LO förespråkar nu tydligt kvotering av kvinnor till svenska bolagsstyrelser – men har själva svårt med jämställdheten. Frustration inför den långsamma utvecklingen av jämställdheten i näringslivet är förståelig, men bör man inte först göra något på hemmaplan?

Fler kvinnor i bolagsstyrelserna berör kanske inte så många individer. Många pekar på att det viktigaste för ett mer jämställt näringsliv är att kvinnor kan nå höga chefspositioner på likvärdiga villkor med män. Men styrelsernas sammansättning ska inte underskattas – som symbolfråga, som föredöme för näringslivet i stort, som möjlighet för fler kvinnor att kunna bygga erfarenhet, kompetens och maktpositioner.

Det skulle sannolikt också vara gynnsamt för en verksamhet att inte gå miste om kompetensen och erfarenheterna hos halva befolkningen. Någon brist på kompetenta kvinnor torde inte råda i våra dagar.

Skälen för jämställda bolagsstyrelser är tydliga, för en liberal som tror på jämställdhet. Men är kvotering vägen att nå dit? LO har bestämt sig för att så är fallet, ”vi har pratat om det så länge men ingenting händer” som ordförande Karl-Petter Thorwaldsson säger till TT (SVT). Men borde inte den som talar  högt om jämställdhet också se bjälken i det egna ögat, som verkar vara minst lika stor som den hos näringslivet?

I LO:s egen styrelse är 16 procent, tre av arton ledamöter, kvinnor. Bland LO-medlemmarna är det 46 procent (Cornucopia). Nu brukar LO hävda att det inte är en rättvisande jämförelse eftersom styrelsen består av ordföranden i de olika medlemsförbunden, och männen tenderar att finnas i fler, mindre, fackförbund. Störst av förbunden är kvinnodominerade Kommunal. Men låt oss då se till de kongressvalda, ledningen för LO: där är tre av fyra män. Det var till och med så att man tvingades tillskapa en ytterligare post, eftersom de tre dittills föreslagna alla var män (TT/SVT: LO-ledningen utökas).

Låt oss vara ärliga: Jämställdheten i svenska bolagsstyrelser är erbarmlig. På 90-talet brukade man peka på det absurda faktum att det fanns fler som hette Göran än kvinnor i de svenska börsbolagens styrelser. Och visst har vi nått förändring! I dag är det Anders som gäller. Kvinnorna, däremot, är fortfarande förfärligt få

Kvotering är förstås ett verksamt vapen mot ojämställda bolagsstyrelser, som vi har sett i Norge. Men bolagsstyrelserna måste i grunden vara ägarnas ansvar. Kvoteringsvapnet kan dock få effekt redan genom sin potential att användas, och därför bör hotet om kvotering hållas levande. Jag är dock övertygad om att vi kan nå jämställda styrelser utan kvotering – om ägare och valberedningar ser till kompetensen. Förebilder finns – t ex i Stockholms läns landstings professionella bolagsstyrelser, där bland andra jämställdhetslandstingsrådet Birgitta Rydberg har lyckats få en helt jämn fördelning bland ledamöter och ordförande – utan kvotering, men med kompetens (Stockholmsbloggen: Jämställda styrelser – det går om ägarna vill). Eller som landstingsrådet Anna Starbrink (FP) brukar säga: ”Vi sökte kompetens och fann att den var jämnt fördelad mellan kvinnor och män.”

LO kan dock knappast kallas förebild för jämställda ledningar och styrelser.

Mer om LO och kvinnorna: Dagens Arena med LO:s andre vice ordförande Ingela Edlund: ”Inte min sak att svara på varför jag blir ensam kvinna”. Intervju med Helén Pettersson i Socialpolitik: LO klarade inte ny kvinna.