulturskolan – men den stryks nu i vårbudgeten (SVT). Istället tillsätter regeringen en utredning om hur kulturskolan ska bli mer tillgänglig för alla.

De få kultursatsningar som den nya regeringen lyfte fram krymper alltså ytterligare. Satsningen på de kommunala kulturskolorna visade sig vara ett tomt löfte. Barnen, ungdomarna och deras föräldrar får även fortsättningsvis hoppas på sina kommuner – den rödgröna regeringen verkar inte ha så mycket att komma med.

EL SISTEMA finns i många länder och städer. Här en bild från Conservatory Lab Charter School i Boston, vars El Sistema-ansvariga Rebecca Levi Winston belönats med ett musikledarpris från Yale (conservatorylab.org)
EL SISTEMA finns i många länder och städer. Här en bild från Conservatory Lab Charter School i Boston, vars El Sistema-ansvariga Rebecca Levi Winston belönats med ett musikledarpris från Yale (conservatorylab.org)

Att satsa på Kulturskolan handlar inte bara om att satsa på de barn och unga som redan spelar teater, musicerar eller dansar i kulturskolorna runtom i landet. Ännu viktigare är att vi kan nå fler. Det kräver medvetna och riktade satsningar. I Stockholm vill vi från Folkpartiet satsa på innehållet i Kulturskolan, och på en utbyggnad av det framgångsrika orkester- och körprojektet El Sistema som vi drog igång under våra år som ansvariga för kulturen i staden. I opposition har vi numera inte den makten – men i vårt budgetalternativ satsar vi 25 miljoner kronor på barns och ungas kulturutövande.

Jag kommenterar också på Stockholmsbloggen.

Världens roligaste sommarjobb?

Sommarjobb med musikframträdanden eller teater? Det borde bli verklighet i Stockholm, vill vi liberaler i Folkpartiet.

Ungdomar på Kungsholmen och i Stockholm borde kunna få jobba med kultur på sina kommunala sommarjobb. Det tycker vi i Folkpartiet, och lade en skrivelse i kulturnämnden för en månad sedan. Ännu har vi inte fått svar, men vi håller frågan levande, t ex med insändare i lokaltidningen. Se nedan!

Kultur skulle kunna bli roligaste sommarjobbet

MITT I 24 mars.
MITT I 24 mars.

Feriejobb är viktigt för unga: för egna inkomster men framför allt för att få pröva på arbetsmarknaden, hur det är att jobba på riktigt och ta ansvar – och vara en del av samhället. De kommunala sommarjobben som utökades kraftigt när Folkpartiet och Alliansen styrde staden – men vi vill göra mer!

Kulturen är ett område där fler unga borde kunna få sommarjobb. Det kan bli livets roligaste sommarjobb för unga som sedan kanske går vidare med andra yrkesbanor. Och det kan bli starten och en extra skjuts för unga som söker sig en yrkesframtid inom kultursektorn.

Låt oss börja med att unga i Kulturskolan kan söka sommarjobb på kommunala kulturinstitutioner! Det skulle kunna handla om att sätta ihop ett musikprogram, underhålla utanför eller i foajén på Liljevalchs, Medeltidsmuseet eller Kulturhuset, eller sätta upp en teaterpjäs. Resurser finns för kommunala sommarjobb.

Låt oss fixa Stockholms roligaste feriejobb – redan till sommaren!

Rasmus Jonlund (FP)
vice ordförande kulturnämnden Stockholms stad

Staden kan fixa världens roligaste sommarjobb – i kulturen

Fler unga ska få chansen till ett sommarjobb. De kommunala feriejobben har därför utökats kraftigt i Stockholm de senaste åren. Folkpartiet vill införa ett nytt inslag: sommarjobb inom kulturen, på någon av stadens kulturinstitutioner.

SOMMARARBETSPLATS? Liljevalchs konsthall, en av stadens kulturinstitutioner. Foto från stockholm.se
SOMMARARBETSPLATS? Liljevalchs konsthall, en av stadens kulturinstitutioner. Foto från stockholm.se

Sommar- och extrajobb är viktiga för unga. Det handlar om en egen inkomst, men också om en viktig första kontakt med arbetsmarknaden. Man får erfarenheter av hur det fungerar i vardagen, i arbetslivet. Viktigt är också som min kollega Hanna Gerdes i kulturnämnden gärna påpekar att det precis som för alla andra som har ett jobb ger en större delaktighet i samhället.

Sommarjobb inom kulturen kan vara ännu mer värdefullt för vissa ungdomar. Det kan bli livets roligaste sommarjobb – och för vissa kanske mer än så, ett första steg på en karriär inom kulturvärlden. Därför föreslår vi från Folkpartiet att unga i Kulturskolan ska kunna få kommunala sommarjobb med just kulturinnehåll.

En viktig målgrupp för sommarjobb i kulturen, liksom för andra feriejobb, är också ungdomar från mer utsatta sociala och ekonomiska förhållanden och/eller som har mindre erfarenheter av och referenser till kulturella aktiveteter och uttrycksformer. Stadens kulturinstitutioner borde kunna ordna jobb med värdefullt innehåll för både ungdomarna och verksamheterna. Kanske kan man sätta ihop ett konsertprogram och uppträda vid Liljevalchs under sommarsäsongen? I bästa fall kan Stockholms – och världens? – roligaste sommarjobb förverkligas redan i sommar.

Nedan ser du hela skrivelsen som vi folkpartister i kulturnämnden, från Hanna Gerdes, Anne-Lie Elfvén och jag, lägger på nästa sammanträde 17 februari. Stockholmdirekt skriver om vårt förslag i dag. Se också Stockholmsbloggen. Uppdatering 18 februari: DN gjorde en miniintervju med mig till dagens tidning.

DN 18 februari 2015.
DN 18 februari 2015.

Skrivelse till kulturnämnden 17 februari 2015

Stockholms roligaste sommarjobb

Ungas möjligheter till feriejobb är viktiga och behöver utökas. Feriejobb ger egna inkomster, referenser, en första kontakt med arbetsmarknaden och betydelsefulla erfarenheter av vardagen i arbetslivet – men också generellt en större delaktighet i samhället. Under Folkpartiets och Alliansens år utökades antalet kommunala feriejobb kraftigt och vi har vi vårt budgetförslag föreslagit fortsatta satsningar.

Kulturen är ett område där fler unga stockholmare borde kunna få pröva på arbetsmarknaden. Feriejobb inom kulturen har samma fördelar som alla andra feriejobb som beskrivs ovan, men naturligtvis en extra dimension i att få pröva att utöva sina kulturella färdigheter – i arbetslivet, mot ersättning. Det kan bli livets roligaste sommarjobb för unga med kulturintresse som senare i livet väljer andra banor, men det kan också bli en extra skjuts och en tidig viktig erfarenhet för unga som vill söka sig en framtid i något kulturyrke. För vissa kan det kanske bli impulsen som avgör yrkesvalet.

En viktig målgrupp för sommarjobb i kulturen, liksom för andra feriejobb, är också ungdomar från mer utsatta sociala och ekonomiska förhållanden och/eller som har mindre erfarenheter av och referenser till kulturella aktiveteter och uttrycksformer. Ett exempel från Uppsala är att ungdomar från olika delar av staden har fått sommarjobba med att sätta upp teater. Andra exempel på feriejobb i kulturen är att arbeta fram och sätta ihop en minikonsert eller ett musikprogram som sedan framförs på olika offentliga platser runtom i staden. Landstinget har finansierat sommarjobb på Stockholms konserthus, som resulterat i konserter i foajéerna som kan locka människor i det centrala läget vid Hötorget.

Kulturnämnden erbjuder redan i dag sommarjobb, i samband med evenemang och på biblioteken i samarbete med stadsdelsnämnden, men genom feriejobb med mer utpräglat kulturinnehåll kan vi bidra ännu mer till ungas möjligheter och alternativ i livet. Därför har Folkpartiet i vårt budgetalternativ förslag om att ”undersöka möjligheten att erbjuda unga inskrivna i Kulturskolan möjlighet att feriaarbeta med utvecklande av sina kulturella färdigheter inom ramen för någon av stadens kulturinstitutioner.” Vi vill nu ta upp detta förslag i kulturnämnden för att få utrett förutsättningarna, möjligheterna och tidshorisonten.

I bästa fall kan Stockholms – och världens? – roligaste sommarjobb förverkligas redan i sommar.

Rasmus Jonlund                 Hanna Gerdes                    Anne-Lie  Elfvén
vice ordförande                   ledamot                               ersättare

Debattdebut – för ett rikare, friare kulturliv

Stockholms folkvalda debatterar i dag stadens framtid för andra dagen i rad. Ärendet gäller stadens budget för 2015 – men det handlar om mycket mer än anslagsnivåer och budgetposter. Det gäller olika alternativ för stadens framtid. Jag gjorde en insats som Folkpartiets huvudtalare i kulturdebatten.

Ett rikare och friare kulturliv – i och utanför kommunens hägn. Resurser till kultur istället för byråkrati. Kultur för alla barn och unga. Kultur som bygger på mångfald och överbryggar gränser. Det var mina huvudbudskap i dagens kulturdebatt i Stockholms stadsfullmäktige. Som tillträdande vice ordförande i kulturnämnden hade jag det hedrande uppdraget som huvudtalare för Folkpartiet liberalerna. Läs mitt huvudanförande och mitt andra inlägg nedan!

 

Ordförande, ledamöter, åhörare.

En Dödsdans på Maxim – eller på Strindbergs Intima. Ett allkonsthus mitt i stan som fylls av allt från dans till debatt. Ett år av magiskt tänkande som gjort succé på Galeasen och tar klivet till nationalscenen. Musikaler i toppklass på flera scener. Radiosymfonikernas och barnens från Husbys samarbete i El Sistema. Berättarministeriet som väcker barns och ungas kreativitet och självkänsla. En Parkteater med över 150 kostnadsfria föreställningar, över 150 000 besökare, på ett 40-tal platser över hela Stockholm. Sveriges första internationella komedifilmfestival, delvis tack vare det nya kulturstödet – och ett Hillfonskt konstnärshem som tack vare privata initiativ nu verkar bevaras och bli ett museum.

Stockholms kulturliv är rikt, mångfasetterat och expansivt. Jag kunde nämna så många fler exempel. En del i kommunal regi, andra med kommunalt stöd, åter andra helt fristående. Det gemensamma är att de bygger på enskilda människors engagemang, kunskap och vilja – och att de alla tillsammans bidrar till att bygga det Stockholm vi älskar, det Stockholm vi vill visa upp för omvärlden, det Stockholm som omfamnar människor av olika slag, men som vi ibland kritiserar – för allt är långtifrån perfekt – det Stockholm vi vill göra bättre.

Konst och kultur är för oss liberaler både medel och mål för individens frihet. Kultur kan främja yttrandefrihet, demokrati, integration och dialog – men finns framför allt till för sin egen skull. Stadens kulturpolitik bör handla om att öka människors tillgång till kulturupplevelser av hög kvalitet, och möjligheter att skapa de kulturupplevelserna.

Kulturen behöver mer resurser – till kultur, inte till byråkrati. Kulturen behöver större frihet – inte mer politisk klåfingrighet. Kommunala kulturinstitutioner är nödvändiga, kommunalt kulturstöd är bra, men genom att kulturlivet kan få ökade intäkter också från andra håll stärks både dess resurser och dess frihet.

Ordförande. Biblioteken är grunden i Stockholms kulturella infrastruktur och grunden i bildningssamhället. Stockholm måste fullfölja och förstärka utbyggnaden av framtidens bibliotek – som tar plats där stockholmarna rör sig, i det fysiska stadsrummet, och digitalt. Här behövs mer konkretion om satsningar – och finansiering av driften av nya bibliotek – än vad den nya majoriteten presterar i sitt budgetförslag.

Konsten ska finnas för alla stockholmare. Konst i den offentliga miljön är en oundgänglig del av den stad vi bygger ut och förtätar.

Det är angeläget att staden fullföljer utbyggnaden av Liljevalchs konsthall och ombyggnaden av Stadsmuseet.

Berättarministeriet och El Sistema hör också till den förra mandatperiodens viktiga initiativ. Där behöver vi satsa mer och bygga ut!

Det fria kulturlivet ska ges fortsatta förutsättningar att bli både rikare, och friare.

Det nya kulturstödet har stärkt principen om armlängds avstånd och öppnat stadens kulturstöd för nya sökande. 30 procent av kulturstödet går till barn och unga. Många fler söker kulturstöd, och fler –och nya aktörer – får också kulturstöd beviljat. Detta borde vi slå vakt om! Incitamentsstrukturen för ökade besök och ökade egna intäkter ska finnas kvar och utvecklas.

Ordförande, det finns mycket mer att säga. Jag återkommer i debatten men börjar med att yrka bifall till Folkpartiets förslag till budget.

* * *

 Ordförande, ledamöter, åhörare!

Alla barn ska kunna delta i Kulturskolans undervisning. Det sker bland annat genom möjligheten till reducerad avgift – men vi kan och borde göra mer för att de barn och unga som kanske allra mest behöver kulturen, kan få ta del av den och utöva den. Den rödgröna regeringen ville som bekant tyvärr avskaffa den av Alliansregeringen införda fritidspengen, som gjorde det möjligt för familjer med knappare ekonomiska omständigheter att låta sina barn delta i idrotts- och kulturaktiviteter. Det hade varit ett mycket missriktat beslut vilket säkert en del socialdemokrater, miljöpartister och vänsterpartister i Stockholm kan hålla med om!

Vi bör istället utöka möjligheterna för alla barn att delta i fritidsaktiviteter, genom stadens norm för ekonomiskt bistånd. För barnfamiljer med försörjningsstöd ska motsvarande avgiften för kulturskola eller idrottsförening kunna ingå i det ekonomiska biståndet. Det skulle kompensera nya eventuella förslag om en slopad fritidspeng, eller skapa ett extra utrymme.

Ordförande! Jag har tidigare i dagens debatt berört fall där den nya majoriteten väljer att fullfölja eller åtminstone bibehålla våra satsningar från den förra mandatperioden på till exempel bibliotek, El Sistema och annat. Men jag är undrande inför hur och var utbyggnaden ska ske, och var pengarna ska tas – det saknas konkretion!

Kring Stadsarkivet och den för demokratin och yttrandefriheten viktiga utbyggnaden av e-förvaltningen hoppas jag att vi kan jobba vidare tillsammans.

Jag har framför allt talat om de förslag Folkpartiet har i vår budget. Men jag vill också uttrycka min oro för beslut och tendenser som syns från den nya majoriteten.

Det nya kulturstödssystemet har som sagt ökat transparensen, lett till fler ansökningar och beviljade stöd, och stärkt principen om armlängds avstånd. Jag ser med oro på den aviserade översynen av kulturstödet. Kommer Socialdemokraterna låta Vänsterpartiets syn råda – kommer bedömningarna av kulturstöd åter att politiseras?

Ordförande. Kulturen behöver mer resurser – till kultur. Men den nya rödgröna majoriteten gör en stor satsning på byråkrati. 7 miljoner till kultursekreterare – det lika mycket som hela Kulan-premien, dvs hela subventionen till skolors möjlighet att ta del av det fria kulturlivet! (En subvention som vi för övrigt vill bygga ut med över 20 procent.)

Det är en oroande prioritering att satsa på byråkrati före kultur.

Kulturpolitiska funderingar, och farhågor

Kulturen i Sverige har haft goda år i ett internationellt perspektiv – och en hel del dynamiska förändringar inte minst i Stockholm. Med nya styren i Rosenbad och Stadshuset förändras också kulturpolitiken. Min främsta farhåga är att kulturpolitiken kommer för nära inpå kulturlivet.

KULTUREN MITT I STADEN. Kulturhuset Stadsteatern. Foto: Goombah, från Wikimedia Commons.
KULTUREN MITT I STADEN. Kulturhuset Stadsteatern. Foto: Goombah, från Wikimedia Commons.

Kulturen och ekonomin upplevs ofta som vitt skilda områden. Förutom att det i många stycken är en felaktig motsättning – båda sektorerna går in i varandra, och skulle ofta må bra av tätare samarbete.

En sak till förenar de senaste åren de två områdena ur ett svenskt och europeiskt perspektiv: medan nästan hela övriga Europa drabbats hårt av krisen, har den svenska ekonomin och arbetsmarknaden klarat sig bra och kommit tillbaka snabbt. Och det gäller även kulturen.

Medan kulturbudgetar krympt i övriga Europa under och efter krisåren (se t ex SvD:s beskrivning från 2011) har de offentliga resurserna till kultur bibehållits eller ökat i Sverige. Det senare gäller inte minst i Stockholm där resurserna till kulturen ökade med nära 200 miljoner kronor under Folkpartiets år 2006-2014. På nationell nivå har Alliansens regeringsår kanske främst präglats av stabilitet, och den största förändringen har gällt administrativa reformer genom den s.k. portföljmodellen.

I Stockholm har reformivern varit större, och vi har inte varit rädda att föra en liberal kulturpolitik och ta debatten, under ledning av Madeleine Sjöstedt.

Det vi åstadkommit är vi stolta över: Fler bibliotek närmare människor och med längre öppettider; den strålande succén Stadsteatern, nu Kulturhuset Stadsteatern; likaledes succéartade Liljevalchs konsthall, som nu står inför en utbyggnad; Stadsmuseet, som ska byggas om och få en helt ny basutställning, med Medeltidsmuseet, som genomgick en motsvarande satsning för några år sedan; en e-tjänst för Kulturskolan som gjort att de mångåriga köerna och oklarheten om när och var man kan få en undervisningsplats har försvunnit; och inte minst ett kraftigt utökat kulturstöd – med ökat fokus på kvalitet och både nyskapande och bredd – samtidigt som vi har verkat för att öka möjligheterna till finansiering från fler källor, och därmed minska beroendet av offentligt stöd. Läs gärna Madeleine Sjöstedts inlägg: Tack för lånet.

Nu aviseras kulturpolitiska förändringar både från den nya rödgröna regeringen, och den nya rödgrönrosa Stadshusmajoriteten. Jag tänker inte kritisera allt bara för att. Fri entré på museer är t ex en fråga som vi liberaler också har gått till val på. Där vill jag dock hissa en varningsflagg angående resurser.

Det gäller att museerna får medel inte bara för att täcka förlorade entréintäkter, utan också för att kunna ha en bra verksamhet, med ett bra mottagande för fler och kanske mer ovana besökare, och även sådana mundäna bekymmer som städning och underhåll. Det gäller i Stockholm inte minst Liljevalchs konsthall, som tack vare sina framgångar också kunnat finansiera fortsatta satsningar till stor del genom egna intäkter, om fri entré skulle bli aktuellt där. Frågan är givetvis också hur andra, ofta små, fristående museer som Strindbergsmuseet påverkas av konkurrensen eller kompenseras för att själva kunna erbjuda fri entré. Utan erforderliga medel blir ”gratis” museer en väldigt dyr – och i längden tråkig – affär för både besökare och skattebetalare.

En översyn av Stockholms klotterpolicy är heller inget som jag principiellt motsätter mig. Den har genom åren ibland fått en väl hård tillämpning, till exempel när Riksteatern inte fått affischera för sina graffitievenemang. Jag vänder mig emot mediernas rubriceringar (som syns i länkarna längst ned): nolltoleransen gäller det illegala, inte en konstform i sig; det är en klotterpolicy, ingen nolltolerans mot graffiti. Nolltoleransen mot skadegörelse kan vi dock inte kompromissa med; klotter och vandalisering kan aldrig accepteras. Det gäller oavsett vad den som målar oinbjuden på andras ytor och fastigheter själv tycker om platsen och värdet av sitt verk. Det som målas illegalt är illegalt. Där finns ett problem i själva kopplingen i graffitikulturen, som till viss del och för vissa utövare verkar bygga på det illegala, ”underjordiska”, alternativa – att gå utanför lagarna och samhällets normer. (Läs gärna: Provocerande klotteroffensiv.)

Störst oro känner jag dock inför principen om armlängds avstånd.

För mig som liberal och för oss i Folkpartiet har det varit oerhört viktigt att politiken har tagit ett steg tillbaka: vi ska sätta upp mål, kriterier och inriktningar. Stadens egna verksamheter har vi förstås mer att göra med men där vilar ändå ansvaret för att utföra de kulturpolitiska uppdragen på ledningen för respektive enhet och de professionella medarbeterna. Det fria kulturlivet ska vi hålla fingrarna ännu längre borta från.

Vi har under de senaste åren märkt hur åtminstone delar av den dåvarande oppositionen gärna velat ha mer politisk styrning, på större detaljnivå. Vi har från tidigare vänstermajoriteter i Stockholm sett hur man gärna diskuterat kulturstöd mer närgånget, även till enskilda kulturaktörer. Biblioteken har man gärna velat föra ifrån kulturnämnden till stadsdelsnämnderna och till och med föreslagit delvis politiska biblioteksråd knutet till de enskilda biblioteksenheterna.

Kommer den nya majoriteten att vilja hålla armlängds avstånd? Kommer de som eventuellt vill att orka? Viljan att ha åsikter och det som jag vågar kalla klåfingrighet har ibland uttryckts både från politiker och kanske ännu mer som en efterfrågan på politiken på olika debattörer. Vi kommer att ta strid för fria kulturaktörers möjlighet att vara just fria, och mot varje försök att styra teaterrepertoarer eller biblioteksutbud.

Jag ska med intresse följa vår nya kulturminister Alice Bah Kuhnke, och vem som nu blir kulturborgarråd i Stockholm. Jag ser fram mot en dynamisk kulturpolitisk debatt, mot samarbete i de fall där det kan bli aktuellt och enighet finns – t ex kring fri entré och hur den kan utformas på bästa sätt. Ingen kan misstro de flesta kulturpolitikers stora engagemang i frågorna. Det gäller bara att det inte blir för stort – och närgånget.

DN: Statliga museer gratis igen. SvD: Nolltolerans mot graffiti avskaffas, Fri museientré återinförs. SVT: Stockholm avskaffar nolltolerans mot graffiti.

Att försöka göra skillnad

Många lägger stora delar av sin fritid på sitt politiska engagemang. Det handlar om att vilja göra skillnad – i det stora eller i det nära. Jag är djupt imponerad av alla fritidspolitiker och den tid och den energi de lägger ner. Själv fick jag i dag förtroende för ytterligare ett år som ordförande för Folkpartiet på Kungsholmen, och det är samtidigt läge att summera mina uppdrag i Stockholms stad, i det kulturpolitiska 2013.

ORDFÖRANDE. Redogjorde i kväll för den utåtriktade verksamheten i Folkpartiet Kungsholmen under 2013, genom nedslag på vår blogg där vi redovisar våra olika aktiviteter.
ORDFÖRANDE. Redogjorde i kväll för den utåtriktade verksamheten i Folkpartiet Kungsholmen under 2013, genom nedslag på vår blogg där vi redovisar våra olika aktiviteter.

Jag har förmånen att ägna i princip hela dagarna, inklusive många kvällar och helger, åt politik. Jag skriver förmån eftersom jag har ett så roligt jobb, så intressanta uppdrag och får chansen att lära mig, uttrycka mig, och påverka.

För mig är politiken alltså delvis ett helt vanligt, ovanligt jobb. Jag är tjänsteman som hjälper andra att formulera och kommunicera sina idéer och förslag. Att balansera detta med att själv få vara förtroendevald känns både roligt och viktigt. Exempelvis här på bloggen formulerar jag mig som mig själv. Jag har förstås förmånen av en arbetsgivare som är mycket förstående för ett politiskt engagemang. Både på jobbet och som fritidspolitiker träffar jag dagligen andra fritidspolitiker, som har helt andra ”vanliga” jobb och andra sysselsättningar. Oavsett om de är lärare, sjuksköterskor, forskare, företagare, människorättsjurister, barnskötare eller något annat imponeras jag alltid av den tid, den energi och det engagemang de lägger ner jämte sina dagliga värv och andra sysslor – ibland på någorlunda arvoderade uppdrag, ofta helt obetalt.

Politik handlar om att försöka göra skillnad. Och de flesta av oss politiker har det som fritidssyssla – även om engagemanget förstås ofta genomsyrar ett helt liv. Det är vi som fyller de vardagliga styrelsemötena, kampanjerna, nämndsammanträdena och väljarmötena, och får det demokratiska systemet att fungera. Några vill rädda världen, andra vill förbättra sin närmiljö och lokalsamhället, många vill göra både och. Från klimatutmaningar och demokratibistånd till parker och förskolor vill vi göra skillnad.

Jag må delvis tala i egen sak, men jag tycker att fritidspolitiker är värda större uppmärksamhet och mer respekt. Jag tror att det vore viktigt för demokratin. Det är synd att vi har blivit färre, och att färre svenskar därmed känner en ”vanlig” politiker. Det gäller förstås särskilt i en storstad som Stockholm. Läs gärna vad jag tidigare skrivit om demokrati och politik, bl a om att slå ett slag för fritidspolitikerna.

I kväll har jag med drygt 25 andra deltagit i vårt lokala liberala årsmöte för Folkpartiet på Kungsholmen. Vi lyssnade till jämställdhetsminister Maria Arnholm, vars område ju sträcker sig från de minsta till de största sammanhangen. Vi talade om vad vi gjort och vill göra framåt; det handlar mycket om just parker, om förskolor och stadsplanering inte minst för Fridhemsplan. Läs gärna mer på vår blogg fpkungsholmen.wordpress.com där vi samlar insändare, nyhetsartiklar, kampanjrapporter m m.

Jag fick förtroende som ordförande för ytterligare ett år, och det är dessa frågor jag och vi arbetar med lokalt: med Linda, Charlotta, Björn, Lars, Magnus, Lena och alla andra. På jobbet får jag arbeta för bl a de historiskt stora investeringarna i Stockholms sjukhus, och för en starkare och modern psykiatri. Och i mina kulturpolitiska uppdrag ägnar vi oss inte minst åt bibliotek och barnkultur men också mycket annat – läs gärna min lilla årsrapport nedan!

Och läs gärna min vän Hanna Gerdes personligt grundade betraktelse över fritidspolitiken och engagemangets drivkrafter.

Rapport från Stockholms kulturpolitik 2013

BILDNINGSBORG. Interiör från Stockholms Stadsbibliotek.
BILDNINGSBORG. Interiör från Stockholms Stadsbibliotek.

Det har som vanligt varit ett spännande och intressant kulturpolitiskt år i Stockholm. I kulturnämnden fortsätter vi satsningen på bibliotek och läsning, inte minst för barn och unga, och allra mest för att nå pojkar och unga män. Läsning är en jämställdhetsfråga och därför är denna grupp särskilt prioriterad i stadens lässatsning under 2014. En satsning på läsombud på förskolor på Södermalm har mött ett stort intresse och under 2014 är målet att införa läsombud i alla stadsdelar. Många bibliotek har renoverats under året, framför allt i förorterna. Nämnas kan bland annat Skärholmens, Björkhagens, Husby, Aspuddens, Sköndals och Hagsätra bibliotek och det nya biblioteket i Hässelby gård (invigs i februari). Öppettiderna utökas. I Husby invigdes i mars 2013 Stockholms första Berättarministerium. 2014 införs lånekort för papperslösa. Kungsholmens bibliotek, som renoverades för några år sedan, är ett av Stockholms största.

EL SISTEMA finns i många länder och städer. Här en bild från Conservatory Lab Charter School i Boston, vars El Sistema-ansvariga Rebecca Levi Winston belönats med ett musikledarpris från Yale (conservatorylab.org)
MUSIKGLÄDJE. El Sistema finns i många länder och städer. Här en bild från Conservatory Lab Charter School i Boston, vars El Sistema-ansvariga Rebecca Levi Winston belönats med ett musikledarpris från Yale (conservatorylab.org)

Kulturstödet har förändrats och utökats kraftigt. Med det nya stödet har fler än någonsin sökt kulturstöd och långt fler ansökningar har beviljats. Man kan nu få stöd för allt från enskilda program till långsiktig verksamhet upp till tre år, mot tidigare max ett år i taget. Under 2013 har Stockholm varit huvudsaklig finansiär för den mycket uppmärksammade internationella litteraturfestivalen på Moderna museet liksom dansfestivalen Dance hjärta Stockholm. Dansen, som tidigare varit underrepresenterad i bidragsgivningen, har fått flera fleråriga stöd.

Kulturskolan har med sitt nya digitala kösystem fått en mycket smidigare lösning för barn och föräldrar. Det är nu tydligt vad man köar till och var i staden. Det nya kösystemet bidrog till ca 2 000 fler elevplatser i Kulturskolan det första året. En fortsatt utmaning är att öka räckvidden och nå fler barn vilket görs bl a med El Sistema i Skärholmen/Bredäng och Husby. Omkring 330 barn deltog i det stora uppstartsmötet på Berwaldhallen. El Sistema utvidgas 2014. Allt fler elever i skolan får dessutom ta del professionell kultur genom ”Kulan”-subventionen. 2014 blir ett barnkulturår med en storsatsning i Stockholm.

Stockholms Stadsarkiv, beläget på Kungsklippan, är en central verksamhet för demokratin och offentlighetsprincipen i staden. Arkivet arbetar bl a med s k ”History Marketing” av Stockholm. Stadsbyggnadsritningarna som finns bevarade från 1713 har t ex utsetts till världsminne av UNESCO. Arkivet driver också arbetet med en modern e-förvaltning i Stockholm. Glädjande nog ökar besöken till institutionen och öppettiderna har förlängts.

Albin Karlssons blommande, magiska träd i närbild. Foto: stockholmkonst.se
PARKKONST. Albin Karlssons blommande magiska träd i Brovaktsparken. Foto: stockholmkonst.se

Stadsteatern är Nordens största teater och erbjuder en mängd föreställningar, både breda uppsättningar med stor publik och smalare uppsättningar på mindre scener. Från halvårsskiftet 2013 ingår Kulturhuset i samma organisation. Det ger stora möjligheter till att skapa mer kultur inom allt från debatt över design till musik och litteratur. Lokalerna i Sveriges största och mest centrala besöksmål, Kulturhuset vid Sergels torg, kommer också att kunna utnyttjas bättre. Sammanslagningen till Kulturhuset Stadsteatern har gått bra, tagits emot väl och redan gett positiva resultat. 2014 öppnas ett nytt profilbibliotek som riktar sig till tonåringar. Sedan Folkpartiet fick ansvar för kulturpolitiken kommer alltså tre helt nya profilbibliotek ha öppnats i Kulturhuset: Plattan, Tiotretton och Lava.

Konstrådet och Stockholm Konst fortsätter arbetet med konstnärlig gestaltning i stadens fastigheter och offentliga lokaler. Under 2013 slutfördes och invigdes bl a Kristinebergs Slottspark och Brovaktsparken på västra Kungsholmen.

Ett helt år för barnens kultur – och det får kosta

2014 blir ett barnkulturår i Stockholm. 20 miljoner extra satsas på olika aktiviteter – utöver all ordinarie verksamhet.

Barn ska få pröva, våga och skapa. Bild från Wikimedia, ABX.
Barn ska få pröva, våga och skapa. Bild från Wikimedia, ABX.

Barn och unga är i fokus för mycket av våra kultursatsningar. Förutom Kulturskolans breda utbud med musik, teater och dans har alla våra kulturverksamheter program och aktiviteter för barn; på biblioteken, på Kulturhuset och Stadsteatern (med Parkteatern och Skärholmen-scenen), osv. I det fria kulturlivet finns ytterligare mycket för barn att se, höra och framför allt göra själva.

Vår barnkulturplan betonar det aktiva deltagandet och kulturskapandet. Barn ska känna att de kan och får!

Alla våra ordinarie aktiviteter med och för barn och unga fortsätter givetvis nästa år, och utvecklas som alla tillsvidare-verksamheter. Men därutöver blir 2014-15 ett riktigt barnkulturår! Vi startar med buller och bång, med en stor avspark under våren. Sedan följer aktiviteter hela vägen fram till skolavslutningen sommaren 2015. Vi återkommer med allt vad programmet kan tänkas innehålla! (Läs mer om satsningen på 20 miljoner kronor i Madeleine Sjöstedts pressmeddelande.)

Kultur är ett område utan gränser. Det kommer också visa sig under vårt barnkulturår, som är ett samarbete mellan kulturnämnden, utbildningsnämnden och Kulturhuset Stadsteatern.

Barnkulturåret är ett år, med en extra satsning. Men tanken är förstås att den glädje, den inspiration och en hel del av de idéer och aktiviteter som uppstår och skapas kommer att ge en lång efterklang.

40 miljoner mer för Stockholmskulturen

Stockholms stads budget för 2013 skulle kunna kallas en kulturbudget. Åtminstone om en kulturpolitiker får uttolka den. Först de spännande beskeden om Stadsteatern + Kulturhuset och Liljevalchs som kom redan i går. Och nu besked om en rejäl budgetförstärkning.  Totalt 40 miljoner mer för Stockholmskulturen: 10 miljoner till Stadsteatern och 30 miljoner till kulturnämnden.

Det viktigaste nu är förstås inte bara att det blir mer pengar, utan vad vi kan göra för dem. Eller snarare vad våra duktiga kulturinstitutioner och alla fristående aktörer kan tänkas åstadkomma. I stadens egen regi blir det bl.a. ytterstadssatsning för biblioteken, förlängda öppettider på museerna, El Sistema i Kulturskolan för att locka fler barn och unga i socialt utsatta områden, och satsningar på höjd kvalitet för att locka fler besökare till våra kulturinstitutioner. Läs mer på Madeleine Sjöstedts blogg (också specifikt om mer pengar till Stadsteatern).

Pengar är inte allt – att visa det är ju inte minst ett av kulturens huvuddrag – men pengar spelar onekligen stor roll. Kulturen behöver mer pengar, från många håll. Stockholms stad drar sitt strå till stacken.