Tagg: Labour

Rule Britannia?

Ett av Europas ledande länder står inför en potentiell splittring. Ett självständigt Skottland betyder slutet för Storbritannien – men de stora förlorarna blir sannolikt skottarna själva.

41bskt3uNsL
BÄTTRE TILLSAMMANS. Vänskapsnålen med S:t Andrewskorset, Skottlands flagga, och Union Jack kan köpas via Amazon.

För många ser nog Storbritannien ut som en naturlig enhet – men den enade statsbildningen på ön är en i historiska termer relativt modern företeelse. Efter tidvisa engelska ockupationer under medeltiden förenades England och Skottland i en personalunion under skotske kung Jakob VI, som blev engelske Jakob I, 1603. 1707 skapades det samlade kungariket Storbritannien, med ett parlament, och det är Skottland som ger den blå färgen i en av världens mest kända symboler – Union Jack.

2016 kan detta rike vara historia – om skottarna röstar ja till självständighet 18 september.

Den skotska självständighetsrörelsen har varit på frammarsch en längre tid. Margaret Thatchers konservativa regering rosade inte folkopinionen i norr, och det konservativa torypartiet är numera nästan helt utan skotska ledamöter i det brittiska parlamentet. Labour har hållit ställningarna bättre, med de två senaste, Skottlandsfödda premiärministrarna Tony Blair och Gordon Brown. Det var också labourregeringen som genomförde ökat skotskt självstyre genom devolution och numera finns åter ett skotskt parlament, med stora befogenheter inom t ex utbildnings- och socialpolitik, i Edinburgh. Om det blir nej till självständighet har såväl tories som Labour och Liberaldemokraterna (också traditionellt starka i Skottland) lovat ytterligare utökat självstyre inom riket.

På senare är det dock det självständighetsförespråkande nationalistpartiet SNP som har vunnit ökat stöd. Nationalistledaren Alex Salmond har kunnat bilda regional regering – och fått till stånd folkomröstningen om självständighet. Hans argument handlar mycket om att skottarna måste få styra sig själva; det brittiska parlamentet i Westminster anses inte representativt och skotska intressen sägs nedprioriteras.

Nationell stolthet åsido – ekonomiska argument står förstås i förgrunden. För ja-sidans del handlar det mycket om oljepengarna från Nordsjön – men frågan är hur långt oljan, och pengarna, räcker. Skottland står svagare ensamt, med högre offentliga utgifter för bl a välfärd och statsanställda och mindre välstånd än snittet för eller övriga Storbritannien. Den starka finanssektorn kommer att undermineras.

Nationalisternas optimistiska tillväxtkalkyler ter sig knappast realistiska (Economist). Och så kommer frågorna om de russin man gärna vill behålla ur den brittiska kakan: pundet, drottningen och EU-medlemskapet. Vare sig engelsmännen eller EU verkar anse att det blir så enkelt eller ens är möjligt så som Salmond beskriver det. Och att låta sin penningpolitik styras av ett annat lands centralbank låter knappast som någon ökad självständighet…

För en övertygad republikan vore förstås ett avskaffat kungadöme välkommet, men att Skottland kan bli en republik överväger knappast övriga nackdelar. Opinionen bland skottarna tycks också långt från övertygad om självständighetens fördelar; en majoritet i väljarbarometrarna väljer nej-alternativet även om många är osäkra.

England då? Ja, ett kvarvarande förenat kungarike bestående av England, Wales och Nordirland kommer naturligtvis också påverkas av en separation. Kommer Nordirlands ställning förändras? Vad händer med försvaret, kärnvapenbaserna, ställningen i världen – ekonomiskt, politiskt, kulturellt? Kommer ett rest-England bli än mer avogt mot EU-samarbetet? De stora engelska förlorarna på skotsk självständighet kan dock bli Labour, som hämtat inte bara sina två senaste premiärministrar utan stort parlamentariskt stöd från norr. Alistair Darling, nej-kampanjens ledare och tidigare finansminister under Brown, hade med andra ord många skäl att göra bra ifrån sig i gårdagens debatt mot Salmond, en debatt han också något överraskande vann med besked (Economist, SR Ekot).

England lär rubbas något men knappast i grunden om Skottland går sin egen väg. Så mycket av det som är brittiskt är också engelskt – så mycket att nationalitetsorden ibland är utbytbara i dagligt tal. Det är skottarna som röstar 18 september och skottarna som kommer påverkas mest. För deras egen – och Europas – skull hoppas jag att de väljer fortsatt devolution inom det förenade rikets gränser. Och så vore ju Union Jack inte detsamma utan det blå.

Ansvar för Sverige, skatterna och statsfinanserna

Det regeringsalternativ som har högst förtroende i ekonomiska frågor har goda chanser att vinna valet. Samtidigt som Alliansen understryker vikten av att finansiera alla satsningar, har oppositionen ett tydligt problem: Just på ekonomins område saknas ett trovärdigt regeringsalternativ. Men det finns gott om önskelistor.

RETORIKER. Gordon Brown vann inga val, men  hade ett och annat att säga.
RETORIKER. Men Brown förlorade valet. Bild Presidencia de la Nacion Argentina, via Wikimedia.

”Take a second look at us. And then take a long, hard look at them.” Den uppmaningen var inte nog för att rädda Storbritanniens förre premiärminister  Gordon Brown och hans Labour-regering våren 2010. Brown och Labour hade sina särskilda problem, efter tretton år vid makten med många dyra satsningar, och efter att synbart ha tagits på sängen av den ekonomiska krisen. Men på svenska är det ett budskap som bär för Alliansen 2014.

På ena sidan finns en sammanhållen regering med en tydlig ekonomisk politik som har gjort det mer lönsamt att arbeta. Allianspartierna har haft och har fortfarande en del olika prioriteringar, framför allt skulle många vilja se förbättrade möjligheter för företag och företagare – de som främst ska skapa jobben, som en ökande arbetskraft efterfrågar. Men i grunden är samstämmigheten och den gemensamma riktningen övertydlig, särskilt i jämförelse med alternativet.

För på den andra sidan står tre rödgröna partier med minst sagt spretande förslag. När det passar kan de med stöd av ett fjärde, med brunaktig färgton, enas om att bryta ut och stoppa enskilda delar av regeringens ekonomiska politik – men ett gemensamt alternativ är fjärran. Socialdemokraterna invänder högljutt emot alla sänkningar av inkomstskatten, för att raskt acceptera dem så snart de trätt i kraft, vilket ofrånkomligen ger ett stort hål i deras budgetalternativ. Bland deras största inkomstförstärkningar är höjd restaurangmoms – något som Miljöpartiet motsätter sig. Vänsterpartiet vill förstås höja de flesta skatter som tänkas kan. Och då har vi inte börjat tala om mindre, delvis lokala men ack så ”digitala” frågor där ett eller annat parti verkar suget på att ställa kabinettsfråga; det räcker nog att nämna Förbifart Stockholm.

ANSVARSFULLT. Trovärdigheten i ekonomiska politiken är avgörande för att ta ansvar för Sverige.
SKUGGA ÖVER STATSFINANSERNA? Trovärdigheten i den ekonomiska politiken är avgörande för att ta ansvar för Sverige. Bild Wikimedia/boberger.

Som om detta inte vore nog finns Socialdemokraternas traditionella parhäst LO, som inte riktigt verkar veta vilket ben man ska stå på. Samtidigt som man utfäster sig att stödja S kraftfullt inför valet, lanserar man en egen ekonomisk politik som mer liknar Vänsterpartiets – och frågar man LO-medlemmarna är det länge sedan som S var det självklara partivalet. Det omfattande skattehöjningsprogram som LO-ekonomerna lanserade häromdagen är knappast något som Magdalena Andersson är redo att omfamna, om hon ska ha någon chans i duellerna mot Anders Borg. Som DN:s huvudledare konstaterar i dag vore budskapet i så fall, efter alla krumbukter, massiva skattehöjningar för medelinkomsttagarna. Och det är inget som kommer att rosa väljaropinionen inför valet i september.

Oppositionens dilemma är förstås att man har lovat det mesta till de flesta – högre bidrag och ersättningar, mer pengar till välfärden (även om denna, som SKL visade häromveckan, aldrig har haft större resurser), ökade investeringar i järnvägen (där S-regeringarna förstås har mycket att svara för, medan Alliansen ökar satsningarna framför allt på underhållet), osv. Det dilemmat blir uppenbart när man närmar sig punkten då något slags sammanhållen politik behöver presenteras.

När varje problem man ser i samhället löses med mer pengar så blir det dyrt – för skattebetalarna.

Jobben, skolan och vården blir de stora sakpolitiska valfrågorna – men den som inte med trovärdighet kan presentera en ekonomisk politik har förstås inte mycket substans i sina löften. Att plus och minus måste gå ihop är också en lärdom av Gordon Browns expansiva år som brittisk finansminister. Och kontrasten mot oppositionens spretiga, dyrbara alternativ är en regering som nu signalerar bättre tider, och då också tydliggör att framöver måste alla satsningar finansieras, utan ökad upplåning. Det är en regering som fortsatt och med hög trovärdighet tar ansvar för statsfinanserna – och Sverige.

SKATTEBAS. Champagne och annat vin blir dyrare när alkoholskatten höjs.
SKATTEBAS. Champagne och annat vin blir dyrare när alkoholskatten höjs. Bild Wikimedia/Wnissen.

I ansvarstagandet ingår en realistisk skattepolitik, för att ha tillräckligt med pengar bl a för skolan. Det handlar förvisso om skattehöjningar – men betydligt mer begränsade och i grunden mer positiva än oppositionens fördyringar av ungas jobb och kraftiga minskningar av vanliga svenskars inkomster och köpkraft. Högre skatt på tobak, alkohol och fordon (SR) är i sammanhanget inget att skämmas för.

Som folkpartist vill jag dock också demonstrera Alliansens mångsidighet och slå fast att även skattesänkningar fortsatt bör stå på agendan. Naturligtvis när ekonomin så medger. Vi håller fast att det är viktigt att minska marginalskatterna för dem som arbetar hårt, utbildar sig länge och anstränger sig extra. Till skillnad från Anders Borg och Moderaterna anser jag inte att dessa lättnader  behöver villkoras av ytterligare ett jobbskatteavdrag. Vi har sänkt skatterna rejält för personer med lägre och medelhöga inkomster med fem jobbskatteavdrag, varav det senaste trädde i kraft vid årsskiftet. Slopad värnskatt och höjd brytpunkt för statlig skatt måste fortfarande stå på agendan – även om de inte är de mest publikfriande skattesänkningarna vore de rätt och riktiga för såväl samhällsekonomin som statsfinanserna. Och i grunden bör en liberal förstås, som jag har skrivit, alltid sträva efter att sänka skatten – om det går.

Svenskarna kan se hårt och länge på de alternativ som bjuds inför valet och vara säkra på en sak: Vi i Alliansen kommer aldrig att äventyra statsfinanserna. Vi kommer att ta ansvar för samhällsekonomin. Vi kommer att ta ansvar för Sverige.

Uppdaterat 16 februari: Stats- och finansministrarna klargör linjen om fullt finansierade reformer på DN Debatt, samtidigt som en ny opinionsmätning från Sifo i SvD inskärper behovet av att påpeka skillnaderna mellan ”alternativen”. SVT uppmärksammar också att ”Reinfeldt lägger om politiken”.