Är snöröjning en politisk fråga? Kan snöröjning liknas vid försvarspolitik? Den säger i varje fall något om regeringsförmågan, om än på kommunal nivå.

I vårt hus har vi skottningsveckor. Vår port ligger en bit in från gatan och vi delar ansvaret, en vecka per lägenhet och säsong. Glädjen över att i år ha kommit undan med en snöfri vecka, accentueras förstås av att vi förra säsongen stod med ansvaret 5 december, när det första stora snöovädret drabbade Stockholm. Då är det bara att bita ihop, gå upp en kvart tidigare och ge sig ut i kylan med skyffel och grus så alla kan ta sig ut ur huset utan att pulsa senast klockan sju.

Det är lätt att glömma snöns vedermödor mellan säsongerna. Den barnlika glädjen över vita flingor och den mer vuxna tillfredsställelsen över att det blir lite ljusare på marken och taken under den mörka årstiden, kan snabbt förbytas i frustration över isiga trottoarer och snövallar, och över behovet att skotta fram bilar eller vägen till dörren. Frustration som lätt riktas utåt – mot de som är ansvariga, om inte för snöfallet så för den kommunala snöröjningen.

Snöröjningen kan liknas vid försvaret. Inte bara för att ”hotet”  verkar komma från samma håll (se Aftonbladet-ettan till höger). Alla (nästan alla, när det gäller försvaret) är ense om att det behövs. Ingen vet hur stora behoven blir eller när de uppstår, men beredskapen måste vara hög. Medan snöröjningens eventuella brister är ett återkommande samtalsämne i vardagen under vintern, är det en fråga under hela året just för de ansvariga. Och om fel uppstår – vems fel är det? Politikerna, som anslagit pengar? Tjänstemännen, som skött upphandling? Entrepenörerna, som eventuellt inte uppfyller avtalen?

Till skillnad från försvaret vet vi med största sannolikhet att snöröjningen behövs, i någon utsträckning, varje säsong. Dess förmåga prövas därför återkommande. Och den förmågan kan – faktiskt – spela en politisk roll. Som försvarsfrågan på nationell nivå inte avgör valet men kan påverka bilden av förmågan att styra landet, kan snöröjningen i en kommun påverka bilden av hur den lokala ledningen sköter sig. Det handlar helt enkelt om regeringsförmåga.

En del menar att Moderaternas tillbakagång och maktskiftet i Stockholm från blått till rödgrönt 2002, berodde delvis på missnöje med snösituationen under den gångna vintern. I början av 2000-talet fick vi ju åter vänja oss av med 90-talets snöfattiga vintrar.

Till snöröjningens våndor hör att man kan planera för värsta scenarier – men inte garantera sig mot dem. Resurserna för att klara de värsta snöovädren så snabbt och på ett sådant sätt att människors vardag ska kunna fortgå opåverkade är helt enkelt inte försvarbara att avsätta i någon kommunal eller statlig budget. Snö hör helt enkelt till villkoren på våra nordliga breddgrader, och att peka på det hör också till förtroendevaldas ansvar. Men det finns många steg innan de värsta scenarierna, steg som måste fungera.

För övrigt är snön tydligen både mördarsniglars och fästingars bästa vän, när de försöker övervintra isolerade under ett tjockt vitt täcke. Så låt oss hoppas på några snöfria – men kalla – veckor. Inte för snöröjningens utan för för alla trädgårdsvänners, hundägares och skogsströvares skull.