Tagg: näringsliv

Osäkrad näringspolitik

Med den rödgröna regeringen får vi högre skatter och fler subventioner. Den stora utmaningen för företagen och jobben kan dock bli den osäkerhet som sänker sig över näringslivet efter en rad oklara besked om allt från kärnkraft till välfärdsföretagande.

OSÄKERT KORT. Bromma flygplats (Swedavia).
OSÄKERT KORT. Bromma flygplats (Swedavia).

En mer aktiv näringspolitik, var ett mål för socialdemokratin i valrörelsen, under ledning av en tidigare Metall-ordförande. Även Miljöpartiet har på senare år intresserat sig för näringsliv och industri. När Stefan Löfven och Magdalena Andersson, Gustav Fridolin och Åsa Romson nu bildat regering är det upp till bevis.

Tyvärr verkar svenska företag och företagare ha skäl till oro för var den rödgröna näringspolitiken i slutänden landar. Som uppvuxen i en småföretagarfamilj har jag stor förståelse för den osäkerhetskänslan – men det är en oro som också bör delas inte bara av alla deras nuvarande och potentiella framtida anställda, utan av alla svenskar.

Man kan ha olika åsikter om företagens och företagens roll i samhället, om hur och var jobben bäst skapas. Effekterna av höjda skatter som gör att många fler får behålla mindre av sina arbetsinkomster, och som gör det dyrare att anställa unga och äldre, lär vara ett hett ämne för politiker och experter framöver. Nyttan av fler subventionerade jobb och praktikplatser i offentlig sektor – och hur lärare och vårdpersonal ska ha tid att ta hand om dem – kan också diskuteras. (S och MP – om inte stödpartiet V – verkar dock hålla med om vikten av det privata näringslivet, för jobb och skatteintäkter.)

Något som alla borde kunna enas om är dock att osäkerhet och oklarhet för de företag som man hoppas ska växa och skapa jobb är något dåligt. Ändå är det precis osäkerhet som den nya regeringen har skapat, genom oklara besked i många strategiska frågor.

Näringspolitik är en bred palett som påverkas av många beslut bortanför näringsdepartementet. Det stora frågetecknet om näringspolitiken består av flera små. Eller snarare, flera ganska stora osäkerhetsfaktorer. Jag har berört dem förut: Energi- och elförsörjningen, som påverkar framför allt den tunga exportindustrin. Ska kärnkraftsreaktorer snabbstängas? Vilken stabil, väderoberoende källa kommer istället? Flyget: ska Bromma stängas och näringslivet runtom i Sverige förlora sina snabba förbindelser till Stockholm? Och vad händer med Arlandas kapacitet och direktvägarna ut i världen?

Infrastrukturen: stoppas Förbifarten – inte bara tillfälligt utan långsiktigt, och vad kostar det? Vad händer med planerna för Österleden och spårinvesteringar i och mellan storstäderna – när man t ex ska bygga snabbjärnväg i Norrbotten? Välfärden: hur inskränks möjligheterna för de entrepenörer som vill hjälpa till att utveckla skola, vård och omsorg – och hur inskränks människors valfrihet? Förändringar av skatter och arbetsgivaravgifter påverkar förstås också förutsägbarheten för företagarna – inte minst osäkerheten om det kommer mer.

Osäkerheten verkar oroa såväl Investors Börje Ekholm som andra ledande näringslivsföreträdare pch äldre S-nestorer – och, mellan raderna, näringsminister Mikael Damberg (S). Men den drabbar också många småföretag: underleverantörer till industrin, välfärdsföretag och alla andra som vill ha stabila förutsättningar. Vågar de satsa? Kommer de kunna anställa unga, och har de råd att ha kvar äldre och deras erfarenhet? Osäkerheten är allvarlig för alla som vill att det ska gå bra för Sverige, svenska företag och jobb.

Förståelsen för den investering av tid, kraft och pengar som det innebär att vara företagare – och hur osäkerheten påverkar denna tillvaro – verkar skral. Den rödgröna regeringen må ha en näringspolitik. Frågan är om den innehåller några företagare.

SvD Näringsliv, om Företagarna som menar att ”osäkerheten kan få Sverige att stanna”; Börje Ekholm som säger att ”regeringen har skapat osäkerhet”; samt En dag på jobbet med  trängd näringsminister Mikael Damberg. DN med Carola Lemne: Näringslivet tror inte på Löfven. DI om förre finansministern Kjell-Olof Feldt, som anser att Löfvens minoritet skadar Sverige. Sivert Aronsson bloggar.

40 procent kvinnor 2020

Svenska börsbolag skulle må bra av fler kvinnor i ledande positioner – och nu verkar bolagen själva äntligen ta tag i könsfördelningen i styrelserna. Kollegiet för bolagsstyrning ställer upp målet 40 procent 2020. Frågan är bara varför det ska behöva ta sex år till.

Kvinnor inspireras alltjämt av den klassiska amerikanska krigstidsaffischen av J Howard Miller. Även män och alla andra bör ta intryck. Från Wikimedia.
GÅR OM MAN VILL. Kloka ägare borde ta lärdom av kvinnan på den klassiska amerikanska krigstidsaffischen av J Howard Miller.

Underskottet på kvinnor i svenska bolags ledningar och styrelser har diskuterats länge. Ett då och då återkommande hot om kvotering verkade ge visst resultat och andelen kvinnor har ökat under 2000-talet, men alltjämt har likriktningen i svenska styrelserum varit bedövande – och förmodligen smått förödande. Få beslut blir bättre av att de fattas i ensartade miljöer.

Det senaste året har jämställdhetsdebatten i näringslivet åter intensifierats – med förnyad diskussion om kvotering, parat med bottennapp som uttalandet från Svenskt Näringslivs ordförande om att det skulle saknas kompetenta kvinnor. Nu verkar näringslivet dock ha svängt; efter långa diskussioner i kollegiet för bolagsstyrning kommer den nya bolagskoden, som gäller noterade börsbolag, att stadga en andel för det minst representerade könet på minst 40 procent år 2020, med en kontrollstation på 35 procent år 2017 (DI/TT, SvD/TT).

Målet 40 procent är inte mycket att orda om; det är en gängse gräns för att uppnå jämställdhet. Frågan är bara varför det ska behöva ta så lång tid. 2020 låter förstås ett jämnt och fint (PR-sinnet ser förstås kombinationen 20 + 20 = 40), men hellre än årtalsmagi skulle jag vilja se snabbare åtgärder. För kompetenta kvinnor råder det ingen brist på, vad den företrädesvis äldre, manliga klubben för inbördes beundran än må anse.

En del kan tycka att förändringar måste få ta tid, men debatten är som sagt knappast någon överraskning, lika lite som förekomsten av de kompetenta kvinnorna. Bara man har velat, och inte vägrat, se. Endast de som har trott att man kan gå oberörd förbi jämställdhetsfrågan kan uppleva att det som nu sker kräver tillvänjning. Det saknas heller inte förebilder, vare sig i näringslivet eller i offentlig sektor. Jämställdhetsminister Maria Arnholm, som liksom jag är otålig men välkomnande till den förändrade bolagskoden, framhåller förändringen i de statliga bolagen, som tog fyra år från regeringsbeslut till genomförande. En annan förebild är förstås landstinget i Stockholm, där de professionella bolags- och förvaltningsstyrelserna är jämställda (51 procent av ledamöterna och 6 av 10 ordförande är kvinnor; Stockholmsbloggen, Stockholmsnytt).

Många kommuner har däremot mycket att bevisa, både i styrelser och ledningsgrupper (DI ledare: Kommunal jämställdhet med förhinder) – och det måste kommunpolitikerna också göra för att sätta kursen och inte nu rentav akterseglas av näringslivet! Målet bör vara kommunal jämställdhet i bolagen långt innan 2020, istället redan under nästa mandatperiod.

För att återgå till de privata bolagen är det utmärkt att de självmant (om än senkommet) åtar sig att åstadkomma jämställda styrelser, utan kvotering. Det bör heller inte bereda dem några större svårigheter att uppfylla åtagandet. Den som söker efter rätt kompetens, med rätt mix av erfarenheter och kunskaper, finner ofta att den är rätt jämnt fördelad mellan könen. Det går att nå jämn könsfördelning, om bara ägarna vill – och orkar sätta över sig förlegade strukturer och förutfattade meningar.

Jämställdhet i näringslivet handlar som all jämställdhet om rättigheter för kvinnorna (och för männen), men också om fördelar för det större sammanhanget och samhället. Som så mycket annat som är principiellt riktigt, är jämställdhet också pragmatiskt klokt. Den nya bolagskoden må inte kräva 40 procent förrän 2020, men för kloka ägare är det hög tid att agera redan nu.