Etikett: Medeltidsmuseet

Kulturpolitiska funderingar, och farhågor

Kulturen i Sverige har haft goda år i ett internationellt perspektiv – och en hel del dynamiska förändringar inte minst i Stockholm. Med nya styren i Rosenbad och Stadshuset förändras också kulturpolitiken. Min främsta farhåga är att kulturpolitiken kommer för nära inpå kulturlivet.

KULTUREN MITT I STADEN. Kulturhuset Stadsteatern. Foto: Goombah, från Wikimedia Commons.
KULTUREN MITT I STADEN. Kulturhuset Stadsteatern. Foto: Goombah, från Wikimedia Commons.

Kulturen och ekonomin upplevs ofta som vitt skilda områden. Förutom att det i många stycken är en felaktig motsättning – båda sektorerna går in i varandra, och skulle ofta må bra av tätare samarbete.

En sak till förenar de senaste åren de två områdena ur ett svenskt och europeiskt perspektiv: medan nästan hela övriga Europa drabbats hårt av krisen, har den svenska ekonomin och arbetsmarknaden klarat sig bra och kommit tillbaka snabbt. Och det gäller även kulturen.

Medan kulturbudgetar krympt i övriga Europa under och efter krisåren (se t ex SvD:s beskrivning från 2011) har de offentliga resurserna till kultur bibehållits eller ökat i Sverige. Det senare gäller inte minst i Stockholm där resurserna till kulturen ökade med nära 200 miljoner kronor under Folkpartiets år 2006-2014. På nationell nivå har Alliansens regeringsår kanske främst präglats av stabilitet, och den största förändringen har gällt administrativa reformer genom den s.k. portföljmodellen.

I Stockholm har reformivern varit större, och vi har inte varit rädda att föra en liberal kulturpolitik och ta debatten, under ledning av Madeleine Sjöstedt.

Det vi åstadkommit är vi stolta över: Fler bibliotek närmare människor och med längre öppettider; den strålande succén Stadsteatern, nu Kulturhuset Stadsteatern; likaledes succéartade Liljevalchs konsthall, som nu står inför en utbyggnad; Stadsmuseet, som ska byggas om och få en helt ny basutställning, med Medeltidsmuseet, som genomgick en motsvarande satsning för några år sedan; en e-tjänst för Kulturskolan som gjort att de mångåriga köerna och oklarheten om när och var man kan få en undervisningsplats har försvunnit; och inte minst ett kraftigt utökat kulturstöd – med ökat fokus på kvalitet och både nyskapande och bredd – samtidigt som vi har verkat för att öka möjligheterna till finansiering från fler källor, och därmed minska beroendet av offentligt stöd. Läs gärna Madeleine Sjöstedts inlägg: Tack för lånet.

Nu aviseras kulturpolitiska förändringar både från den nya rödgröna regeringen, och den nya rödgrönrosa Stadshusmajoriteten. Jag tänker inte kritisera allt bara för att. Fri entré på museer är t ex en fråga som vi liberaler också har gått till val på. Där vill jag dock hissa en varningsflagg angående resurser.

Det gäller att museerna får medel inte bara för att täcka förlorade entréintäkter, utan också för att kunna ha en bra verksamhet, med ett bra mottagande för fler och kanske mer ovana besökare, och även sådana mundäna bekymmer som städning och underhåll. Det gäller i Stockholm inte minst Liljevalchs konsthall, som tack vare sina framgångar också kunnat finansiera fortsatta satsningar till stor del genom egna intäkter, om fri entré skulle bli aktuellt där. Frågan är givetvis också hur andra, ofta små, fristående museer som Strindbergsmuseet påverkas av konkurrensen eller kompenseras för att själva kunna erbjuda fri entré. Utan erforderliga medel blir ”gratis” museer en väldigt dyr – och i längden tråkig – affär för både besökare och skattebetalare.

En översyn av Stockholms klotterpolicy är heller inget som jag principiellt motsätter mig. Den har genom åren ibland fått en väl hård tillämpning, till exempel när Riksteatern inte fått affischera för sina graffitievenemang. Jag vänder mig emot mediernas rubriceringar (som syns i länkarna längst ned): nolltoleransen gäller det illegala, inte en konstform i sig; det är en klotterpolicy, ingen nolltolerans mot graffiti. Nolltoleransen mot skadegörelse kan vi dock inte kompromissa med; klotter och vandalisering kan aldrig accepteras. Det gäller oavsett vad den som målar oinbjuden på andras ytor och fastigheter själv tycker om platsen och värdet av sitt verk. Det som målas illegalt är illegalt. Där finns ett problem i själva kopplingen i graffitikulturen, som till viss del och för vissa utövare verkar bygga på det illegala, ”underjordiska”, alternativa – att gå utanför lagarna och samhällets normer. (Läs gärna: Provocerande klotteroffensiv.)

Störst oro känner jag dock inför principen om armlängds avstånd.

För mig som liberal och för oss i Folkpartiet har det varit oerhört viktigt att politiken har tagit ett steg tillbaka: vi ska sätta upp mål, kriterier och inriktningar. Stadens egna verksamheter har vi förstås mer att göra med men där vilar ändå ansvaret för att utföra de kulturpolitiska uppdragen på ledningen för respektive enhet och de professionella medarbeterna. Det fria kulturlivet ska vi hålla fingrarna ännu längre borta från.

Vi har under de senaste åren märkt hur åtminstone delar av den dåvarande oppositionen gärna velat ha mer politisk styrning, på större detaljnivå. Vi har från tidigare vänstermajoriteter i Stockholm sett hur man gärna diskuterat kulturstöd mer närgånget, även till enskilda kulturaktörer. Biblioteken har man gärna velat föra ifrån kulturnämnden till stadsdelsnämnderna och till och med föreslagit delvis politiska biblioteksråd knutet till de enskilda biblioteksenheterna.

Kommer den nya majoriteten att vilja hålla armlängds avstånd? Kommer de som eventuellt vill att orka? Viljan att ha åsikter och det som jag vågar kalla klåfingrighet har ibland uttryckts både från politiker och kanske ännu mer som en efterfrågan på politiken på olika debattörer. Vi kommer att ta strid för fria kulturaktörers möjlighet att vara just fria, och mot varje försök att styra teaterrepertoarer eller biblioteksutbud.

Jag ska med intresse följa vår nya kulturminister Alice Bah Kuhnke, och vem som nu blir kulturborgarråd i Stockholm. Jag ser fram mot en dynamisk kulturpolitisk debatt, mot samarbete i de fall där det kan bli aktuellt och enighet finns – t ex kring fri entré och hur den kan utformas på bästa sätt. Ingen kan misstro de flesta kulturpolitikers stora engagemang i frågorna. Det gäller bara att det inte blir för stort – och närgånget.

DN: Statliga museer gratis igen. SvD: Nolltolerans mot graffiti avskaffas, Fri museientré återinförs. SVT: Stockholm avskaffar nolltolerans mot graffiti.

Historia som sätter Stockholm på kartan

Stockholms historia är viktig, för det ökande antalet stockholmare och för många besökare. Nu satsar vi stort på en helt ny utställning om stadens historia och utveckling under den moderna tiden – från Gustav Vasa och framåt. Det är väl investerade pengar.

HISTORISK MARK. Stadsmuseet i sig har en spännande historia. Från stockholm.se
HISTORISK MARK. Stadsmuseet i sig har en spännande historia. Från stockholm.se

25 miljoner i en ny museiutställning – och det kommer att bli värt varenda krona. Stockholms Stadsmuseum står inför sin kanske mest omfattande upprustning och ombyggnad någonsin, som ska vara klar hösten 2016. Utställningsytorna kommer att utökas rejält, i och med en fördubbling av den publika ytan som också möjliggör andra evenemang. Det innebär att det kommer att finnas mer plats för en del av den enorma samling föremål ur Stockholms historia som Stadsmuseet besitter; ”vaxdockor, arkeologiska fynd, fotografier, stolar, dörrar, skulpturer, märkliga manicker, målningar, kakelugnar och mycket mycket mer” som kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt och Folkpartiet i Stadshuset räknar upp. Och det innebär att vi får plats med en rejäl utställning om Stockholms historia under modern tid – den era som började på 1500-talet, med renässansen och reformationen, och i Sverige snart Gustav Vasas statsbygge – som började göra Stockholm till en verklig huvudstad.

Stockholms långa och rika medeltidshistoria finns redan fantasieggande och realistiskt beskriven på Medeltidsmuseet, som skapades sedan man upptäckt en bevarad bit av den medeltida stadsmuren vid Helgeandsholmen, och som genomgick en omfattande renovering och fick en ny utställning för några år sedan. Nu är det alltså dags för fortsättningen, från 1500-talet till i dag.

Stadsmuseet vid Ryssgården, Södermalmstorg, Slussen, är inte bara oerhört centralt beläget i Stockholm – det finns också i en byggnad som i sig har haft en viktig del i stadens historia. Det uppfördes på 1660-talet för att vara ett centrum för handel med främst Ryssland men fick snart, som ”Södra stadshuset”, andra offentliga funktioner (Wikipedia). Här har inrymts Collegium Medicum med anatomiska dissektioner, både ryska och katolska kyrkolokaler, kommunal tvättinrättning, läroverk, teater, verkstäder och krogar. Någon mer passande byggnad för att åskådliggöra stadens långa historia finns knappast!

En stor del av stadens minne finns förstås bevarat i Stockholms stadsarkiv, och den nya utställningen ska skapas med hjälp av och i samarbete med arkivet. Stadsarkivet arbetar sedan en tid intensivt med s k ”history marketing” – att marknadsföra och göra en stad eller verksamhet känd genom dess historia. För arkivet har det t ex handlat om att lyfta fram världsminnet i Stockholms samling byggnadsritningar från 1713 och framåt, men man arbetar också med andra delar av staden. Det Stadsmuseet gör, och kommer kunna göra ännu mer framöver, är förstås en storslagen och viktig form av history marketing. Vår långa och brokiga historia är helt enkelt en väldigt viktig faktor för att göra Stockholm känt och få besökare och evenemang hit.

I ett växande Stockholm finns både behov av och efterfrågan på att lära känna mer av stadens historia, den historia som formats av kungar och borgmästare, köpmän och hantverkare, industrialister och arbetare, författare och journalister, invandrare från utlandet och landsbygden, roddarmadammer och barnhusbarn… På få andra ställen än i en växande, dynamisk stad blir det så tydligt hur vi själva varje dag fortsätter skapa historia. Det är en fin uppgift för ett Stadsmuseum. Nu kan det bli ännu bättre!