En elev med läshuvud kan lyckas tillägna sig kunskap trots en bristfällig undervisning eller för lite lärartid. För elever med andra förutsättningar och ett annat inlärningssätt kan frånvaron av god lärarledd undervisning vara en katastrof. Författaren Lena Andersson har en viktig poäng i elevernas eget ansvar för sin inlärning – men lärarens roll kan inte överskattas.

Tysta och snälla elever orsakade inte lärarna särskilt stora problem (frågan var hur mycket de lärde sig). Plugghästarna klarade sig alltid. Bråkstakarna kunde ha svårt med inlärningsförmågan – men kunde lika gärna vara riktigt begåvade, fast skolan inte lyckades se deras potential och ge dem rätt undervisning. Se där en förenklad, karikerad bild av en svensk skola som med en elak tolkning var skapad för genomsnittseleven, men ofta svek ”svaga” elever och även lämnade de begåvade åt deras öde, utan att sporra talanger (utom möjligen i idrott). En skola som inte gav lärare möjligheter att stötta och sporra elever utifrån individuella förutsättningar, men där den med läshuvud alltid kunde ta sig fram fortare – om man orkade.

Vad är viktigast, läraren eller boken? Lena Andersson ger som vanligt ett välformulerat och logiskt svar (DN): Boken är alltid viktigast. Med bra läromedel klarar eleven sig fint även utan bra undervisning eller tillräcklig tid med läraren. Andersson använder en talande omvänd metafor; undervisning är inte som en klippning hos frisören. Man kan inte klaga på ett dåligt resultat som om man inte själv vore delaktig.

Lena Andersson har naturligtvis rätt: elevens och studentens medverkan, viljan och ambitionen att lära sig, är alldeles självklart den grundläggande förutsättningen för att framgångsrikt tillägna sig kunskap och färdigheter. Men hon har också fel: det räcker inte på långt när med bra böcker. Åtminstone inte för alla. Felet Lena Andersson gör är förvisso inte ovanligt och något alla debattörer inklusive undertecknad gör sig skyldiga till och måste akta sig för: Man utgår från sin egen situation.

Egna erfarenheter är alltid angelägna att ha med sig. Men vi får inte riskera att missa andras annorlunda förutsättningar. Och hänsyn till att olika människor har olika förutsättningar är särskilt viktigt när vi diskuterar och utformar skola och undervisning. Skillnader i talang och begåvning är en sak – men även oerhört begåvade människor kan ha svårt att ta till sig kunskap bara utifrån en aldrig så bra lärobok. Vissa kräver mer av muntliga genomgångar och exempel, reflekterande diskussion och gemensam problemlösning. Och även den elev eller student som är i hög grad självgående eller har ett riktigt läshuvud kan tappa fart utan, eller omvänt nå ännu mycket längre med, en handledare som finner och uppmuntrar just hens förmåga.

Detta resonemang gäller först och främst skolan, men även vid högre studier måste det finnas utrymme för olika inlärningssätt. Därmed inte sagt att alla högskoleutbildningar skulle kräva samma mängd mycket bokliga egenstudier; fallenheten för olika studieinriktningar måste förstås ge utslag på ett annat sätt när det kommer till högre studier. I skolan är kraven att ge alla elever lika möjligheter utifrån vars och ens utgångsläge ännu högre.

Skolan jag och många gick i var aldrig så mörk som jag beskrev i början – och det var lärarnas förtjänst. Bra lärare med tillräcklig tid att möta varje individ utifrån dennes förutsättningar är alltid viktiga, för att inte säga viktigast. Kanske inte för varje enskild elev – men för att varje elev ska ha möjlighet att förverkliga sin inneboende förmåga.

Lärare är inga trollkarlar. Däri har Lena Andersson helt rätt, och några magiska trick med elever som själva inte bjuder till det minsta lilla ska vi inte vänta oss. Men bra lärare är kompetenta experter i sakkunskap – och undervisning. Och tillsammans med den eld eller gnista kunskapslust som finns i varje elev, kan de uträtta om inte magi så mänskliga stordåd.