Etikett: mänskliga rättigheter

Demokrati & ideologi, Utrikes & säkerhet

Tusen piskrapp som inte får tysta

I dag kanske piskan åter  höjs mot Raif Badawi – som ska straffas för att ha vågat uttrycka en egen åsikt i den saudiska diktaturen. I dag skriver Birgitta Ohlsson, Hanna Gerdes och jag om att omvärlden måste uppmärksamma Badawi och hans modiga olyckskamrater. Och vi måste låta  våra ungdomar diskutera och lära känna yttrandefriheten och dess betydelse.

Raif Badawi, foto via Svenska Pen/Wikimedia.
Raif Badawi, foto via Svenska Pen/Wikimedia.

Det fria ordet är starkt – därför är det också så utsatt. Makthavare världen över provoceras av människor som vågar uttrycka egna åsikter, säga emot, genera makten, avslöja lögner eller ge motbilder och motargument. Den unge saudiske liberalen och bloggaren Raif Badawi är ett, smärtsamt aktuellt, exempel. I dag kanske ytterligare en del av hans absurda straff på 1 000 piskrapp kommer att utdelas. Det är piskrapp som måste ljuda över världen, för att ha en chans att stoppa dem. Vi har alla ett ansvar att säga ifrån, hur lönlöst det än kan verka, och peka på just det absurda, det omänskliga, det ofattbart omoderna i både kroppsstraffet, och att bestraffa åsikter och yttranden. Den öppna debatten och kritiken är både en viktig del av att hjälpa de förföljda, förtryckta och tystade – och en tydlig manifestation av vad yttrandefriheten innebär, i fria och stabila länder.

En olycksbroder till Badawi är förstås den svenske samvetsfången Dawit Isaak, fången sedan många år i ett eritreanskt fängelse. Och de har tyvärr många andra bröder och systrar världen över. En del av dem får skydd i fristäder. Fristadsprogrammen kan och bör ge skydd åt fler, i städer, och inom fler konstarter och uttryckssätt, som nu sker i Stockholm efter bland annat våra liberala initiativ. Det internationella nätverket av författarfristäder (samordnat i ICORN) är ett sätt att hjälpa.

I går tilldelades Badawi Europaparlamentets Sacharovpris vilket gläder bl a liberala Europarlamentarikern Cecilia Wikström (SvD). Uppmärksamhet kring yttrandefrihet och de förföljda i omvärlden och här på hemmaplan är ytterligare ett sätt att kämpa för det fria ordet. 

2016 fyller Sveriges första och världens äldsta tryckfrihetsgrundlag 250 år (1766 års tryckfrihetsförordning, liberalen Anders Chydenius initiativ, har genom åren förändrats, inskränkts, ersatts och utvidgats till den som gäller i dag). Detta märkesår borde firas som Frihetsåret 2016, menar vi liberaler i Stockholm och kulturnämnden (Anne-Lie Elfvén, Hanna Gerdes och jag). Och då kan vi inte bara studera vår egen varierade och stolta historia av yttrandefrihetskamp. Vi måste också uppmärksamma dagens förtryckta och tystade röster, dagens yttrandefrihetskämpar och mänskliga rättighetsaktivister.

När Birgitta Ohlsson, Hanna Gerdes och jag i dag skriver hos Nyheter24 om Badawi och Frihetsåret, föreslår vi ett sätt att föra in den historiska och aktuella yttrandefrihetsdebatten i skolorna. Den svenska skolan har ett tydligt uppdrag kring demokrati och värdegrund. En antologi för och om yttrandefrihet borde tas fram, som ett verktyg och hjälpmedel – med berättelserna om och texter av Badawi, Isaak, och andra, t ex fristadsförfattare genom åren. Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj var förvisso inte fristadsförfattare i Stockholm eller Sverige men är ett annat aktuellt exempel.

Är pennan mäktigare än svärdet, är en fråga man kan ställa sig inför Raif Badawis piskstraff, eller Dawit Isaaks långvariga fångenskap. Svaret är ändå ja. Det är därför makthavarna räds det fria ordet. Det är därför yttrandefriheten måste diskuteras och hållas levande. Yttrandefrihet är inte ett brott. Det är en rättighet.

Demokrati & ideologi, Kultur & nöje, Stockholm

Eurovision en chans att uppmärksamma dem vars röster tystas

Eurovision i Stockholm är ett tillfälle att uppmärksamma mänskliga rättigheter och yttrandefrihet.  Folkpartiet föreslår vi att staden gör en satsning på att uppmärksamma alla människors lika värde och musikens politiska kraft – bland annat bli en fristad förföljda musiker.

DN_150831När Eurovision-finalen kommer till Stockholm blir det tillfälle till folkfest. ESC bör naturligtvis märkas långt utanför Globen, där tävlingen ska hållas. Vi i Folkpartiet har tidigare bl a föreslagit en ”Eurovision-by”, lätt tillgänglig för alla mitt i stan, och ser gärna aktiviteter runtom i Stockholm. Men vi vill också sätta fokus på mänskliga rättigheter. Musik har en stor kraft – som provocerar bl a auktoritära makthavare. Runtom i världen är musik uttryck för människors vilja till förändring och att vara sig själva; och i flera länder förföljs musiker just för att de använder musiken på det sättet.

ESC är och ska vara glitter och fest – men bakom glamouren finns också ett allvar. Musik är politik. Tillsammans med Hanna Gerdes och Anne-Lie Elfvén föreslår jag kulturnämnden flera sätt att lyfta rättighetsfrågor och människors lika värde inför och under ESC-finalerna i Stockholm. Arrangera seminarier, erbjud plattformar för debattörer och musiker, samarbeta med frivilligorganisationer som arbetar för musikers frihet…

Ett viktigt förslag är att Stockholm bör inrätta en plats för en fristadsmusiker. Precis som vi erbjuder en tillflyktsort och förutsättningar att leva och verka till utsatta författare, borde musiker som förföljs för sina åsikter och sina verk erbjudas fristad i Stockholm.

Läs vår skrivelse nedan! I dag skriver också Hanna Gerdes, Anne-Lie Elfvén och jag på SVT Opinion. Läs gärna Folkpartiets pressmeddelande. Dagens Nyheter ställde några frågor till mig om vårt förslag om fristadsmusiker häromdagen (se bild). Sveriges Radios Kulturnytt har gjort en intervju: Låt ESC bli arena för yttrandefrihet. Och StockholmDirekt skriver om hur vi vill göra politik av Eurovision – och ställer frågan vad Putin kan tänkas tycka om det…

Låt Eurovision-festen sätta ljuset också på de musiker som tystas

När Stockholm står värd för Eurovision Song Contest nästa år är det en solklar chans att bjuda Europa och världen på en glittrande, queer och underbar fest. När musikfesten ska avgöras i Globen är det också, i tider av angrepp på inte minst musikskapare ett tillfälle för Stockholms stad att fira de mänskliga rättigheterna som människor i Sverige, Europa och världen kämpar och dör för. Stockholms stad bör koppla en festival för mänskliga rättigheter i allmänhet – och musikskapares rättigheter i synnerhet – till ESC-festen i Globen.

I Sverige befästes tryckfriheten i ett första institutionellt ramverk redan i och med 1766 års tryckfrihetsförordning, unikt tidigt i världen. Där och då grundlades Sveriges fortsatta väg fram mot att bli ett demokratiskt land där de mänskliga rättigheterna kodifieras och respekteras. ESC-firandet år 2016 sammanfaller alltså med 250-årsjubiléet av Sveriges och kanske världens första tryckfrihetsförordning. Det finns anledning att högtidlighålla detta minnesår – angreppen mot yttrande- och tryckfrihet är en realitet också idag.

Yttrandefriheten – ordets och tankens frihet – är grundläggande för den kulturpolitik vi som liberaler vill föra. Kulturen, liksom utbildningen, är förutom ett nöje också en demokratisk nyttighet.  Att människor kan ta del av det demokratiska samtalet, informera sig och diskutera fritt är helt centralt för demokratins överlevnad. Rättigheterna och de människor som utövar dem för demokratisk förändring står ständigt i skottlinjen där kollektivistiska strömningar frodas och där demokratiska institutioner är bräckliga eller frånvarande.

Organisationen Freemuse följer staters övergrepp mot just musiker på grund av deras kulturskapande. I fjol konstaterade Freemuse ett 90-tal övergrepp (censur, förföljelser, inspärrning, bortförande, tortyr eller död) mot musikskapare, utförda av regeringar eller lokala myndigheter på grund av deras gärning som kulturskapare. Ryssland, Kina och Turkiet ligger i listans topp. Och efter upproren som följde den arabiska våren har ett okänt antal musiker mördats.  Trots olika sammanhang och kontexter löper en röd tråd från den ryska punkgruppen Pussy Riot, via marockanske Mouad Belghouat som flera gånger dömts till fängelsestraff för sin samhällskritiska rap till gambianske Ali Cham som tidigare i somras tvingades fly sitt land efter att ha släppt en regimkritisk låt, enligt Freemuse.

Eurovision Song Contest är ett exempel på hur musiken förenar människor över nationsgränser. Genom tiderna har en mångfald av roliga, allvarliga, queera och ”campiga” kulturella uttryck gjort avtryck i Europa. Men ofta, inte minst förra året, påminns vi om att ESC också får en mycket tydlig politisk sida. Rysslands aggressioner i Europa diskuterades flitigt också i ESC-korridorerna och i sociala medier under och efter evenemanget.

Genom fristadssystemet, administrerat av organisationen ICORN, tillerkänns hotade författare en fristad i städer som Stockholm. Fristadssystemet är en fråga om humanism, en fråga om yttrandefriheten som en grundläggande mänsklig rättighet, en fråga om kulturskaparnas roll i kampen för demokrati och mänskliga rättigheter men också en fråga om varje kommuns lokala kulturliv. Under 2016 bör Stockholms stad fullfölja ambitionen att utöka sitt åtagande inom fristadsförfattarprogrammet och också ta emot fristadsmusiker.

ESC ska självklart få vara den glittrande, fantastiska folkfest det är, och är ett utmärkt tillfälle att visa upp vår unika huvudstad för omvärlden. Det är också ett tillfälle för Stockholms stad att kraftfullt stå upp för de universella mänskliga rättigheterna, mot de krafter som försöker tysta musiker och kulturskapare. Stockholms stad bör 2016 fira de fri- och rättigheterna i samband med ESC-firandet i Globen.

På en centralt belägen plats bör det upprättas en ESC-by som också sätter stort fokus på MR-frågorna. Staden bör tydligt ta ställning för kulturskapares obestridliga rätt att uttrycka sig och delta i demokratiska rörelser. Stockholms stad kan i denna ambition redan nu söka samarbeten med t.ex. NGO:er inom MR-området, fristadsorganisationen ICORN och organisationen Freemuse med flera organisationer, för att gemensamt göra ESC-firandet till en fest för de mänskliga rättigheterna och de kulturella uttrycken.

Mot bakgrund av vad som ovan anförs föreslår vi kulturnämnden besluta

  • Att kulturförvaltningen verkar för att ESC-arrangemanget i Globen kompletteras med en ESC-by centralt beläget i Stockholm, där staden tillsammans med bland annat organisationer inom MR-området kan genomföra aktiviteter, seminarier och firande med stort fokus på MR-frågor, yttrandefrihet och människors lika värde
  • Att Stockholms stad i denna ambition söker samarbetspartner bland NGO:er samt andra organisationer som ICORN och Freemuse
  • Att Stockholms stad i samband med ESC-firandet arrangerar ungdomars möten genom musik och kultur, där staden bör välkomna yngre musikskapare framförallt från länder med svag kulturell infrastruktur och med svaga demokratiska strukturer

  • Att Stockholms stad snarast fullföljer sin ambition att också ta emot fristadsmusiker som en del i sitt engagemang som fristad

Demokrati & ideologi, Kultur & nöje, Liberalerna & andra

Behovet av en liberal berättelse

Folkpartiet har många starka sakfrågor, grundade i våra värderingar. Hur vi får till den liberala berättelsen som knyter ihop dessa sakfrågor och deras liberala bevekelsegrunder, är vår stora uppgift i förnyelsen av Folkpartiet. Om det skriver jag en krönika i NU – och tipsar om att kulturpolitiken kan vara en hjälp.

”Vi behöver en liberal berättelse”, är rubriken på min krönika i veckans utgåva av det liberala nyhetsmagasinet NU. Nedan ser du en något längre version. Berättelser kan ibland tjäna på att kortas – vilket NU förtjänstfullt gjorde! I sökandet efter och formulerandet av den liberala berättelsen, tror jag att kulturen och kulturpolitiken kan vara en hjälp, som en liberal klangbotten – i kulturpolitiken knyter vi nämligen ihop och berör väldigt många viktiga liberala områden.

Vi behöver en liberal berättelse

BERÄTTELSEBEHOV. Krönika i NU 29/2015, 16 juli.
BERÄTTELSEBEHOV. Krönika i NU 29/2015, 16 juli. Klicka för full storlek.

Folkpartiet har en stark position i flera viktiga sakfrågor – men vilken är den liberala berättelsen? Det som knyter samman sakpolitiken, ger oss riktning och förankring? Att skapa en sammanhängande och gemensam berättelse är den viktiga uppgift vi liberaler har framför oss i förnyelsen av vårt parti.

Många av oss folkpartister känner nog en självklar hemhörighet i förstatligande av och ökad lärarstatus i skolan, antidiskriminering och tillgänglighet för personer med funktionsvariationer, nya kärnkraftsreaktorer, Europasamarbete, HBTQ-rättigheter, bistånd, pappamånader, stärkt försvar och flexiblare arbetsmarknad.

Jag kan härleda det mesta ur min liberala grunduppfattning och ideologi. Frågan är förstås hur det framstår för andra – de inte redan övertygade och insatta. Vi kan säkerligen vinna stöd av många människor som gillar våra förslag på ett visst område – borgerliga feminister, försvarsvänner på olika håll – men hur knyter vi samman helheten och vinner mer djupgrundat förtroende på lång sikt? Och hur kan vi folkpartister få ökad igenkänning i den liberala grundberättelsen, även i de nya sakpolitiska förslag som självklart måste levereras snabbt och effektivt, dag för dag?

Ett område som kan ge styrka i sökandet efter den liberala grundberättelsen är kulturpolitiken. Nej, tänker ni nu, en kulturpolitiker som vill lyfta fram sitt politikområde som den saliggörande lösningen… Men jag säger inte att det är kulturen som ska bli Folkpartiets nya stora profilfråga. Så pass realistisk är jag. Däremot kan kulturpolitiken ge en liberal klangbotten och visa hur vi kan knyta ihop och visa upp viktiga liberala värden som berör många andra områden.

Kultur och kulturpolitik handlar om bildning i bred mening och har en självklar koppling till liberalismens och Folkpartiets långvariga engagemang för skola, utbildning och forskning. Inte minst kan kulturpolitiken lyfta behovet av, och förse oss med strategier för, ökad läsning. Biblioteken är templen och palatsen i vår bildningsvurm. Böcker och litteratur i alla former, på alla slags plattformar, är något vi liberaler hänger oss åt. Ett nyttigt nöje. Och som jag svarade på en fråga här i NU häromveckan, angående lästips i sommar: Det viktiga är att ni läser! Jag kunde ha fortsatt: Särskilt om ni har barn och ungdomar – inte minst pojkar och unga män – i omgivningen. Visa att vuxna kan, vill och njuter av att läsa! (För vissa av oss gäller det bara att också visa att läsplattan bara innehåller text – inte bara häftiga eller aldrig så pedagogiska spel…)

Kultur handlar också om hälsa. Den vetenskapliga evidensen visar med all större tydlighet att framför allt sådana stimulanser som kombinerar intellekt och fysik – dans, musik, sång – har en välgörande effekt. Det ger inte bara trivsel utan kan också bidra till att bota, lindra och trösta, sjukvårdens tre viktiga uppdrag. För att inte tala om de förebyggande effekterna!

I kulturen kan vi människor komma från olika håll med olika förutsättningar och mötas som jämlikar. Den möjligheten får vi inte förlora. Kulturen som dialogskapare och överbryggare av klyftor är något vi liberaler bör värna och utveckla. I konkret politik handlar det om att slå vakt om institutioner som kommunal kulturskola och bibliotek, med sina livsviktiga uppgifter. Men det kan också vara förslag om fritidspeng – något vi nu kan och måste driva kommunalt, när den rödgröna regeringen valt att avskaffa denna subvention av alla ungas deltagande i kultur- och fritidsaktiviteter, även när föräldrarna har försörjningsstöd. Och det kan vara en Eurovisionsfinal, som vi i Stockholm hoppas kunna göra till mer än bara en folkfest – en mötesplats för stockholmare och européer oavsett bakgrund.

Sist och slutligen – men blott i denna begränsade uppräkning – är kulturen förstås arenan för liberalers varmaste hjärtefrågor: Yttrandefrihet, demokrati och värnandet av alla människors lika värden. Här försvarar vi rätten att uttala sig, friheten som sträcker sig så långt den inte inskränker någon annans. Och i den öppna debatten där åsikter bryts mot varandra, är den friheten oerhört långsträckt, nästintill obegränsad. Då kan vi ibland själva bli överbevisade, övertygade, eller åtminstone mindre tvärsäkra; en nyttig upplevelse. Och då demonstrerar vi demokratins och öppenhetens värde för liberalismens och det öppna samhällets fiender. Den frihet som är värd att försvara, även militärt – för att knyta upp ytterligare en angelägen och aktuell Folkparti-fråga.

Kulturen ger livet både sötma och sälta. Och kanske kan det också hjälpa till med inspiration till den liberala berättelse vi söker. Till synes disparata frågor har ett samband, i allmänmänsklig frihetslängtan.

(Skrev jag att kulturen också ger utrymme för högstämda formuleringar och högtidstal..?)