Etikett: meddelarskydd

Krossa korruptionen

All korruption är oacceptabel. I en ny EU-rapport får Sverige chockerande höga siffror – högre än EU-snittet. Troligen är vi fortfarande bland de bästa i världen på icke-korruption – men oavsett på vilken nivå vi ligger, är den för hög. Meddelarfrihet och öppna partibidrag är två av de viktigaste verktygen för större transparens.

Om korruption vore ett yrke vore det nog ett av världens äldsta. Tyvärr är det många yrken och positioner, både i privat och offentlig sektor, som är i riskzonen för korruption: att man missbrukar en förtroendeställning, ofta för egen vinning. Det man oftast tänker på är rena mutor, men korruption kan komma i många skepnader; nepotism, vänskapskorruption och hållhakar av olika slag.

Sverige anses och rankas ofta som ett av de minst korrupta länderna i världen. EU-kommissionens rapport i dag visar inte bara korruptionens stora kostnader – över 1.000 miljarder kronor per år i EU-länderna – utan också att korruption och risk för korruption finns i alla EU-länder. Också i Sverige, vilket är en viktig väckarklocka, om någon behövde en sådan.

KORRUPT LAGSTIFTNING - "Corrupt Legislation" är en muralmålning av Elihu Vedder i lobbyn till kongressbiblioteket i Washington.
KORRUPT LAGSTIFTNING – ”Corrupt Legislation” är en muralmålning av Elihu Vedder i lobbyn till kongressbiblioteket i Washington.

Nästan var femte svensk – 18 procent – känner enligt EU-rapporten någon som har gett eller tagit emot en muta. Det är en förvånande hög siffra. Snittet i EU är var åttonde, 12 procent. I andra rankningar ligger Sverige som sagt bland de bästa i världen. Kanske är svenskarna extra uppriktiga, eller har särskilt höga krav. En mer rimlig siffra från rapporten kan därför vara att en procent verkligen har betalat eller ombetts betala en muta. Oavsett vilken nivå Sverige ligger på, är dock korruptionen alltid för hög – och förmodligen högre än många av oss tror.

Cecilia Malmström.
Cecilia Malmström.

Muthärvan i Göteborg, den korrupte fastighetschefen på Kriminalvården och Polisen och Telia Soneras affärer i Uzbekistan har uppmärksammats stort i medierna och är exempel som EU-kommissionären Cecilia Malmström lyfter fram i sin debattartikel i Göteborgs-Posten i dag. Men det finns fler saker att uppmärksamma, och rätta till. Kommunernas affärer omfattar stora pengar som sällan granskas på djupet men som det finns alla skäl att bevaka, vilket Göteborgs-härvan visar. Det handlar om avtal med privata företag men också om stora transaktioner inom de egna koncernerna.

Meddelarfriheten för medarbetarna är ett viktigt verktyg för att förebygga och upptäcka alla slags missförhållanden. Den ska vi slå vakt om i offentliga verksamheter. Och den ska vi utvidga till privata företag med avtal med kommuner, landsting eller stat – framför allt i välfärdstjänsterna men även t.ex. i kollektivtrafiken.

Mutor i internationella affärer är en potentiell svaghet. Telia Sonera i Centralasien, JAS i Sydafrika, Iraks olja mot mat-program, och ännu längre tillbaka Bofors affärer i Indien (där ”Bofors” har blivit synonym med bluff, båg och mutor) är några uppmärksammade exempel. Det svenska rättsväsendet tycks inte alltid ha kunnat ta itu med dessa frågor på ett så effektivt sätt som man hade kunnat önska.

Öppenhet kring partibidragen vore också ett stort steg framåt. Där är vi nu äntligen på väg åt rätt håll, efter enträget arbete från bl.a. Folkpartiet (inte minst genom Carl B Hamilton), och efter att Moderaterna svängt. Men helt framme är vi inte än. Folkpartiet vill gå ännu längre. Och hur man ska se på LO:s mångmiljonstöd till Socialdemokraterna – i pengar och i mantimmar från anställda – är förstås alltjämt en viktig diskussion.’

Uppdaterat 4 februari: Man kan förstås fråga sig om EU kastar sten i glashus när man granskar korruptionen i EU-länder som t.ex. Sverige utan att granska sig själva. Med en annan liknelse är frågan om EU-kommissionen ser grandet i andras ögon men inte bjälken i det egna. En EU-kommissionär fick som bekant avgå p.g.a. en mutskandal för inte så länge sedan. är förstås ett giltigt svar som Cecilia Malmströms talesperson ger, att kommissionen inte kan utvärdera och granska sig själv; men EU har trots allt en egen bedrägeriundersökande institution, Olaf. (Läs gärna Teresa Küchler i SvD.)

Att korruptionen varierar stort inom Europa, och är mycket högre i en del nyare medlemsländer, ökar sannolikt risken för korruption inom EU:s verksamheter. Det finns all anledning att hålla garden uppe mot korruptionen på alla nivåer.

DN/TT: EU-förslag mot korruption, SvD/TT: EU-förslag mot korruption, SVT: EU: Korruption för miljardbelopp, SR: EU kräver nya åtgärder mot korruption. Sajten Öppna Partibidrag skriver att Folkpartiet är det regeringsparti som längst har drivit frågan om öppna partibidrag, Dagens Arena: EU kräver stopp för anonyma partibidragFolkpartiet släppte 2010 en rapport om öppna partibidrag (pdf-fil) och gladdes åt Moderaternas omsvängning i april 2011.

Mer meddelarfrihet!

Det utökade meddelarskydd som föreslås för anställda i privata företag i välfärden är välkommet – men har brister. Att bara vård, skola och omsorg omfattas är en för snäv begränsning. Å andra sidan bör företagshemligheter få förbli hemliga.

Illustration: Wikimedia Markus Schweiss / MichaelFrey (talk)
Illustration: Wikimedia/Markus Schweiss/MichaelFrey (talk)

Möjligheten att slå larm om missförhållanden i offentliga verksamheter är ingenting som borde vara beroende på vem som driver verksamheten. När det är skattepengar som betalar verksamheten, och när alla invånare har tillgång på samma sätt, då ska samma meddelarskydd gälla för medarbetarna – även om arbetsgivaren är ett privat företag. Möjligheten att fritt meddela sig med medierna, och vara skyddad mot eftersökande av källan, är en viktig mekanism för att upptäcka och förebygga problem och brister.

Folkpartiet har länge drivit frågan om meddelarfrihet och för oss som för andra har det främst handlat om skola, vård och omsorg. En utredning kom till slut till stånd, även om det tog lång tid tills den verkligen fick sina direktiv och kunde sätta igång. Nu väntas förslaget komma, som SVT rapporterade i måndags. Det är efterlängtat, men tyvärr inte utan brister.

En stor brist är just begränsningen till vård, skola och omsorg. Hur ska man se på t.ex. trafikunderhåll? Städ- och andra servicetjänster i anknytning till välfärden eller andra offentliga verksamheter? Eller hela kollektivtrafiken, som ju är en stor verksamhet inte bara i Stockholms läns landsting?

En annan brist är å andra sidan också att företagshemligheter inte skyddas. Privata företag ska inte kunna gömma sig bakom att de behöver skydda sig mot konkurrenter, men sådan information om företags ekonomi och annat som kan vara konkurrensstörande om den kommer ut, bör även fortsatt vara skyddad.

Exakt var gränserna ska dras är förstås en bedömningsfråga. Men de bedömningarna måste vi göra.

Att frågan har levt länge visar sig av att jag bloggade för snart tre år se dan om ”Arbetsglädje över meddelarfrihet”. Folkpartiet om meddelarfrihet. Birgitta Rydberg bloggar om att meddelarskyddet bör omfatta även t.ex. kollektivtrafiken.

Friskoleenighet som stärker valfriheten

De svenska friskolorna har kommit för att stanna. Att efter ett kvartssekel beröva elever och föräldrar friheten att välja skola har aldrig varit aktuellt annat än för de mest vänsterinriktade politikerna, som tycker att just politiker oftast är bäst lämpade att fatta de flesta beslut. Däremot har diskussionen på senare år tagit fart kring hur friskolorna kan och bör regleras.

Att sex partier nu uppnått enighet i friskolekommittén är inte bara ett styrkebevis för svensk politik där blocköverskridande uppgörelser är möjliga – detta är den största på många år. Det lägger också grunden för en stark utveckling av friskolorna, och hela den svenska skolan.

Enigheten med Socialdemokraterna och Miljöpartiet gör att Folkpartiets Jan Björklund som utbildningsminister och Lars Leijonborg som ordförande i kommittén har säkrat elevernas och föräldrarnas valfrihet. Samtidigt har de gett såväl elever och föräldrar, som personal, som eldsjälarna och investerarna bakom friskolorna, goda och stabila förutsättningar.

Vinster och vinstförbud har varit återkommande ämnen i friskoledebatten – utan några större sakliga skäl. Att en friskola, oavsett ägarform, behöver gå med vinst är inget konstigt – man har ju inga kommunala skattebetalare att falla tillbaka på. Den som tar en risk och lägger ner hårt arbete är också värd viss lön för mödan. Det viktiga är självklart att inget får gå ut över kvaliteten på undervisning, arbetsmiljö, skolhälsovård, skolbibliotek, idrottsmöjligheter osv.

FP, S, MP, M, C och KD sätter inte med sitt förslag stopp för vinster – förstås medvetna om att ett ”vinstförbud” bara är en omskrivning av begränsad eller stoppad valfrihet. De ger heller inte kommunerna något veto mot friskolor – vilket ju handlar om samma sak, att sätta stopp för elevers och föräldrars valfrihet.

Däremot skärps kraven på ägarna av friskolor. Och – inte minst viktigt – man ger medarbetarna meddelarfrihet och allmänheten insyn i friskolorna, på samma sätt som offentlighetsprincip och meddelarskydd råder i kommunala skolor. Jämte skärpta sanktionsmöjligheter för Skolinspektionen, och krav på samråd mellan kommuner och friskolor, är det betydligt effektivare verktyg för en bra skola än vänsterns förbudsiver.

För Folkpartiet och Jan Björklund är uppgörelsen om friskolorna förstås en stor liberal utbildningspolitisk framgång. Nu ska vi bara försöka övertyga de andra partierna om att staten bör återta huvudansvaret för skolorna. Det vore den största och viktigaste reformen för en skola för kunskap och jämlikhet.

Anna Lundberg och Lotta Edholm bloggar. SVT, SR, DN, Expressen.

Stadsteatern och Kulturhuset starkare tillsammans

Den demokratiska processen för att slå samman Stadsteatern och Kulturhuset går vidare. I går tog kommunstyrelsen beslut. Kommunfullmäktige väntas behandla ärendet igen senare i februari (det var ju uppe som en del av budgetbeslutet för 2013 i höstas, då jag också bloggade). Jag gläds över att det är en bred majoritet, inklusive Socialdemokraterna, som står med oss i Folkpartiet och Alliansen bakom beslutet. (I Stadsteaterns styrelse stödde även Miljöpartiet beslutet.)

Kulturhuset och Stadsteatern vid Sergels torg. Foto: Goombah, från Wikimedia Commons.
Kulturhuset och Stadsteatern vid Sergels torg. Foto: Goombah, från Wikimedia Commons.

Jag ser fram mot denna förändring och tror att den kommer att bli väldigt bra. Vi kan få till stånd det allkonsthus som det känns som om byggnaderna vid Sergels torg, Celsings Kulturhus och Stadsteatern, var ägnad att bli från början. Kulturen kan få en rättmätig, stor plats mitt i staden. Kulturhuset kan utvecklas inte minst med sin programverksamhet, korsbefruktning kan ske mellan Kulturhus- och Stadsteaterprogrammen. Jag ser fram mot många spännande samarbeten.

Vi kan också utnyttja de samlade lokalerna bättre, och framför allt få större kraft ekonomiskt med drygt 360 miljoner kronor i budget – 230 miljoner för Stadsteatern från kommunen, 50 miljoner i statsbidrag, och drygt 80 miljoner som är Kulturhusets ram.

Detta handlar inte om någon besparing. Tvärtom är det en stor satsning på kulturen från stadens sida, och det glädjer mig som kulturvän och liberal.

Som liberal slår jag också vakt om yttrandefrihet och insyn. Och jag kan lugna alla oroliga, offentlighetsprincip och meddelarfrihet gäller för alla kommunala verksamheter, förvaltningar som bolag.

I dag kommenterar jag Stadsteaterns och Kulturhusets sammanslagning på svd.se. Madeleine Sjöstedt bloggar.